Motioner i Första kammaren, Nr 33

Motion 1939:33 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 33.

1

Nr 33.

Av herr Brandt, angående revision av gällande undervisningsplan
för kristendomsundervisningen i folkskolan.

I 1919 års undervisningsplan för folkskolan, vilken ännu ofta populärt
kallas »den nya undervisningsplanen», angives målet för kristendomsundervisningen
vara att på ett sätt, som kan främja lärjungarnas religiösa
och sedliga utveckling, giva dem en efter deras mottaglighet och behov avpassad
kunskap om kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling.

Men är verkligen denna undervisning i allo ägnad att främja barnens religiösa
och sedliga utveckling, och är verkligen dessa kursplaner i allo avpassade
efter deras mottaglighet och behov? På dessa frågor måste jag med
en mer än tjugofemårig erfarenhet som folkskolinspektör och tusentals lärare
med mig svara ett obetingat nej. 1919 års kursplan för kristendomskunskap
innebar i så måtto ett framsteg i förhållande till tidigare kursplaner,
att katekesen berövades sin suveräna ställning som grundval för
undervisningen. Men själva innehållet i denna är fortfarande i stor utsträckning
av sådan art, att den måste framkalla allvarliga invändningar
från föräldrar och lärare, som i sin uppfattning är påverkade av modern
bibelforskning. Att bibelns egen framställning — såsom anvisningarna till
kursplanen ger vid handen —• och inte katekesen eller »bibliskan» såsom
förr var fallet skall utgöra omedelbar grundval för undervisningen, kan
nog mången gång vara bra, men med avseende på sanningshalten och den
etiska och pedagogiska halten i undervisningen kan det vara skäligen likgiltigt,
örn i sådant hänseende underhaltiga stycken inpräglas i barnen genom
katekesen eller direkt ur bibeln eller ur textbok. Och sådana stycken
finnas många, t. ex. berättelserna om Jesu övernaturliga börd, hans kroppsliga
uppståndelse och himlafärd och hans många underverk etc. etc.

Att klagomålen mot kristendomsundervisningen i våra dar är färre eller
i varje fall mindre högljudda än vid tiden före den nya undervisningsplanen
beror nog mest därpå, att man varit så glad och tacksam för att
katekesen äntligen kommit bort och att man lojalt velat vänta och se hur
undervisningsplanen skulle komma att verka. För egen del har jag alltid
haft ett levande intresse för religionsundervisningen — örn jag vågar vittna
härom själv — och betraktat kristendomskunskap såsom skolans yppersta
ämne, och jag minnes många verkliga högtidsstunder under kristendomslektioner,
som jag åhört. Efter min erfarenhet och mitt omdöme har kristendomsundervisningen
avgjort blivit bättre sedan »katekesplugget» kom
bort, och lärarna har vid våra moderna seminarier blivit bättre rustade
att meddela denna undervisning än de fordom var. De har där fått del
av bl. a. vissa resultat av evangelicforskningen och gått till sitt arbete med
en friare uppfattning i religiösa frågor än tidigare lärargenerationer. De

Bihang titt riksdagens protokoll 1939. 3 sami. Nr 33—35.

1

- Motioner i Första kammaren, Nr 33.

är sålunda väl skickade för en kristendomsundervisning i anda och sanning.
Vad som vållar så stora svårigheter för lärare med en modern bibibeluppfattning
är just, nu som förr och mera nu än förr, sanningsproblemet.

