Motioner i Första kammaren, Nr 336

Motion 1938:336 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 336.

3

Nr 336.

Av herr Ohlin m. fl., i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition
med förslag till beredskapsstat för budgetåret 1938139.

Kungl. Majit har i proposition nr 275 till årets riksdag framlagt förslag till
beredskapsstat för budgetåret 1938—39. Därjämte har Kungl. Majit i proposition
nr 284 äskat anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten
m. m. samt i proposition nr 285 anslag till statens arbetslöshetskommissions
reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet m. m. Ett ståndpunktstagande
till beredskapsstatens förslag synes förutsätta att samtliga i ovannämnda
tre propositioner omnämnda åtgärder betraktas i ett visst sammanhang.

En särskild beredskapsstat, där vidsträckta fullmakter av riksdagen beviljas
Kungl. Majit, representerar en nyhet i vårt land. Avsikten är att de
offentliga investeringarna skola kunna i god tid förberedas och vid behov
snabbare igångsättas än som med tidigare system varit möjligt. Enligt vår
mening är en anordning av detta slag välbetänkt. Fråga är emellertid, huruvida
det sätt på vilket systemet nu av Kungl. Majit utformats, kan anses
tillfredsställande. Detta synes oss icke i allo vara fallet. Det finns anledning
antaga, att i vissa hänseenden avsevärda förbättringar gentemot den
av Kungl. Majit föreslagna anordningen skulle kunna åstadkommas. Att
avvakta en utredning rörande dessa möjligheter innan beredskapsåtgärder
av ifrågavarande typ genomföras torde emellertid icke vara tillrådligt. I nuvarande
ovissa ekonomiska läge och med hänsyn till de depressionstendenser,
som framträtt på vissa håll i utlandet, kan man icke bortse från risken
att även i vårt land en viss konjunkturförsämring kan komma att inträffa
redan under nästkommande budgetår. Staten bör i så fall kunna utan dröjsmål
inskrida med åtgärder som motverka en omfattande arbetslöshet. Av
denna anledning vilja vi icke avstyrka antagande av ifrågavarande proposition
nr 275 ehuru vi finna beklagligt, att Kungl. Majit icke i detta sammanhang
försökt skapa en tillförlitligare och med vårt lands styrelsetraditioner
mera överensstämmande organisation. I av Kungl. Majit föreslaget
skick representerar systemet med beredskapsstat enligt vår mening närmast
en nödfallsutväg, som av hänsyn till det ovissa konjunkturläget bör stå
öppen under nästa budgetår, men som vid nästkommande riksdag efter
föregående utredning bör underkastas revision.

Vi utgå nämligen ifrån att de skäl, som nu föranleda skapandet av ett
beredskapssystem, även i framtiden komma att föreligga och att alltså en
eller annan form av dylik krigsberedskap blir erforderlig. Vi vilja då särskilt
framhålla att de riktlinjer efter vilka beredskapssystemet i föreliggande

4

Motioner i Första kammaren, Nr 336.

proposition nr 275 tillrättaläggas, ingalunda ta anses som prejudicerandc
för hur arbetslöshctspolitiken i fortsättningen bör ordnas. Det är tvärtom
av vikt, att en utredning snarast igångsättcs som bättre klargör förutsättningarna
framåt räknat. Man torde kunna hoppas att en eventuell konjunkturförsämring
i vårt land förlöper så långsamt, att under nästa budgetår
de ifrågasatta åtgärderna endast i begränsad mån behöva tillgripas.
Det blir då tillfälle för nästa års riksdag att, innan systemet sättes på ett
mera allvarligt prov, besluta den omläggning, som ifrågavarande utredning
och det första årets erfarenheter kunna ge anledning till.

När förutsättningarna för ett effektivt och med den ordinarie arbetslöshetspolitiken
samordnat beredskapssystem undersökas, böra bl. a. följande
synpunkter beaktas.

