Motioner i Första kammaren, nr 322 (Motion 1954:322 Första kammaren)

Nr 322—328.

Motioner i Första kammaren, nr 322.

Nr 322.

Av herr Ewerlöf m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om begränsning av rätten
till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier
vid 1955 års inkomsttaxering, m. m.

I proposition nr 17 till årets riksdag har Kungl. Maj :t framlagt förslag
till förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, in. in.

Det kan finnas skäl att först upptaga vissa speciella, mera skattemässiga
omständigheter, som anförts i propositionen, till granskning för att därefter
något belysa de avgörande skälen för den föreslagna avskrivningsbegränsningen
-— de konjunkturpolitiska hänsynen.

I sin motivering för förslaget har föredragande departementschefen sökt
gendriva de vägande erinringar mot den föreslagna förlängningen av ifrågavarande
tillfälliga bestämmelser, som framställts av ledamöterna i företagsbeskattningskommittén
herrar Gustafson och Wehtje samt i ett flertal
remissyttranden.

Departementschefen söker till en början bemöta den från flera håll gjorda
invändningen, att en fortsatt begränsning av den fria avskrivningsrätten
och av rätten till avdrag för avsättningar till stiftelser och fonder skulle
strida mot tidigare utfästelser från statsmakternas sida. Sveriges industriförbund
med flera näringsorganisationer har ju i sina remissyttranden
erinrat om att den i kommunalskattelagen stadgade rätten till skattefria
avskrivningar och avsättningar var en uttrycklig förutsättning för de år
1947 beslutade skärpningarna i företagsbeskattningen. En lagstiftning om
begränsningar i denna rätt, genomförd med bibehållande av nuvarande
tyngande företagsbeskattning, kunde därför icke uppfattas som något annat
än ett direkt åsidosättande av en av grundförutsättningarna för 1947 års
beslut om företagsbeskattningen och måste ur de skattskyldigas synpunkt
framstå som en utan vederbörlig utredning genomförd skatteskärpning.

Bemötandet av dessa avgörande synpunkter på problemet tar i propositionen
formen av en uppmaning att taga del av vad i sin helhet förekommit
i ett ärende och att icke ur sitt sammanhang utbryta särskilda meningar
och satser. Ingen lär vilja förneka angelägenheten av att en sådan
regel tillämpas i allt meningsutbyte. Just ur denna synpunkt är det väsentligt
att påpeka att de bland annat från näringsorganisationernas sida framförda
påminnelserna om vad som inträffade 1947 icke föranleda föredraganden
att i propositionen nr 17: 1954 anföra några egentliga synpunkter i
sak. Likväl måste det anses vara de givna utfästelserna, som i detta sam 1

Dihang till riksdagens protokoll 195b. 3 samt. Nr 322—328.

Motioner i Första kammaren, nr 322.

manhang böra tillerkännas den största betydelsen. Det är givetvis också
mot bakgrunden av dessa, som de uttalanden i 1952 års proposition och
utskottsbetänkande som finansministern nu söker analysera böra ses.

I 1952 års proposition förklaras de föreslagna skatteskärpande bestämmelserna
vara »avsedda att gälla under samma tid som bestämmelserna
om investeringsavgift och varulagervärdering». Bevillningsutskottet underströk,
att det här gällde »bestämmelser av rent tillfällig karaktär». Föredragande
departementschefen hävdar nu, att dessa uttalanden, som uppenbarligen
måste vara tillkomna i anledning av statsmakternas utfästelser
från år 1947, allenast skulle innebära »ett konstaterande av att begränsningen
i avskrivningsrätten vid nämnda tillfälle föreslogs skola gälla för
beskattningsåren 1952 och 1953». Om det uttryckligen vid framläggande av
förslag till en skatteskärpande bestämmelse förklaras, att skärpningen i
fråga är avsedd att gälla under samma tid som en annan extraordinär och
likaledes av konjunkturpolitiska skäl betingad pålaga — bestämmelserna
om investeringsavgift — alltså under vissa preciserade beskattningsår, och
det uppenbarligen är fråga om att på detta sätt markera, att avsikten inte
är att rygga en tidigare utfästelse, bör det väl inte rimligen sedermera kunna
göras gällande, att man rätteligen avsett att skatteskärpningen eventuellt
skulle bliva bestående även under därpå följande år.

