Motioner i Första kammaren, nr 32 (Motion 1951:32 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 32.

Nr 32.

Av herr Persson, Einar, m. fl., angående viss ändring i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.

^ olycksfall i arbete regleras förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare
obligatoriskt genom riksförsäkringsanstalten och även av enskilda
försäkringsanstalter så, att den anställde härigenom kan känna sig lugn och
trygg för eventuellt uppkommen skada.

Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete har som bekant arbetsgivare
skyldighet att hålla sina anställda skadeslösa genom en försäkring,
och man kan nog säga att sagda lag varit till utomordentligt stor nytta för
respektive arbetare.

När det sedan gäller tolkningen av bestämmelserna i denna lag kunna dock
fall uppkomma, då det blir svårt att avgöra om en uppkommen skada skall
hänföras till olycksfall i arbete. Detta torde särskilt vara fallet inom skogsbruket.
Det arbete som utföres inom denna näringsgren är av så skiftande
natur och förknippat med så många omständigheter, att det för vederbörande
försäkringsanstalt blir svårt att verkligen kunna med bestämdhet säga hur
lagen skall tolkas. Visserligen finns den möjligheten att hos försäkringsrådet
anföra klagan över beslut, som fattats av riksförsäkringsanstalten eller de
enskilda försäkringsanstalterna. Men även här uppkommer samma spörsmål
om en uppkommen skada skall hänföras till olycksfall i arbete eller ej.

Det kan inte hjälpas, att man många gånger tycker, att försäkringsmyndigheterna
tolka försäkringslagen för snävt när det gäller utgivande av ersättning
för olycksfall, framför allt i skogsarbete. Det är ju ganska klart att
det måste finnas en gräns, men var denna gräns skall sättas, därom råda
nog delade meningar.

Det är också betecknande hur svårt det är att sätta denna gräns lagom
avvägd, när kanslichefen i arbetarskyddsnämnden, herr Erik Törnberg, i
föredrag i Borlänge i februari 1949 sade, enligt ref. i Dala-Demokraten, att
»klagan hos försäkringsrådet är som att spela på lotteri», det kan lika väl
bli det ena som det andra.

Under årens lopp ha många olycksfall inträffat inom skogsbruket, där
vederbörande skogsarbetare haft svårt att vinna gehör för att uppkommen
skada varit att hänföra till olycksfall i arbete. Detta har framför allt gällt
när skogsarbetet utförts för bolag eller annans räkning och med hjälp av
häst. Hästen, som man härvidlag torde kunna betrakta som ett arbetsredskap,
fordrar ju tillsyn även före och efter arbetets påbörjande och avslutande
för dagen, och det är ju självklart, att hästen måste få en synner -

Motioner i Första kammaren, nr 32.

ligen god vård om den skall kunna prestera ett gott arbete. Nu bänder det
ofta att hästen vid utfodringen i skogsstallarna, där för övrigt flera hästar
ha sitt härbärge över natten, blir skrämd av en eller annan anledning, med
påföljd att timmerköraren — hästägaren — vid utfodringen blir sparkad
eller trampad av sin egen eller annans häst. Ett sådant olycksfall medför
ofta ett långvarigt avbrott i arbetet för vederbörande. Det finns fall, då en
körare på detta sätt blivit oförmögen till arbete under ett halvt års tid, och
vad detta innebär av ekonomisk uppoffring för en fattig skogsarbetare,
många gånger med stor familj, kan ju var och en förstå. Ty enligt nuvarande
tolkning av olycksfallsförsäkringslagen är ett sådant olycksfall ej att hänföra
till olycksfall i arbete. Man tycker att en på så sätt uppkommen skada
skulle kunna räknas som olycksfall i arbete, när det t. ex. betraktas som
olycksfall i arbete, när en disponent på tjänsteresa skadas i sitt hotellrum
på väg från badrummet, hörande till hotellrummet.

Det råder för närvarande stor brist på skogsarbetare. Det är därför synnerligen
viktigt för arbetskrafttillgången inom skogsbruket att de arbetare,
som äro sysselsatta med skogsarbete av en eller annan art, känna att de
åtnjuta ett effektivt skydd vid iråkad arbetsoförmåga uppkommen genom
olycksfall. Detta kan man ej säga att timmerköraren för närvarande gör med
den tolkning som vederbörande myndigheter ge åt lagen om olycksfall i
arbete.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes,

A. att riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, att även olycksfall vid skötsel och
utfodring av häst före och efter arbetets slut för dagen betraktas
som olycksfall i arbete;

B. att utskottets sekretariat måtte utarbeta förslag till lagtext
beträffande denna ändring.

Stockholm den 19 januari 1951.

Einar Persson. Sven Edin. And. Sundvik.

Hugo Sundberg. Karl Damström. Lage Svedberg.

./. F. Grym.

Jon N. Jonsson.