1. Administration. I skrivelse nr 466 framhävde fjolårets riksdag, att i
den mån tyngdpunkten i arbetslöshctspolitiken förlägges till beredskapsarbetena
vore det av största vikt att »spörsmålet om ett lämpligt organ för handhavande
av ärenden som kräva central handläggning överväges». Denna
fråga synes Kungl. Majit egendomligt nog icke hava tagit ställning till. Man
svävar därför i ovisshet örn hur regeringen tänker sig lösningen av den i ett
krisläge maktpåliggande uppgift som de offentliga arbetenas och den övriga
arbetslöshetspolitikens administration utgör. Är avsikten måhända att de
olika departementscheferna var för sig skola utan hjälp av något centralt
organ administrera hjälpåtgärderna, t. ex. behandla ansökningar från olika
kommuner, fördela arbetet dem emellan etc.? Enligt vår mening skulle en
sådan anordning icke bliva tillfredsställande. Skola hjälpåtgärderna kunna
anpassas efter arbetslöshetens art och lokala fördelning kräves uppenbarligen
en smidig och samordnande organisation såväl av de extra ordinära som
de mera ordinarie sidorna av arbetslöshctspolitiken. Härtill kommer att
socialdepartementet redan under normala förhållanden är synnerligen arbetstyngt.
Då på detta departement torde falla största delen av de ifrågasatta
åtgärderna, synes för att undvika en överbelastning av departementet
en institution för central handläggning av arbetslöshetsfrågor vara av behovet
påkallad.

2. Val av arbeten och deras utförande. Propositionen om beredskapsstat
kan giva stöd åt den uppfattningen, att Kungl. Majit skulle åsyfta att även
under en depression tyngdpunkten av arbetslöshetshjälpen skall läggas på
s. k. beredskapsarbeten medan reservarbeten, vilka under förra krisen spelade
huvudrollen, nu tilldelas en obetydlig plats. Så kan emellertid knappast
vara fallet, eftersom Kungl. Majit givetvis icke kan underlåta att underställa
riksdagen frågan örn en dylik radikal omläggning av arbetslöshctspolitiken.
Enligt vår mening motiverar erfarenheten ingalunda heller en sådan förändring.
Vi vilja först framhålla, att när vi här diskutera lämpligheten av
olika kombinationer av offentliga arbeten vi icke åsyfta frågan huruvida
arbetena avlönas efter öppna marknadens lönesatser eller på annat sätt. När

Motioner i Första kammaren, Nr 336.

5

vi tala om reservarbeten mena vi arbeten av den art och med det slag av
administration, som hittills utmärkt de av arbetslöshetskommissionen handhavda
arbetena. Med beredskapsarbeten åsyfta vi i likhet med Kungl. Maj:t
arbeten av annat slag, som icke utgöra vanliga investeringar i affärsverken
m. m.

Enligt vår mening är det angeläget, att reservarbeten bibehållas såsom en
del av svensk arbetslöshetspolitik. Denna arbetsform har visat sitt berättigande,
även örn i vissa fall anmärkningar kunnat riktas mot arbetenas organisation,
särskilt för några år sedan, innan tillräckliga erfarenheter vunnits.
Beredskapsarbetena ha i flera hänseenden befunnits otillräckliga. Erfarenheten
visar för det första att de icke kunna tillräckligt smidigt anpassas
efter arbetslöshetens lokala fördelning. De siffror som framlades i Kungl.
Majit proposition nr 265 till 1936 års riksdag äro i detta hänseende mycket
belysande. Av anslagen till allmänna arbeten i öppna marknaden gingo under
budgetåret 1934—35 endast cirka 550 kr. per anmäld arbetslös till de
län, där antalet arbetslösa per tusen invånare översteg medeltalet för hela
landet. Motsvarande siffra för län med mindre arbetslöshet än medeltalet
var 1.000 kr. d. v. s. nästan dubbelt så stor. Under de första 9 månaderna
av budgetåret 1935—36 voro dessa siffror 600 kr. och 1.270 kr. Det kan
alltså ej bestridas att offentliga arbeten av denna art i viss mån koncentrerades
till län med relativt liten arbetslöshet.

Lika viktigt är att beredskapsarbetena icke kunnat tillfredsställande anpassas
efter arbetslöshetens säsong. I Sverige äro säsongvariationerna på
arbetsmarknaden som bekant mycket betydande. Arbetslösheten når under
första kvartalet sin största höjd, för att under slutet av andra kvartalet och
under tredje kvartalet vara väsentligt lägre. Enligt vad i proposition nr 284
till årets riksdag redovisas, varierar beredskapsarbetenas sysselsättning på
ett motsatt sätt. Antalet vid ifrågavarande arbeten sysselsatta arbetare utgjorde
i medeltal per månad under årets första fyra månader, vilka alltså
utmärkas av stor arbetslöshet, cirka 8,300 år 1936 och cirka 5,000 år 1937.
Däremot utgjorde antalet i genomsnitt under månaderna juli till september,
vilka utmärkas av relativt liten arbetslöshet, ej mindre än 18,500 år 1936
och 10,300 år 1937. Är 1935 var skillnaden än större. Under årets fyra
första månader utgjorde de sysselsatta cirka 11,100, men under perioden
juni—september ej mindre än 27,900. I motsats härtill ha reservarbetena
kunnat i viss mån anpassas efter arbetslöshetens säsongväxlingar. Göres
under den period då konjunkturerna förbättrats, d. v. s. 1934—37, en jämförelse
mellan de under sommaren sysselsatta med de under föregående vinter
arbetande, så blir i samtliga fall vintersysselsättningen ej oväsentligt
större. Intet tvivel kan alltså råda därom att arbeten av den typ och med
den administration, som reservarbetena utgjort, kunnat bättre anpassas efter
arbetslöshetens säsongfördelning.

