Motioner i Första kammaren, Nr 32

Motion 1936:32 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 32.

5

Nr 32.

Av herr Bagge m. fl., om skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen
i riket.

Vid 1934 års riksdag föreslogs i motionerna I: 250 och II: 129, vilka voro
likalydande, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
bl. a. örn skärpt tillämpning av vissa av bestämmelserna om utlännings
rätt att här i riket vistas och innehava arbete samt att, i den mån ny eller
utvidgad lagstiftning visade sig erforderlig för tillgodoseende av här avsett
syfte, Kungl. Maj :t måtte, såvitt möjligt, redan för samma års riksdag framlägga
förslag i ärendet.

I andra lagutskottets utlåtande nr 12 B hemställdes, att riksdagen i anledning
av nämnda motioner ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att
Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning, på vad sätt de bestämmelser,
som i kungl, kungörelsen den 11 nov. 1927 (S. F. S. 411/1927) samt andra
administrativt utfärdade förordnanden meddelas angående uppgiftsskyldighet
för utlänning och kontroll över utlänningar, som vistas i riket, och deras
verksamhet samt beträffande myndigheternas samverkan vid utövandet av
denna kontroll, böra ändras i syfte att åstadkomma ökad effektivitet och
arbetsbesparing vid övervakningen.

Med anledning härav vidtogos vissa ändringar i praxis för att ernå en
bättre kontroll över utlänningar vid deras inresa i landet. Även infördes en
strängare tolkning av bestämmelsen om deras rätt att efter viss tids utomlandsvistelse
uppehålla sig här på sitt pass under de tre månader, vartill ett
pass berättigar.

I ovannämnda motioner berördes även ett stort antal frågor rörande de
utlänningar, som här i landet erhållit uppehålls- och arbetstillstånd. Under
hänvisning till ovannämnda motioner vilja vi här föra fram de där lämnade
uppgifterna så långt fram i tiden som tillgängligt material medgiver.

Vid utlännings inresa i riket skall han registreras; likaså skall registrering
ske, då han lämnar landet. På grund av ofullkomliga metoder därvid måste
man konstatera, att under 1932 och 1933 antalet registrerade utresande
understeg antalet inresta med sammanlagt 34 000 personer. Under 1934 ökades
detta antal med omkring 15 400 till över 49 000. Orsakerna härtill berördes
1934 i andra lagutskottets utlåtande, men förhållandena tyckas icke
sedan dess lia ändrats till det bättre. Vi vilja bl. a. påpeka att utlänningar
fortfarande lia möjlighet att begagna sig av »skandinavingångarna» i Malmö
och Hälsingborg samt att en del element, vilka ha anledning att undvika
kontroll, söka sig hit just genom dessa. Då isynnerhet Danmark tycks vara
övergångsland för olika från kontinenten utvandrande personer, vilka söka

6

Motioner i Första kammaren, Nr 32.

sig hit av politiska eller kriminella orsaker, borde det ligga i vårt lands
intresse att särskilt vid dessa båda gränsstationer söka åstadkomma en betryggande
kontroll.

För närvarande avfordras icke över dessa stationer inpasserande skandinaver
någon som helst legitimation. Detta beror därpå, att den synnerligen
omfattande trafiken mellan Skåne och Danmark, som har en mycket stor
ekonomisk betydelse, lätt skulle kunna inskränkas genom restriktioner i legitimationshänseende.
Då denna resandeström särskilt på söndagarna kan
uPP§å till 20 000 personer, är det även naturligt, att det är synnerligen lätt
för en utlänning att blanda sig med dessa resenärer och utan legitimationshandling
inpassera till vårt land genom »skandinavingången». Huru en avvägning
mellan å ena sidan de sydsvenska ekonomiska intressena och å
andra sidan de för hela landet betydelsefulla kontrollåtgärderna skall ske,
borde lämpligen utredas genom samarbete mellan utredningsmvndigheten
och myndigheterna i Skåne.

Upprepade gånger har man haft tillfälle konstatera, att mindre önskvärda
personer uppehålla sig här i landet utan att de vid gränserna blivit inpoliserade.
Då det med tiden måste bliva alltmera bekant, hur relativt lätt det
är för en företagsam person att passera vårt lands gränser, finns det vissa
risker för att Sverige med tiden blir en avstjälpningsplats för sådana individer,
som icke ansetts önskvärda i sitt hemland.

