Motioner i Första kammaren, nr 323 (Motion 1949:323 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 323.

Nr 323.

Av herr Herlitz, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt
om fortsatt giltighet av samma lag.

Det är i och för sig en riktig linje regeringen slagit in på, då den i proposition
nr 210 föreslår, att, när ej krig eller krigsfara men väl utomordentliga
av krig föranledda förhållanden föreligga, det skall ankomma
på riksdagens beslut, för högst ett år i sänder, i vad mån den i princip permanenta
förfogandelagen skall vinna tillämpning.

Det kan starkt ifrågasättas, huruvida sådana utomordentliga förhållanden,
som lagen åsyftar, nu föreligga. För min del har jag tidigare föreställt
mig, att med detta uttryck endast kunde avses utomordentliga förhållanden
under ett ännu pågående krig. Åtskilliga av riksdagen under senare år fattade
beslut vila emellertid uppenbarligen på en motsatt tolkning, vadan
möjligheten av att under fredstid meddela en fullmakt rörande lagens tilllämpning
icke torde kunna bestridas.

En annan fråga är emellertid, i vilken utsträckning det går an att nu
bringa förfogandelagen i tillämpning. Synnerlig vikt måste läggas på lagens
krav, att de utomordentliga förhållanden, som råda, skola ha föranletts
av kriget och att de ingripanden, som företagas, hänföra sig just till
sådana förhållanden. De svårigheter vi nu ha att bekämpa ha sin grund i
ett svåröverskådligt komplex av omständigheter. I dessa ingå väl alltjämt
krigets återverkningar. Men för varje år som går spela dessa en mera undanskjuten
roll i orsakssammanhanget. Däremot framstå i allt högre grad
de missgrepp, som förekommit i vår ekonomiska politik, såsom utslagsgivande.
Det är ett uppenbart maktmissbruk att camouflera åtgärder, som
nödvändiggjorts av dem, såsom föranledda av kriget.

Om man likväl icke helt kan förneka, att krigstidens återverkningar alltjämt
göra sig gällande, och sålunda medgiver, att viss fortsatt tillämpning
av förfogandelagen alltjämt kan vara försvarlig, måste man emellertid, i
anslutning till det nyss anförda, noga fasthålla, att det endast och allenast
är krigets återverkningar, som kunna berättiga till förfogandelagens tilllämpning.
Det är angeläget, att detta kommer till oförtydbara uttryck, da
riksdagen lämnar det av Kungl. Maj:t begärda medgivandet.

Med avseende på fullmaktens utformning i övrigt synes det till förebyg -

Motioner i Första kammaren, nr 323.

gande av missbruk angeläget, att den noga preciseras till att avse sådana
ingripanden, av vilka nu ett behov kan anses föreligga. Härvid är till en
början att märka, att lagen ingalunda förutsätter, att vissa paragrafer skola
sättas helt i tillämpning. Den pekar i stället på att det vid varje särskilt
tillfälle skall från riksdagens sida noggrant övervägas, i vilken omfattning
de olika stadgandena kunna behöva tillämpas. Man skulle sålunda i regeringens
framställning om en fullmakt väntat ingående överväganden om
läget och därpå grundade förslag. Man skulle t. ex. haft anledning att vänta
preciserade förslag om de ändamål för vilka och de förutsättningar under
''lika beslagsinstitutet skall få användas. Dessvärre har icke propositionen
lagt en sadan grund för riksdagens omdöme. För en enskild motionär är det
ogörligt att uppdraga några dylika riktlinjer. Jag nödgas därför inskränka
mig till att uttala den förhoppningen, att vederbörande utskott måtte låta
sig angeläget vara att införskaffa den ytterligare utredning, som kan erfordras,
och pa grundval därav föreslå en fullmakt, som — i avseende å varje
paragraf som den omfattar — är begränsad till vad som efter sådan utred*-ning befinnes behövligt.

Återstår så frågan om vilka stadganden i lagen som över huvud taget
böra sättas i tillämpning. I detta hänseende ansluter jag mig i huvudsak till
kommittéreservanterna, i vad de motsatt sig tillämpning av vissa paragrafer.
Därutöver vill jag emellertid anföra följande.

När man tar del av propositionen, faller det i ögonen, att delade mening,
ar ej yppats beträffande behovet att under nu rådande förhållanden kunna
bringa i tillämpning vad som stadgas i 2 § 1 st. förfogandelagen om
skyldighet att avstå förnödenheter till kronan. Kommittén uttalar korteligen
(s. 42) att 2 § måste gälla som komplement till det i 3 § reglerade beslaget.
I remissyttrandena synes detta uttalande ej ha mött någon gensaga,
och departementschefen finner det (s. 57) »uppenbart», att den fullmakt,:
som begäres, måste omfatta bl. a. nämnda stadgande.

Detta förefaller emellertid långt ifrån uppenbart, och det framstår därför
såsom en allvarlig brist i utredningen, att varje argumentering på denna
mycket viktiga punkt saknas.

