Motioner i Första kammaren, nr 341 år 1956 (Motion 1956:341 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 341 år 1956

Nr 341

Av herr Bergh, Ragnar och herr Svärd, om vissa ändringar
i förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel samt i lagen om allmän sjukförsäkring.

Enligt 1954 års förordning om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
skall vissa läkemedel, varå recept utfärdats av läkare, på apotek utlämnas
kostnadsfritt eller till nedsatt pris. Sålunda skall den, som är försäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring, vid särskilt angivna långvariga
och allvarliga sjukdomar erhålla vissa läkemedel utan kostnad.
1 andra fall skall vid sjukdom den sjukförsäkrade vid inköp av läkemedel,
som är att hänföra till apoteksvara eller innehåller gift av första klassen,
åtnjuta nedsättning av läkemedelspriset med hälften av det belopp varmed
priset överstiger tre kronor. För vad allmänheten ej erlagt av priset
för ifrågavarande läkemedel skall apoteken erhålla ersättning från tillsynsmyndigheten
för den allmänna sjukförsäkringen, d. v. s. riksförsäkringsanstalten.
De totala utgifterna för läkemedelsreformen har beräknats
till 34 milj. kronor. Av dessa kostnader svarar staten för ett belopp
per år motsvarande 1 krona 15 öre för varje sjukkassemedlem eller i
runt tal sex milj. kronor, medan återstående kostnader fördelas på de
sjukförsäkrade och arbetsgivarna i enlighet med 1953 års beslut i frågan.

När frågan om rabattens storlek behandlades i riksdagen uttrycktes
från vårt håll farhågor för att ett alltför lågt karensbelopp skulle leda
till utskrivning av större myckenhet på en gång än eljest skolat ske med
ty åtföljande risk för missbruk. Vi framhöll vidare att den utformning
läkemedelsreformen fått skulle komma att medföra ett ökat kameralt
och administrativt arbete för i synnerhet läkare och apotekspersonal. De
erfarenheter som under det år försäkringen varit i kraft vunnits när det
gäller läkemedelsrabatteringen pekar entydigt på att denna reform kommit
att bli administrativt otymplig och betungande för både läkare, apotek,
sjukkassor och för den enskilde. I de flesta fall utgår nu läkemedelsrabatterna
med alltför ringa belopp för att rabatterna skall bli av någon
egentlig betydelse för det stora antalet medicinköpare. På apoteken har
denna rabattering kommit att vålla ett betydande extra arbete och på
flera ställen har detta nödvändiggjort en förstärkning av personalen med
åtföljande ökade utgifter härför. Endast apotekens merkostnader för
läkemedelsrabatteringen har beräknats uppgå till närmare fyra miljoner
kronor om året.

Motioner i Första kammaren, nr 3M dr l!)5f>

Vissa förenklingar i vad avser det administrativa arbetet, receptskrivningen,
iterationsbestämmelsema, ett slopande av föreskriften om att
recepten även skall vara reversaler för utfående av rabatterna kan måhända
till en del förbättra förhållandena på här ifrågavarande område.
Några mer betydande ekonomiska besparingar och lättnader i apotekens
och läkarnas arbetsbörda kan emellertid knappast ernås genom sådana
mer begränsade administrativa och organisatoriska reformer. Den frågan
inställer sig därför om icke läkemedelsrabatteringen helt bör omläggas.
Ett radikalt förslag vore att helt slopa rabatteringen och i stället
lämna ett ökat stöd åt de sjuka som drabbats av långvariga och kroniska
sjukdomar. Till dessa kunde helt fria läkemedel i likhet med vad som för
närvarande förekommer i fråga om s. k. livsviktiga läkemedel lämnas.
En dylik åtgärd, som med hänsyn till önskvärdheten av att bättre än vad
som nu sker slå vakt om de grupper som är i verkligt behov av ekonomiskt
stöd vid sjukdom, är väl försvarbar. Den kan emellertid komma
att medföra svåra praktiska gränsdragningsproblem när det gäller att
fastställa vilka läkemedel som bör bli helt fria. Vidare förekommer det
också ej sällan att läkemedel till högt pris måste ordineras vid sjukdomar
av kortare varaktighet, vilket kan leda till en opåräknat hög utgift
för den sjuke. En annan bättre framkomlig väg vore att radikalt
höja det nuvarande karensbeloppet. Redan en stegring från tre till fem
kronor skulle innebära ett bortfall av icke mindre än sex miljoner eller
närmare hälften av alla recepten. Med hänsyn till att medelbeloppet på ett
recept torde ligga något över sex kronor synes emellertid karensbeloppet
böra sättas något högre, förslagsvis till tio kronor. Det rör sig trots detta
om förhållandevis små utgifter för den enskilde. Ett höjt karensbelopp
bör emellertid förutsätta att rabatteringen höjes från 50 % till 75 %.