Även ifråga om den konjunkturella anpassningen, d. v. s. en snål)!) expan -

6

Motioner i Första kammaren, Nr 336.

sion av arbetena, när arbetslösheten tilltager och en hastig inskränkning när
arbetslösheten sjunker, lia reservarbetena visat sig överlägsna. Det torde
vara överflödigt att här anföra siffror. Det är allmänt känt och bekräftas
för övrigt av i propositionerna anförda siffror att reservarbetena kunde
snabbt ökas och under åren 1933—34 nådde sin största omfattning för att
därefter inskränkas i takt med konjunkturförbättringen. Däremot visade
det sig svårt att snabbt öka beredskapsarbetena. Även örn detta i viss nian
berodde på bristande förberedelser, arbetskonflikter m. m. kvarstår dock
antagandet att det även sammanhänger med arbetenas natur och organisation.
Uppenbart är i varje fall att beredskapsarbetenas anpassning efter den
stigande konjunkturen varit dålig, i det dessa arbeten ingalunda tillräckligt
inskränktes under det i konjunkturhänseenden mycket goda året 1936. För
den som vill lära av erfarenheten kan det följaktligen icke råda något tvivel
att en önskvärd anpassning efter arbetslöshetens lokala fördelning, säsongoch
konjunkturvariationer bättre ernås, om arbeten av reservarbetenas typ
och med dylik administration lika som hittills komma till användning.

I själva verket torde dessa slag av arbeten vara överlägsna även i ett annat
hänseende, nämligen i fråga örn arbetstillfällenas anpassning efter arbetslöshetens
karaktär. Erfarenheten visar att ökningen av arbetslösheten i
främsta rummet drabbar de icke yrkeslärda, de s. k. grovarbetarna. Reservarbetena
lia visat sig kunna med användande av ett begränsat antal yrkeslärt
folk ge arbete åt ett stort antal icke yrkeslärda. Däremot lia de hittillsvarande
beredskapsarbetena i allmänhet krävt väsentligt mera av yrkeslärda
arbetare och i motsvarande mån mindre icke yrkeslärda. Risken finnes därför
att en utvidgning av beredskapsarbetena kommer att draga folk ifrån
det privata näringslivet, så att produktionen där får inskränkas av brist på
yrkeskunnigt folk, medan arbetstillfällena för de arbetslösa bli begränsade.
Vi erinra även därom att arbetslösheten ofta drabbar arbetare som i fråga
örn arbetsduglighet icke äro fullt jämförliga med de övriga. Erfarenheten
synes visa, att det är svårt att bereda dessa människor sysselsättning genom
arbeten i öppna marknaden. Vid reservarbeten har däremot arbete kunnat
beredas även åt arbetskraft av detta slag.

Beredskapsarbetenas betydelse såsom vapen mot arbetslöshet reduceras
även därav, att till dessa arbeten söka sig icke blott arbetslösa, utan även
sådana som redan förut lia arbete. Ett effektivt hänvisningsförfarande finnes
nämligen ej för detta slag av hjälparbeten.

Som av det ovanstående framgår anse vi det vara av vikt att man i en
utredning rörande arbetslöshetspolitikens tillrättaläggande beaktar de ovan
anförda synpunkterna. Vare sig man kallar arbetena för beredskaps- eller
reservarbeten böra de så ordnas att en del av dem i ovan berörda hänseenden
få samma karaktär som hittillsvarande reservarbeten.

3. Kungl. Maj:ts fullmakt. Vi övergå nu till en annan sida utav hithörande
problem, nämligen arten och omfattningen av de fullmakter som

Motioner i Första kammaren, Nr 336.