Dessa lärare vet nämligen, på grund av förnuftets, erfarenhetens, naturvetenskapens,
historiens och bibelforskningens vittnesbörd, att det förvisso
inte kan vara sant, att Jesus fötts till världen på annat sätt än andra människor,
att han uppväckt döda eller själv uppväckts lekamligen från de
döda, att han »uppfarit» till himmelen, att han förvandlat vatten till vin
eller bespisat femtusen män med fem bröd och två fiskar etc. Och dock
skall de undervisa örn allt detta eller åtminstone låta barnen läsa örn detta
på ett sådant sätt, att barnen ovillkorligen får den uppfattningen, att det
är historisk sanning på samma sätt som det är sant, att åskan är en elektrisk
urladdning och att Gustav II Adolf stupade vid Lutzen 1632. Lärarna
vet, att »kristendomsämnets olika delar — jag citerar undervisningsplanens
anvisningar — bör vid undervisningen sammanhållas till en enhet, så att
barnen må medföra en samlad och levande bild av Jesus, hans liv och
verk». Men de vet också, att denna bild blir i vissa avseenden falsk, örn
undervisningen skall följa kursplanen och de av skolöverstyrelsen godkända
läro- och textböckerna — eller bibeltexten utan kommentarer. Och de
vet slutligen, av bitter erfarenhet, att den sköna uppmaningen i undervisningsplanens
första anvisning, att »undervisningen i kristendom bör bedrivas
så, att den inte kommer i strid med det nutida samhällets krav på
tankefrihet för de enskilda individerna» är mycket svår att effektuera, så
länge vissa omdebatterade berättelser ur Jesu liv inta den ställning i kursplanen
som de nu lia.

Läraren kan ju inte rätt gärna, även om han möjligen har juridisk rätt
därtill, inför sina unga elever beteckna sådana berättelser såsom legender
-och myter — det förbjuder honom pedagogisk takt och hänsyn till barnens
föräldrar, som kanske kan ta illa vid sig av lärarens »fritänkeri». Men om
han ingenting säger, så lider hans eget sanningsmedvetande därav — örn
han eljest äger ett känsligt samvete — och han kränker faktiskt barnens
tankefrihet, ty i sin barnsliga godtrogenhet uppfattar de naturligtvis berättelsen
såsom sann i vanlig mening. Genom att ingenting säga tar läraren
mot sin vilja parti för den ortodoxa ståndpunkten! Är det på det sättet
som den nya undervisningsplanen vill värna lärarnas samvetsfrihet?
Har den »pedagogiska takten», som opåtalt låter okritiserad bibeltext ingiva
de värnlösa barnen falska föreställningar, inga sedliga vådor för lärarens
personlighet? Och är detta undervisningssätt ägnat att främja barnens
religiösa och sedliga utveckling? Det finns sannolikt i hela ecklesiastikdepartementet
och skolöverstyrelsen eller bland folkskolinspektörerna
inte en enda person, som av hjärtat bekänner sig till den ortodoxa kristologien
eller tror på bibelns mirakler — hur kan man då begära, att lärarna,
vars flertal torde ha samma uppfattning, stillatigande skall låta lärjungarna
insupa oriktiga meningar, som de sen ändå måste förkasta? Det

Motioner i Första kammaren, Nr 33.

3

händer, att de därvid förkastar hela bibeln och all kristendom — till obotlig
skada för sitt liv. Ty sann kristendom är något sorn ingen människa,
hon må vara hur modern som helst, kan undvara utan skada för sin själ.

Jag tillåter mig här återgiva några ord av biskop Einar Billing — från
hans professorstid — vilka synas mig mycket tänkvärda. »Att från början»,
skriver biskopen, »vägleda barnen till en rätt syn på bibeln har alltid varit
en av kristendomsundervisningens viktigaste uppgifter men är det i särskild
grad i våra dagar. I den mekaniska uppfattningen av bibeln såsom
en uppenbarad lärolag, där de enskilda ''sanningarna’ ligga atomistisk! vid
varandras sida, blott sammanhållna av samma formella auktoritet, lia såsom
bekant alla angrepp på kristendomen sin kanske mäktigaste bundsförvant.
En människa, som vant sig in i denna uppfattning av bibeln, står i
själva verket värnlös mot varje än så ytligt angrepp; menar hon sig på en
punkt lia uppdagat ett litet misstag i bibeln, ter det sig lätt för henne som
om allt ramlade samman.» Biskop Billing tillägger, att fastän skolbarnen
i regel —• »undantag givas helt visst» — är oberörda av dessa stridsfrågor,
så är det inte därför skäl för lärarna att underlåta att gå in på frågan
om bibelns verkliga betydelse till en tidpunkt, då de kan antagas lia stiftat
bekantskap med angreppen på bibeln; det gäller att, innan angreppen kommer,
länka in barnens tankar i rätt riktning.

