Motioner i Första kammaren, nr 341

Motion 1952:341 Första kammaren

4

Motioner i Första kammaren, nr 341.

Nr 341.

Av herrar Bengtson och Söderquist, om utredning rörande statligt
stöd åt konstnärligt inriktad svensk spelfilmsproduktion.

Genom det beslut, som fattades av 1951 års riksdag, att producent av svensk
långfilm från och med den 1 juli samma år under en tid av fyra år framåt skulle
erhålla en återbäring med 20 procent av de på sådan film belöpande statliga
nöjesskatteintäkterna, skapades ett i viss mån gynnsammare utgångsläge för återupptagandet
av den då nedlagda svenska filmproduktionen. Någon balans
mellan filmproduktionens utgifter och inkomster åstadkoms emellertid inte,
utan det statliga stödet avsåg, såsom framhölls i Kungl. Maj: ts proposition i
ämnet, att täcka endast en del av det som genomsnitt framräknade underskottet
på en filminspelning. Det produktionsbidrag från biograf ägarorganisationens
sida, varmed man räknade i stödkalkylen, blev sedermera inte av den förutsatta
storleksordningen. Därtill kommer att produktionskostnaderna även under 1951
företett en fortlöpande stegring. Den ekonomiska situationen för den svenska
filmen är därför fortfarande allt annat än gynnsam.

När nu filmproduktionen sedan några månader tillbaka återupptagits, om
ock med påtaglig tveksamhet och i relativt begränsad omfattning, måste man
göra klart för sig, att de ekonomiska förutsättningarna för tillkomsten av konstnärligt
värdefull film icke äro avsevärt bättre än vad de voro då filmstoppet
satte in för nu drygt ett år sedan. Att driva en verkligt ambitiös och kvalitetsbetonad
filmproduktion med det uppbåd av kvalificerade personliga och ateljémässiga
insatser, som behövas därför, är fortfarande ett ekonomiskt vågspel.
Häri ligger en fara för att den svenska filmens utveckling som konstform hejdas.
I dagens läge får det anses helt uteslutet, att någon producent, med hänsyn till
de betydande förlustriskerna, skulle våga en investering i film av konstnärligt
experimentell karaktär eller ta upp ett filmuppslag, som i fråga om ämne eller
idéutformning bär en mera exklusiv prägel. Sannolikt är däremot, att den kommersiella
inriktningen —- i och för sig ofrånkomlig i en affärsmässigt bedriven
verksamhet —- kommer att bli helt dominerande och avsätta en mängd mer
eller mindre habila men i grund och botten tämligen likgiltiga s. k. publikfilmer.

Med detta perspektiv för ögonen synes det vara välbetänkt att snarast möjligt
söka motverka filmbranschens nu rätt tydliga tendens att med en ensidig affärsmässighet
eftersätta den konstnärligt värdefulla filmen. De helhjärtade positiva
stödåtgärder från statens sida, som i sådant syfte äro önskvärda, böra självfallet
inte uteslutande ta sikte på spelfilmen utan också på kortfilmen och dokumentärfilmen.

Motioner i Första kammaren, nr 341.

5

Vad sistnämnda slag av film angår är den f. n. så gott som helt och hållet en
sak för produktionsbolagens beställningsfilmavdelningar. Det skall inte förnekas,
att artistiskt framstående produktion även åstadkommits i denna ordning.
De tillhöra doek undantagen. De allra flesta av dagens kortfilmer tvingas in i
en utformning, som dikteras av reklamteknikers försäljningsargument eller
propagandakrav och som för dem in i en slentrian fjärran från elementära
pretentioner på konstnärlig halt. Detta är beklagligt, eftersom en på konstnärliga
resultat syftande k o r t f i 1 in s p r o d uk t i o n skulle kunna verka i riktning mot
en konstnärlig höjning av filmproduktionen i dess helhet.