7

riksdagen beviljar. Systemet med beredskapsslat betyder med nödvändighet
att riksdagen på Kungl. Majit överlåter en del av den beslutanderätt som
sedan gammalt tillkommit riksdagen. Det torde emellertid kunna ifrågasättas,
huruvida ej ett tillräckligt effektivt och smidigt system kunde utformas
utan att riksdagen går så långt i detta hänseende som förutsättes i den
nu framlagda propositionen. Vid en utredning rörande dessa förhållanden
torde man böra överväga huruvida icke den Kungl. Majit givna fullmakten
att igångsätta de i beredskapsstaten upptagna arbetena kunde begränsas till
tid, då riksdagen icke är samlad samt till en viss kort tid under början av
nästa riksdag, exempelvis till den 15 februari? Då frågorna redan av föregående
års riksdag behandlats vid uppgörande av beredskapsbudgeten, kan
ju ett beslut fattas väsentligt snabbare än under andra förhållanden.

Med hänsyn till att en kommande arbetslöshets karaktär och lokala fördelning
icke är känd, torde det vara lämpligt att beredskapsstaten upptar ett
ganska stort antal arbeten och därför en betydande slutsumma. Då det är
riksdagens uppgift att tillse att icke de offentliga utgifterna springa upp i
större summor än som av läget motiveras och då den ökning av arbetslösheten
som kan tänkas inträffa under loppet av 6 å 7 månader icke kan
antagas få enorma proportioner, så finnas skäl för att riksdagen också fastställer
en övre gräns för det totalbelopp, som regeringen får använda för ett
urval av de på beredskapsstaten upptagna ändamålen. Däremot skulle regeringen
givetvis ha frihet att bland arbetena utvälja de, som bäst passa efter
arbetslöshetens karaktär och lokala fördelning. Skulle situationen plötsligt
undergå en fullständig omvälvning, så att en sådan maximisumma visar sig
otillräcklig, föreligger ju den i en dylik situation naturliga utvägen att inkalla
en urtima riksdag.

En annan fråga som torde böra ägnas uppmärksamhet är huruvida regeringen
bör erhålla rätt att endast under vissa närmare angivna förutsättningar
använda de å beredskapsstaten upptagna beloppen eller viss del
därav. I och för sig torde det icke vara omöjligt att angiva en viss procentuell
ökning av arbetslösheten inom vissa områden eller i hela landet såsom
förutsättning för alt belopp överstigande en viss summa må disponeras enligt
beredskapsstaten. En dylik bestämmelse skulle innebära en viss garanti
för att arbetslöshetspolitiken bedreves i överensstämmelse med riksdagens
intentioner.

4. Anslag till enskilda företag. Utöver ovan berörda frågor torde även
lämpligheten av anslag till enskild företagsamhet såsom ett led i den arbetslöslietsbekämpande
politiken böra utredas på grundval av hittillsvarande erfarenheter.
överhuvudtaget torde detta slag av arbetslöshetshjälp böra användas
med stor försiktighet.

Av skäl som framgår av det ovanstående finna vi det vara av största vikt
att en skyndsam utredning igångsättes rörande dessa och eventuellt andra
med arbetslöshetspolitiken sammanhängande frågor. Vi hänvisa även till

8

Motioner i Första kammaren, Nr 336.

uttalanden i 1937 års riksdagsskrivelse nr 466 rörande beredskapsarbetenas
art och tillrättaläggande. Enligt vad som framgår av de framlagda propositionerna
synas där berörda synpunkter ännu icke hava vunnit Kungl. Maj:ts
beaktande. Vi avse härvidlag icke en förnyad undersökning av den art som
arbetslöshetsutredningen på sin tid utförde. Snarare gäller det att praktiskt
utnyttja en del av denna utrednings resultat, men framför allt att i ljuset
av senare års erfarenheter uppdraga riktlinjer för en praktisk organisation
av arbetslöshetshjälpen som förenar smidighet och effektivitet med tillbörliga
garantier.

På grund av vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen vid behandling av proposition nr 275 måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam
utredning rörande riktlinjerna för arbetslöshetspolitikens
planläggning och organisation med särskild hänsyn till
de förhållanden, som aktualiserats genom uppställandet av
en särskild beredskapsstat.

Stockholm den 27 april 1938.

Bertil Ohlin.
Elof B. Andersson.
Em. Bjurström.

Sam Larsson.
John Björck.

B. von Stockenström.
Gottfr. Karlsson.

Elon Andersson.

Eskil Albertsson.

Joli. Larsson.

Stockholm 1938, Svenska Tryckeriaktiebolaget.