Vad jag här ovan anfört — liksom vad biskop Billing sagt — är inte
precis några nyheter, det är tvärtom gammalt som gatan, men tills dessa
synpunkter blivit beaktade i folkskolans religionsundervisning måste de
oupphörligen återkomma. Kristendomsundervisningens reform genom 1919
års undervisningsplan blev en halvmesyr. »Lagstiftaren» -—- d. ä. Värner
Rydén — vågade inte gå längre, och han fick ju tillräckligt mothugg ändå
för sina »avkristningstendenser». Ortodoxien fick finna sig i att dogmatiken
(katekesen) till synes avlägsnades ur folkskolan — liksom den gamla »Inbil
skan» försvann — men den ställning, som de »enkla berättelserna ur evangelierna»
intar i kursplanen, berättigar till påståendet, att den dogmatiska
förkunnelsen inte desto mindre står kvar. Genom en okontrollerad och
okritiserad bibelläsning — »bibelns egen framställning skall utgöra omedelbar
grundval för undervisningen» står det med spärrad stil i Anvisningarna
— får ju barnen hela den gamla utdömda kristologien och sakramentsläran,
och det må väl vara »dogmatik» som förslår. Och de får den i angenämare
och mera lättsmält form än fordom genom katekesen — en pedagogisk
vinst, som är en förlust för tankefriheten.

Varken Värner Rydén eller Fridtjuv Berg, vilken senare betytt så mycket
för undervisningsplanens förarbete, såg klart i denna punkt. De var bägge
motståndare till en dogmatisk kristendomsundervisning och menade troskyldigt,
att allt skulle bli bra, örn bara det enkla bibelordet självt och oförmedlat
fick tala till de ungas mottagliga sinnen. Politiskt var det också en lättframkomlig
väg att sätta bibeln i högsätet: »det kan viii varken ortodoxa
eller radikala anmärka på, att barnen får läsa bibeln.» Och lärarna skall
noga akta sig för att komma med pekpinnen. Pedagogisk takt och moralisk

4

Motioner i Första kammaren, Nr 33.

ansvarskänsla måste förbjuda deni att upplysa barnen om att många bibliska
berättelser är myter och sägner, som inte alls skänker någon sann kunskap
örn »Jesus, hans liv och verk» utan endast talar örn för oss vad man tänkte
inom den första kristna kyrkan. Det vore ju att propagera för ett visst bestämt
teologiskt parti emot oliktänkande. Men man tänkte inte på, att den
pedagogiska förtegenheten och hänsynsfullheten — »den vidhjärtade fördragsamheten
mot olika tänkande» som Anvisningarna talar örn -— i själva
verket innebär ett lika effektivt elier effektivare ställningstagande till förmån
för en motsatt och därtill av vetenskapen bestämt övervunnen ståndpunkt.
Ty vad som försynt smugglas in i barnasinnet bär bättre frukt än
agitation.

Det är inget tvivel om att inte ortodoxien och pietainen tog hem spelet i
den reformerade undervisningsplanen, i all synnerhet sedan man lyckats
få bort det ursprungliga förbudet emot särskild lärobok i kristen tros- och
livsåskådning; de har väl märkt, att »den rena läran» och en »fulltonig biblisk
kristendom» inte har något att frukta av den nya undervisningsplanen.
Men Värner Rydéns och Fridtjuv Bergs eftersägare och sympatisörer har
kanske inte märkt, att den reformerade kristendomsundervisningen låtit
mycket förbli vid det gamla.