En målmedveten ekonomisk uppmuntran från statens sida av den konstnärliga
filmproduktionen skulle inte blott betyda en eggelse till kraftag för dem
som företräda filmproduktionens konstnärliga ansvarskänsla utan också bidraga
till att skapa god svensk propaganda i ordets bästa bemärkelse ute i världen.
Därtill kommer svensk film att få ett internationellt saluvärde, som i någon mån
skulle kunna motverka disproportionen mellan dagens stora utlägg för utländsk
film —• bär kan upplysningsvis nämnas, att dollarutflödet genom importen av
amerikansk film uppgår till ett belopp motsvarande 10 miljoner svenska kronor
årligen —• och de mycket obetydliga intäkterna som svensk film för närvarande
kan räkna med på den utländska marknaden. Det är nämligen endast med
filmer av hög konstnärlig kvalitet som den svenska filmproduktionen kan hävda
sig utomlands och spränga de snäva gränser, som vårt språk eljest hänvisar
den att hålla sig inom.

Ett påtagligt exempel är filmen ”Fröken Julie”, byggd på August Strindbergs
drama, ett konstverk som med säkerhet kommer att inspela större belopp på den
utländska marknaden än på den svenska. Det kan också vara värt att framhålla,
att denna film utan den reklam som den fick genom att vinna den högsta utmärkelsen
på filmfestivalen i Cannes 1951 aldrig hade haft möjlighet att samla
den svenska publikens intresse i så hög grad som den nu har gjort. Detta är
också en väsentlig sak att beakta. En statlig premiering av konstnärlig film
skulle hos den stora publiken, som under vanliga förhållanden ställer sig oförstående
till varje konstnärlig lyftning, väcka nyfikenheten och ambitionen att
själv bilda sig en mening om filmen i fråga. Det kan vara en mycket värdefull
anvisning, som kunde bli inledningen till en bättre föreståelse för andra värden
än dom som nu vägleda den överväldigande delen av filmpubliken.

Under vilka former och i vilken utsträckning staten skall engagera sig i den
stödverksamhet till förmån för den svenska filmens konstnärliga förkovran, som
i det föregående förordats, torde icke kunna klarläggas utan närmare utredning.
Klart synes emellertid vara, att det här ej kan bli tal om annan bedömning än
av redan färdiga filmer, förslagsvis vid filmsäsongens slut, och att denna göres
av en jury, innefattande representanter för förslagsvis Kungl. Maj:t, filmkritiken,
filmcensuren, det allmänna kulturlivet och Svenska filmsamfundet.
Ett lämpligt antal penningpriser (premier) för utdelning till de producenter,
som under året framställt de konstnärligt mest värdefulla spelfilmerna, böra

6

Motioner i Första kammaren, nr 341—342.

stå till förfogande. Premierna kunde inom långfilmsgruppen förslagsvis variera
inom en skala från 100 000 kronor till 25 000 kronor. Ett stöd i denna form
skulle för vederbörande producent antingen innebära en kompensation för lidna
förluster eller eu uppmuntran att även i fortsättningen bemöda sig om produktionen
av värdefull film. Yidare borde penningpremier å förslagsvis vardera
10 000 kronor utgå till den manuskriptförfattare respektive den regissör, fotograf
och skådespelare som på sitt område gjort den förtjänstfullaste insatsen
inom produktionen under det gångna filmåret. —- Det sagda utesluter givetvis
inte, att även andra lösningar av frågan böra övervägas vid utredningen.

Frågan om behovet av ett stöd till den konstnärliga kort- och dokumentärfilmens
företrädare har uppmärksammats av 1951 års riksdag, som i anslutning
till beslutet om restitutionsstöd åt svensk långfilm begärde en utredning i ämnet
på grundval av väckta motioner. I denna del inskränka vi oss till att framhålla
önskvärdheten av att sagda utredning utan ytterligare dröjsmål igångsättes.
Samordningssynpunkter kunna onekligen omgöras för att även den i det föregående
förordade utredningen om stöd åt den konstnärliga spelfilmen anförtros
samma sakkunniga som må komma att tillkallas för prövning av kortfilmens
stödproblem.

Under hänvisning till det anförda få vi hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj: t måtte anhålla om
utredning rörande statligt stöd åt konstnärligt inriktad svensk
spelfilmsproduktion.

Stockholm den 26 januari 1952.

Torsten Bengtson Martin Söderquist.

d Danderyd.

Nr 342.

Av herr Lindblom m. fl., om utredning rörande upprustning av
forskning, undervisning och vård på de s. k. folksjukdomarnas
och ålderssjukdomarnas områden.

(Lika lydande med motion i Andra kammaren, nr 476.)

Stockholm den 26 januari 1952.

E. A. Lindblom. Sven Em. Ohlon. Elon Andersson.

John Bergvall. Åke Holmbäck.