Förklaringen ligger måhända däri, att man vant sig att betrakta beslaget
såsom allenast ett slags förstadium till det avstående, varom 2 § stadgar.
Så beskaffat var i själva verket beslaget till en början, men det utvecklades
snart till ett fullt självständigt rättsinstitut. (Lindell, Förvaltningsrättslig
tidskrift 1943 s. 3. f.). Det är sant, att beslagen regelmässigt
utformats så, att den, som vägrar sälja under beslag lagda varor, skall vara
skyldig att avstå dem. Men det väsentliga i beslaget är själva förfogandeförbudet.
Och detta torde på det hela taget ha verkat så, att regleringarnas
syfte blivit uppnatt utan att det blivit fråga om avstående. Varuägarna ha
funnit det med sitt intresse förenligt att sälja sina varor i den ordning, som

Motioner i Första kammaren, nr- 323K:

medgivits. Endast i mycket ringa utsträckning torde det ha förordnats om
avstående av under beslag lagda varor, som ej frivilligt försålts (Lindell,
a. a. s. 8). Erfarenheten synes sålunda icke giva något stöd för satsen att
avståendet vore att anse som ett nödvändigt komplement, till beslaget,
Givetvis kunde mot det nu sagda invändas, att tvånget att avstå varit
verksamt såsom ett påtryckningsmedel mot varuägare som egentligen skulle
föredragit att — särskilt i avvaktan på en gynnsam prisutveckling —
hålla på varorna framför att sälja dem på av myndigheterna medgivet sätt.
Om betydelsen i detta hänseende av 2 § saknas emellertid varje upplysning
i propositionen. Och även om det visas, att stadgandet haft en sadan betydelse,
återstår det att bedöma, huruvida numera — då man måste eftersträva
en övergång till friare former för varuutbytet — detta påtryckningsmedel
bör bibehållas eller ej. Uppenbart är, att beslaget kan fylla en betydelsefull
funktion utan detta komplement. Om 2 § bortfaller, kan beslaget
ändå fungera såsom det rättsliga underlaget för den rättvisa fördelning,
som det framför allt avser att tjäna. Skillnaden blir väl egentligen, att myndigheterna
föranledas att gestalta regleringarna så, att varuinnehavarna
icke finna med sin fördel förenligt att halla varorna inne. Statsmakterna
måste allvarligt överväga, huruvida icke försörjningsläget blivit så pass
förbättrat, att man utan olägenhet kan beträda denna naturliga linje. Skulle
allvarliga behov av tillämpning av 2 § yppa sig, finnes det ju alltid möjlighet
att sedermera vidga de» fullmakt, som nu givits.

Om det allmännas behov att enligt 2 § förfoga över varor, som ej lagts
under beslag, är icke mycket att säga. Förordnande därom torde sällan ha
förekommit. Och att denna möjlighet ej behöver bibehållas framgår otvetydigt
av att motiven intet ha att förmäla om dylikt avstående; den föreslagna
fullmakten har, såsom nämnts, motiverats uteslutande med hänsyn
till avståendets sammanhang med beslag.

Då sålunda inga skäl förebragts för att fullmakten bör avse 2 §, vill jag
— som delar den från andra håll framförda meningen, att den i andra hänseenden
bör begränsas — därutöver föreslå, att 2 § uteslutes därur. Dock
bör givetvis möjligheten för den, vars varor lagts under beslag, att utverka
förordnande om avstående kvarstå.

Jag hemställer sålunda,

att riksdagen vid meddelande av samtycke till förordnande
om att förfogandelagen i vissa delar skall äga tillämpning
måtte uttala sig i överensstämmelse med vad i motionen anförts,
och

att riksdagen icke må lämna samtycke till förordnande
om att 2 § förfogandelagen skall äga tillämpning i vidare mån

Motioner i Första kammaren, nr 323—324.

än som föranledes av ansökan om beslags hävande enligt
3 § st. 2.

Stockholm den 3 maj 1949.

Nils Heriitz.

Nr 324.

Av herr Holmbäek m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 15
och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 jani 1939 (nr
293 samt om fortsatt giltighet av samma lag.

1 proposition nr 210 föreslår Kungl. Maj:t riksdagen att fatta beslut dels
om vissa ändringar i 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen och dels
om samtycke till att 2—5 och 7 §§ av den sålunda ändrade lagen skola äga
tillämpning den 1 juli 1949—den 30 juni 1950, § 4 dock endast i den mån
det erfordras för att tillgodose krigsmaktens beredskapsbehov. Mot ändringarna
i förfogandelagen ha vi ingen erinran. Vi anse emellertid att samtycke
till förfogandelagens tillämpning under den angivna tidsperioden bär
lämnas endast i vad avser 2 § första och tredje styckena samt 3 och 5 §§
allmänna förfogandelagen, sistnämnda § dock endast i den mån det erfordras
för produktion av krigsmateriel. Av de bestämmelser, vilka Kungl. Maj:t
föreslagit att tillämpas under nästa budgetår, föreslå vi alltså uteslutande
av 2 § andra stycket, 4 och 7 §§ samt uteslutande av 5 § i den mån icke är
fråga om produktion av krigsmateriel.

Viktigast är härvid 2 § andra stycket samt 5 §, som avse förfoganden
över den mänskliga arbetskraften. I förfoganderättskommittén reserverade
sig kommittéledamötema Holmbäek, Håstad och Onsjö, med något skiftande
motiveringar, mot kommitténs förslag att förordnande borde beslutas
att dessa stadganden skulle få tillämpas under nästa budgetår. Ett stort
antal av de myndigheter och sammanslutningar, till vilka kommittéförslaget
remitterats, ha på denna punkt följt reservanterna; i andra myndighe -