Vid en inventering av förefintliga bestämmelser, som finnas angående kontrollen
av utländska undersåtar, deras rättigheter och skyldigheter, upptäcker
man lätt svårigheterna vid handläggningen av främlingsfrågor. Den
lag örn utlännings rätt att här i riket vistas, som tillkom år 1927, hade provisorisk
karaktär, och detsamma tycks gälla alla de olika bestämmelser, som
reglera hithörande förhållanden. För närvarande närmar sig antalet tryckta
kungörelser i dessa frågor fyrtiotalet och dessa kompletteras dessutom med
ett stort antal otryckta. Även för centralmyndigheterna bör ett så stort antal
förordningar i en enda fråga bereda svårigheter vid tillämpningen. De lokala
myndigheterna torde i allmänhet sakna all möjlighet att kunna överblicka
detta vidlyftiga material, och bl. a. häri torde förklaringen ligga till den
ibland föga tillfredsställande handläggningen av utlänningsärenden, som
äger rum hos dessa sistnämnda myndigheter. En första förutsättning för att
främlingskontrollen skall kunna arbeta effektivt är, att bestämmelserna äro
klara och samlade, örn möjligt på ett ställe och i ett sammanhang. Vi anse
det därför önskvärt, att hela komplexet av föreskrifter omarbetas och koncentreras
mera sammanfattande och överskådligt.

Härvid borde även tågås under allvarlig omprövning själva organisationen
av de instanser, som hava att taga befattning med dessa ärenden. För
närvarande är nämligen behandlingen splittrad på ett flertal olika myndigheter:
socialstyrelsen har hand om uppehålls- och arbetstillstånd, polisbyrån
om den centrala övervakningen på grundval av insända rapporter m. m..

Motioner i Första kammaren, Nr 32.

utrikesdepartementet har att sköta viseringar, justitiedepartementet ärenden
örn medborgarskap samt handelsdepartementet frågor om utlännings rätt att
vara medlem i bolagsstyrelser etc.

Den nuvarande oron i världen utgör ett starkt argument för att utlänningskontrollen
icke längre regleras genom en tillfällig lagstiftning eller
handhaves av mer eller mindre provisoriska inbördes splittrade organ. Enligt
motionärernas åsikt giva förhållandena nu bestämd anledning till att
man söker skapa en centralmyndighet för behandling av alla dessa frågor
av så närbesläktad natur. Hur långt en centralisering lämpligen kan ske, bör
givetvis utredas. Fördelen med en centralisering vore även, att såväl vederbörande
utlänningar som lokala myndigheter skulle lättare kunna vända sig
till rätt myndighet än som under nuvarande decentralisation är fallet. Ett
visst bekant utvisningsärende från Malmö visar bäst den förväxling av olika
myndigheters kompetensområden, som även i våra högsta administrativa
kretsar kan förekomma. En annan fördel vöre att den centrala myndigheten
genom sin chef skulle kunna skaffa sig större auktoritet gentemot de lokala
verkställande organen än vad nu kan ske. Sannolikt skulle härigenom åtskilliga
klara försummelser vid utlänningsärendenas behandling kunna undvikas.

Vid denna omarbetning av lagen borde även en del andra positiva önskemål
beaktas. Under nuvarande förhållanden kan man t. ex. icke avvisa en
utlänning, även örn han är medellös, utan denne har rätt att uppehålla sig
här på sitt pass i tre månader. Sedan han därefter vistats föreskriven tid i
utlandet, kan han komma tillbaka och fortsätta en vegeterande tillvaro
härstädes.

För att vinna ytterligare effektivitet vid övervakningen av utlänningar, som
vistas här, torde det vara nödvändigt med ytterligare skärpning av vissa straffsatser
för förseelse mot i samband med främlingslagen utfärdade föreskrifter.
Sålunda borde försummelse att fullgöra den i §§ 38 och 40 av RK 11
nov. 1927 med vissa föreskrifter i anledning av i utlänningslagen (SFS 333)
föreskrivna anmälningsskyldighet böra straffas härdare än vad nu är fallet.
Härigenom skulle man betaga många svenskar möjligheten att hos sig
gömma icke önskvärda subjekt, som vistas här utan tillstånd och i strid mot
meddelade beslut.

Numera äro förhållandena i världen sådana, att frågan om främlingskontrollen
icke blott är ett huvudsakligast tekniskt-administrativt problem
utan fastmer måste ses i andra och viktigare sammanhang.

Vi vilja först fästa uppmärksamheten på att överskottet, som Sveriges
invandring under lång tid har visat, alltjämt fortfar. Under åren 1933 och
1934 har invandringsöverskottet (alltså nettotalet) från europeiska stater
uppgått lill sammanlagt omkring 1 800 personer, fördelade på följande
stater:

8

Motioner i Första kammaren, Nr 32.