Eller vad tror det svenska folkfrisinnet och den stora arbetarvärlden? Är
man där fortfarande duperad av den vackra och i och för sig också fullkomligt
riktiga satsen, att lärarna inte skall lägga an på att pränta sina personliga
meningar i barnen utan försöka hjälpa dem att en gång självständigt
bilda sig en övertygelse i religiösa ting? Förstår man inte, att som det nu går
till i skolan, där läraren mot bättre vetande ofta nödgas förtiga bibelforskningens
fakta, impregneras barnen omedvetet med oriktiga föreställningar,
som förhindrar och försvårar deras »självständiga ställningstagande» när
de blivit mera mogna?

Jag vill inte bli missförstådd. Det är inte alls min mening, att alla dessa
utan tvivel historiskt oriktiga berättelser örn Jesu födelse, uppståndelse och
himmelsfärd, om de vise männen från Österlandet och flykten till Egypten
samt örn alla underverken ovillkorligen måste avlägsnas från folkskolans
kursplan. Det är inte nödvändigt och vore kanske en förlust, ty somliga av
dem lia både pedagogiskt, religiöst, etiskt och estetiskt värde, och bibelns
sköna och traditionsmättade sagovärld, som Västerlandet i snart två årtusenden
hämtat andlig näring ur, bör inte stängas för barnafantasien. Men
dessa berättelser bör läsas i ett sådant sammanhang, att det utan vidare —
således utan att man just behöver påpeka det — framgår, att det är fråga
örn dikter och legender och inte örn historiska sanningar av samma slag
som barnen få inhämta i t. ex. svensk historia, och än mindre om »frälsningssanningar».
Berättelsernas etiska och estetiska värde förringas inte
härigenom. Det förhöjes tvärtom, ty fantasien får fritt spelrum, och inga
obehöriga och störande tankar tränger sig på, såsom måste bli fallet om berättelserna
presumeras historiskt sanna och verkliga. Hur kunde Jesus fö -

Motioner i Första kammaren, Nr 33.

5

das utan fader, hur kunde hans döda kropp uppstå, vart flög han när han
for till »himlen», hur bar han sig åt när han förvandlade vatten till vin eller
bespisade de femtusen etc. etc.? Barnen frågar inte efter sådant, säger man.
Nej, inte om de läser sagor, men försigkomna och tänkande barn gör det nog
annars. Och om de inte gör det, så desto värre, ty man bör inte genom skolans
undervisning avtrubba det gryende sanningskravet och det »historiska
sinnet». Häromdagen hörde jag i en fortsättningsskola en flicka berätta
»Flykten från Egypten» ur Selma Lagerlöfs Kristuslegender. Hon gjorde
det utmärkt, och kamraterna, som inte hört berättelsen förr, lyssnade uppmärksamt,
nästan med andakt. Det gjorde jag också, och det slog mig, att
ett sådant sammanhang vore det rätta för en del bibliska berättelser, som
endast på det sättet får sitt fulla värde för barnen.

Jag slår upp i ett skolreglemente kursplanen för kristendomsämnet. Den
omfattar sju och en halv sidor stor kvart och innehåller detaljerade uppgifter
örn vad man bör läsa i de olika klasserna. Samma kursplan ungefär har
man i alla andra skoldistrikt, och läroböckerna följer den. Jag väljer fjärde
klassen: »Ett urval för barnen lämpliga stycken ur evangelierna, huvudsakligen
innehållande berättelser, i tidsföljd ur bibeltexten.» (Momentet är ordagrant
taget ur den officiella undervisningsplanen.) Härefter följer inte mindre
än 55 olika berättelser. Jag tar på måfå några rubriker: Jesu födelse bebådas,
Jesus frestas av djävulen, Jesu samtal med en samaritisk kvinna,
Jesu bergspredikan, Liknelsen örn den barmhärtige samariten, Jesus uppväcker
Jairi dotter, Jesus bestraffar fariséerna och de skriftlärda, Jesus vittnar
om sig såsom Messias, Jesus instiftar nattvarden, Jesu lidande och död. Jesu
uppståndelse, Jesus uppenbarar sig vid Tiberias sjö, Jesu missionsbefallning
och instiftande av det heliga dopet, Jesu himmelsfärd.