Genom en dylik åtgärd skulle den väsentliga invändningen mot den
nuvarande utformningen av läkemedelsrabatteringen, nämligen att rabatterna
för närvarande är för små för att kunna motivera den betungande
och invecklade administration som reformen medför för bl. a. apoteken,
bortfalla.

De totala kostnaderna för läkemedelsreformen beräknades till 34 miljoner
kronor om året. Hur stora dessa kostnader i realiteten blivit, om
man tar hänsyn till de ökade arbetsinsatser som reformen kommit att
fordra av apotek och läkare är i nuvarande läge svårt att med säkerhet
fastställa. Vad beträffar statsbidraget, som nu utgör sex milj. kronor om
året, synes emellertid den nu föreslagna inskränkningen i läkemedelsreformen
komma att starkt minska detta. Besparingen torde kunna beräknas
till mellan tre och fyra milj. kronor.

En bestämmelse i sjukförsäkringslagen, vilken har medfört ett kraftigt
merarbete för sjukkassorna, gäller reglerna om karenstiden. Enligt socialförsäkringsutredningens
förslag om karenstid skulle eu person, som vore

Motioner i Första kammaren, nr 3M år 1956

arbetsoförmögen tre dagar och sedan efter någon dags arbete ånyo insjuknade,
få börja räkna karenstid på nytt. Riksdagen fann emellertid
detta förhållande mindre tillfredsställande och beslöt därför att om sjukperiod
började inom 20 dagar efter en föregående sjukperiod så skall de
båda sjukperioderna vid karenstidens beräkning anses som en sjukperiod.
Om sedermera inom 20 dagar infaller ytterligare en sjukperiod skall
denna i förevarande hänseende anses som samma period som de båda
föregående o. s. v.

Denna regel har emellertid i praktiken medfört att den sjuke tvingas
att till sjukkassan omedelbart anmäla sjukdomsfallet även om han är
på det klara med att han kommer att tillfriskna inom tredagarskarensen.
En avsevärd mängd sjukdomsfall anmäles därför nu till sjukkassorna
utan att de kommer att föranleda någon som helst utbetalning av sjukvårdsersättning
eller sjukpenning från kassan. Ett slopande av denna
sammanläggningsbestämmelse skulle innebära en betydande lättnad för
sjukkassorna i administrativt hänseende. Någon tillförlitlig statistisk
uppgift över hur många sjukdomsfall som anmäles till sjukkassorna utan
att dessa föranleder någon utbetalning från sjukkassornas sida finnes
visserligen ej tillgänglig. Uppskattningsvis torde emellertid ca 25 % av
samtliga sjukanmälningar kunna hänföras hit. Vi vill sålunda föreslå att
andra stycket 26 § i sjukförsäkringslagen, enligt vilken vid karenstidens
beräkning, därest sjukperioden börjar inom 20 dagar efter föregående
sjukperiods slut, de båda perioderna skall anses såsom en sjukperiod,
utgår. Härjämte bör införas en regel, enligt vilken den sjuke får räkna
karenstiden från dagen för insjuknandet, oaktat han icke anmäler sjukdomsfallet
förrän på tredje dagen efter insjuknandet.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer vi,
att riksdagen måtte
1) antaga följande

Förslag

till

förordning om ändring av förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel (nr 519).

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel (nr 519) skall erhålla följande
ändrade lydelse.

3 §•

I annat fall än som avses i 2 § äger vid sjukdom den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring vid inköp av läkemedel, som en -

Motioner i Första kammaren, nr 341 år 1956

ligt apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308) är att hänföra
till apoteksvara eller som utan att utgöra apoteksvara innehåller gift av
första klassen, åtnjuta nedsättning av fastställt pris för läkemedlet med
tre fjärdedelar av det belopp, varmed priset må överstiga tio kronor. Har
under en formel föreskrivits flera läkemedel, skall prisnedsättningen avse
den sammanlagda kostnaden. Är förskrivning avsedd att expedieras mer
än en gång, skall nedsättningen hänföra sig till varje expedition.

Vad nu sagts —--eller enskild tjänst.

Från prisnedsättning enligt---första stycket avses.

2) antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i lagen om allmän sjukförsäkring den 3 januari 1947
(nr 1).

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) skall
erhålla följande ändrade lydelse.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och
ej heller för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan,
där ej hinder mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda
att sjukpenning bör utgå.

Karenstid tillämpas ej, när den försäkrade vid sjukperiodens början
äger uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Stockholm den 26 januari 1956

Ilagn. Bergh

G. Svärd