Finland ........................ 491

Norge ......................... 455

Danmark .................... v. 544

Storbritannien .................. 45

Tyskland ...................... 762

.Österrike ...................... 101

Frankrike ..................... 67

Italien......................... 4

Ryssland ...................... 53

övriga ........................ 456

Under femårsperioden 1928—32 var överskottet omkring 4 600, varför det
under sjuårsperioden 1928—34 uppgår till över 6 000. Under samma sjuårsperiod
har överskottet från Tyskland uppgått till icke mindre än 2 057 personer,
varav c:a 37 % komma enbart på de två senaste åren. Detta invandringsöverskott
från Tyskland representerar ungefär folkmängden i en stad
av Askersunds storlek. Under åren 1933—34 ha dessutom hit inflyttat c:a
6 400 personer från Förenta Staterna och Kanada, vilka antagligen till
största delen äro återvändande svensk-amerikanare. Detta trans-oceana tillskott
representerar i sin tur en ökning, som motsvarar hela befolkningen
i Mariestad. Sammanlagt ha under de sista fem åren återinvandrat icke
mindre än c:a 20 000 personer från Amerika. Dessa äro ofta berättigade
till att återvända till hemlandet och böra i varje fall bemötas med särskild
hänsyn. Flertalet torde vara i arbetsför ålder. I och för sig representera de
en så kraftig ökning av befolkningen, att förhållandet måste tagas i beräkningen
vid bedömandet av vår invandringspolitik i övrigt.

Under år 1934 synes antalet personer, som uppehålla sig här i landet på
kombinerade uppehålls- och arbetstillstånd, hava något ökats. Tyvärr är det
omöjligt att ur tillgängliga siffror utläsa, huru många som hava varit här i
landet under en längre tid. över huvud är det f. n. omöjligt att med tillhjälp
av myndigheternas statistik göra sig någon föreställning örn strukturen
av det utländska inslaget i vårt land. Detta torde framförallt bero därpå, att
personalbrist, såväl hos Kungl. Socialstyrelsen som Polisbyrån, omöjliggör en
tillfredsställande redovisning av här boende utlänningar.

Det är framför allt tre kategorier tyska invandrare, vilka f. n. måste tilldraga
sig våra myndigheters uppmärksamhet. För det första är det fråga
om politiska flyktingar som tillhört de i Tyskland som statsfientliga stämplade
partierna, och som med åberopande av asylrätten slagit upp sina bopålar
här i landet. För det andra rör det sig om tyskar, som enligt uppgifter
i pressen — icke minst den socialdemokratiska — uppehålla sig här som
agitatorer för den nationalsocialistiska åskådningen. För det tredje ha vi de
tyska judarna, vilka till följd av den nationalsocialistiska inställningen i
rasfrågan och därav föranledd lagstiftning, särskilt efter årsskiftet 1936.
till stor del se sig berövade sina existensmöjligheter och därför torde komma
att söka sig bl. a. till vårt land.

Motioner i Första kammaren, Nr 32.

9

Vad beträffar de två förstnämnda grupperna av invandrare vilja vi nu
liksom tidigare inskärpa regeringens och vederbörande myndigheters oavvisliga
plikt att på det strängaste efterse, att politiska agitatorer och dylika
fortast möjligt förpassas utanför gränsen, och att asylrätten helst blott för
kortast möjliga tid och under alla omständigheter blott i de mest ömmande
fall tillämpas.

För närvarande tyckes villrådighet råda om den ställning, de från Tyskland
utflyttade judarna komma att få i medborgarrättsligt hänseende. Det
finns också anledning att frukta, att vissa invandrare komma att mista sitt
medborgarskap i hemlandet. Under sådana förhållanden komma de att i sitt
tillfälliga uppehållsland intaga samma rättsliga ställning som de s. k. statslösa.
Om dessa kvarstanna en längre tid i ett land, tvingas detta att upptaga
dem som ett slags medborgare. Vi anse det högeligen påkallat, att regeringen
snarast möjligt tager under övervägande åtgärder att kunna hindra en sådan
ovälkommen invandring, som lätt kan försätta landet i en tvångssituation.
Med hänsyn härtill måste man anse ett viseringstvång gentemot vissa länder
såsom berättigat, så att man redan vid gränsen kan hindra ett inpasserande
av sådana invandrare, som man ej önskar behålla här i landet. Det
måste i tid understrykas det absolut nödvändiga i att förebygga invandringen
hit av befolkningselement, som i flera viktiga hänseenden skulle
kunna framkalla svårartade komplikationer.

Med anledning av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
om skyndsammaste åtgärder i syfte att skärpa kontrollen
över främlingsinvasionen i främsta rummet avseende

1) en centralisering av kontrollväsendet,

2) införande av ökat passviseringstvång, samt

3) skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet
att fullgöra den i KK 11 nov. 1927 (SFS 333) stadgade
anmälningsplikten.

Stockholm den 16 januari 1936.

Gösta Bagge.

Fritiof Gustafson.

J. B. Johansson.

Axel Nylander.

M. Svensson.

Joli. Nilsson

i Krislianstad.

Th. Borell.

Gustaf Velander.

r

>

i