Som man finner är dessa fjorton berättelser av sinsemellan mycket olika
art — och detsamma gäller de övriga fyrtioen berättelserna i serien. Legender,
mirakler och berättelser med historisk karaktär eller sannolikhet är
blandade örn varandra. Den underbara bergspredikan och de härliga liknelserna
drunknar bland myterna. Vad är det man egentligen vill ge niotioåringarna
till livs? Är det »livets bröd» man räcker dem, när man i form
av s. k. enkla berättelser ur evangelierna proppar i dem -— i inte ringa utsträckning
fortfarande genom läxor och förhör — hela den kristologiska
åskådningen och sakramentsläran? Är det på detta sätt man hjälper barnen
att en gång i framtiden själva bilda sig en religiös uppfattning? Inte annat
jag kan se, har man lagt allt till rätta för pietistiska och ortodoxa synpunkter:
treenigheten, sakramentstron, Kristi gudom och alla andra dogmer ingår
ju i den färdiga livsåskådning, man bjuder barnen! Fastän de numera
slipper läsa katekesen. I stället få dc i sjätte klassen en systematisk framställning
av kristen tros- och livsåskådning — d. v. s. en ny dogmatik. Ty
hur läroboksförfattarna vrider och vänder sig, så lyckas de inte hålla »sammanfattningen»
fri från abstraktioner och dogmer.

De ofta omnämnda anvisningarna till kristendomsundervisningen torde

6

Motioner i Första kammaren. Nr 33.

vara inspirerade av Värner Rydén. I punkt 12 säges, att den ovannämnda
sammanfattningen av tros- och livsåskådningen skall ske i anknytning till
Jesu bergspredikan och meddelas barnen utan särskild lärobok. Rydén
visste nog vad han gjorde, när han förordade denna »paragraf». Men den
kyrkliga ortodoxien och den politiska konservatismen i förbund har uppluckrat
hans förnuftiga bestämmelse. Numera får man vid denna undervisning
använda lärobok — d. ä. dogmatik — och sammanfattningen får
anknytas även till annat än Bergspredikan.

En allmän revision av kursplanerna för kristendomsämnet synes högeligen
önskvärd. »Jesu tal och liknelser i fylligare urval» är ett viktigt kursmoment
i femte klassen, men i många skolreglementen är det tillbakasatt för
åtskilliga mindre viktiga ting. Detta moment borde överhuvud dominera
på tidigare skolstadium —* och förresten även senare. Här får vi verkligen
en levande bild av Jesus, hans liv och verk. Jag håller det för en falsk
föreställning, att de övernaturliga berättelserna örn Jesus skulle vara lättare
tillgängliga, pedagogiskt lämpligare som man sagt, än liknelserna. Av sig
själv känner man andra, och jag kan inte minnas från barnaåren, då jag
hemma i prästgården och i skolan fick lyssna till och läsa bibliska berättelser,
att jag blev mera fängslad av skildringarna av Jesu övernaturliga
födelse och uppståndelse eller av de visserligen intressanta miraklen än av
Jesu liknelser om den barmhärtige samariten och den förlorade sonen. Det
är väl förresten en »pedagogisk» synpunkt att ta hänsyn till, örn en händelse
är sann, när den utges för sann! Jesu tal och liknelser är sanna och de är
pedagogiskt fullvärdiga. Jag fick redan i tidiga barnaår höra mycket även
ur Bergspredikan, och det var åtskilligt i den som jag på ett barnsligt sätt
förstod och jämväl förmådde hålla i minnet. Vore det inte skäl, att de
som makten haver redan i skolan gav oss lite mer av Jesu lära och lite
mindre av teologien örn Jesus. Till stor båtnad för både lärare och barn.

I småskolan är det egentligen bäst ställt. Där är det lärarinnan som
muntligt skall berätta för barnen — som mor berättar sagor för barn —
och en förståndig och kunnig lärarinna kan göra ett lämpligt urval bland
berättelserna. Ilon behöver inte alls särskilt lägga an på de övernaturliga
berättelserna ur evangelierna, och örn hon tar dem med, kan hon anslå
sagotonen. Jag begriper rakt inte, varför man i Anvisningar punkt 9 varit
så rädd för att de gammaltestamentliga berättelserna skall leda uppmärksamheten
från evangeliets framställning; inte behöver det vara någon rangordning
bär, saga som saga, och de gammaltestamentliga legenderna är
snarast åskådligare och folkligare än de nytestamentliga, som inte är några
riktiga folksagor utan berättelser med dogmatiskt innehåll.

En helt annan sak är det med större delen av tredje klassens kurs. Här
bör nog revisionen gå ganska radikalt fram och utmönstra det allia mesta.
Jag vågar försäkra, att härvidlag representerar jag en nära nog enhällig
läraropinion. Det är en tröstlös kurs, på det hela taget pedagogiskt omöjlig.
Och det är en illusion, att barnen skulle lia någon behållning av denna

Motioner i Första kammaren, Nr 33.

7

fortlöpande judiska historia från Moses till Mackabeerna. Det är en odräglig
massa konstiga namn och ord och en abstrakt framställning. Må man
t. ex. läsa st. 46 örn Israels rikes undergång i Hedberg-lIolm-Lindskogs lärobok.
Berättelsen är hämtad ur 2 Kon. 17 och innehåller 14 räder — men
det räcker. Och sådant ska små nioåringar få i läxa! Vore det inte nåoot
att reflektera på, att sann kristendom fick dominera också tredje klassen?
Varmed jag absolut inte vill ha sagt, att gamla testamentet till varje pris
skall portförbjudas i den svenska folkskolan, men sen man kommit över
småskolestadiet, har man faktiskt inte råd att syssla med det israelitiska folkets
historia, ty det sker då till förfång för vad som är oändligt mycket
viktigare, inte en legendarisk Jesusskildring eller ens kristendomens historia
utan framförallt, såsom ofta nämnts, Jesu egen förkunnelse. Skall något
läsas ur G. T. på högre folkskolestadium, så hör det bli några få ytterligt
väl valda delar av profeterna.

Jag vågar till slut än en gång erinra örn det mål, undervisningsplanen
uppställer för kristendomsundervisningen. Den skall främja barnens religiösa
och sedliga utveckling, och den skall vara avpassad efter deras mottaglighet
och behov. Det är inte lovligt att pruta en hårsmån på dessa krav
för vilka syften det vara månde. Kungl. Majit, skolöverstyrelse, domkapitel,
folkskolinspektörer, skolstyrelser, lärare och föräldrar måste vaka
över att barnen får den undervisning, de har rätt att få. Och även Sveriges
riksdag har all anledning att direkt intressera sig för den betydelsefulla
kristendomsundervisningen i landets folkskolor. Den är icke en skolans och
kyrkans interna angelägenhet.

Den revision av folkskolans undervisningsplan i kristendomsämnet, vilken
enligt ovanstående torde få anses väl behövlig, bör enligt min mening
avse bl. a. och i främsta rummet

en sovring och en pedagogiskt riktigare gruppering av undervisningsstoffet
på de olika skolstadierna,

en sådan omarbetning av de metodiska anvisningarna, alt vid undervisningen
klart och tydligt må framgå den olika karaktären och det olika
värdet av det bibliska kunskapsstoffet, samt

beredande av en absolut central ställning åt Jesu förkunnelse med undanskjutande
av sådant som för vår tids sanningsmedvetande är otillgängligt
och vetenskapligt ohållbart i fråga örn framställningen av Jesu person och
liv.

På grund av vad jag nu anfört tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla om en revision av gällande undervisningsplan för
kristendomsundervisningen i folkskolan.

Stockholm den 18 januari 1939.

E. G. G. Frändt.

J. Sandén.

Motioner i Första kammaren, Nr 33.
I motionens syfte instämmer:

Karl Sandegård.
Anders Lundvik. Nils Andersson.

Gustaf Strömberg.

Sven Boman.

Bertil Ohlin.