Sasom ett skäl för den föreslagna förlängningen av dessa bestämmelser
har anförts, att företagsbeskattningskommitténs utredningsarbete enligt
uPP§*ft skulle komma att resultera i »striktare» avslcrivningsregler i den
permanenta lagstiftningen. Om då helt fri avskrivningsrätt skulle gälla under
år 1954 förmenas detta medföra ett i och för sig knappast önskvärt
alternerande mellan helt olikartade avskrivningsmetoder. Departementschefen
uttrycker saken så, att om kommittén skulle stanna inför en lösning
med skärpta avskrivningsbestämmelser och denna 1955 skulle godtagas av
statsmakterna, måste det uppenbarligen utgöra en olägenhet som lätt kan
leda till snedvridningar, därest man — efter det begränsningar i avskrivningsrätten
gällt i två års tid — skulle under ett år, 1954, medge fria avskrivningar.
Då i anledning härav invänts, bl. a. av kammarrätten, att en
diskontinuitet likväl ofrånkomligen skulle uppkomma, därest kommittén
icke stannade vid att föreslå permanenta avskrivningsregler med just den
utformning, som de provisoriska bestämmelse erhållit, avvisas denna invändning
av finansministern därmed att den »icke innefattar något hållbart
uttalande rörande det reella läget». »Av egentligt intresse i nu förevarande
hänseende är icke reglernas utformning utan fastmera deras innebörd
och verkningar.» Det citerade yttrandet är dunkelt. Det är väl »reglernas
utformning», som blir bestämmande för deras »innebörd och verkningar».
Och dessa verkningar måste beaktas ur åtskilliga synpunkter, icke minst
angelägenheten av att deklarations- och taxeringsförfarandet blir enkelt och
praktikabelt. Om de provisoriska reglerna skulle utbytas mot permanenta
bestämmelser, innebärande exempelvis rätt till avskrivning med annan procentsats
än 20 eller en sådan omläggning av avskrivningsförfarandet, att

Motioner i Första kammaren, nr 322.

avskrivningarna skola beräknas på bokförda värdet i stället för på anskaffningskostnaden,
skulle tillämpningen av fri avskrivning året närmast före
ikraftträdandet av de nya bestämmelserna säkerligen underlätta övergången.
Att däremot övergå från ett bundet avskrivningssystem till ett annat
sådant måste befaras medföra komplicerade och svårkontrollerade redovisningar.

I propositionen görs vidare gällande, att därest den omläggning, företagsbeskattningskommittén
kan komma att föreslå, skulle genomföras av 1955
års riksdag, de nya bestämmelserna skulle kunna tillämpas redan vid taxeringen
1956, således i fråga om inkomst förvärvad under 1955. Någon ytterligare
förlängning av i detta avseende gällande »tillfälliga» bestämmelser
skulle således icke vara erforderlig. Departementschefen anför såsom motivering
för sin ståndpunkt: »Läget är icke annorlunda än det som förelåg,
då för beskattningsåret 1952 begränsning i avskrivningsrätten genomfördes
genom beslut vid samma års riksdag, eller som uppkommer, därest innevarande
års riksdag fattar beslut om begränsning i avskrivningsrätten vid
1955 års taxering. Det kan t. o. m. sägas, att sedan källskattereglerna ändrats
därhän att B-skattebetalare regelmässigt debiteras preliminär skatt till
belopp motsvarande senast påförda slutliga skatt, i följd varav preliminärskatten
för år 1955 kommer att uträknas på grundval av skatten för ett år
då begränsning i avskrivningsrätten rått, hänsyn till källskatteuppbörden i
varje fall icke — som i det av Industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet
göres gällande — talar mot att eventuella nya, av 1955 års riksdag beslutade
permanenta regler blir tillämpliga redan vid 1956 års taxering.»

Sedd mot bakgrunden av de direktiv, företagsbeskattningskommittén erhållit,
är denna motivering ganska anmärkningsvärd. Enligt dessa direktiv
skall kommittén överväga, förutom avskrivningen å maskiner och inventarier,
avseende jämväl frågan om underlaget för avskrivningsrätten — anskaffningsvärdet
eller återanskaffningsvärdet — huruvida vid sidan av eller
i stället för inkomstskatten bör införas en utgiftsskatt, tillfällig eller permanent,
samt frågorna rörande ändrade bestämmelser för varulagervärderingen,
avsättning till pensions- och andra personalstiftelser, investeringsfonder
in. in. eller således hela det vidlyftiga komplexet av de med företagsbeskattningen
sammanhängande problemen. I proposition nr 17 utformar emellertid
den departementschef som givit dessa direktiv sin ståndpunkt med den
utgångspunkten, att kommitténs arbete allenast skulle resultera i förslag
om nya regler rörande avskrivning å maskiner och inventarier. Självfallet
kan dock bristande överensstämmelse mellan B-skatt och slutlig skatt uppstå
även av den anledningen, att grunderna för företagsbeskattningen i
andra avseenden ändras. I andra sammanhang har från statsmakternas sida
understrukits angelägenheten av att den preliminära skatten så nära som
möjligt ansluter sig till den slutliga, och vittgående åtgärder för tillgodo^
seende av detta syfte ha vidtagits. Men i huru många fall kommer en preliminär
skatt, debiterad å en enligt nu gällande bestämmelser beräknad inkomst,
att ens tillnärmelsevis överensstämma med en slutlig skatt, debiterad

Motioner i Första kammaren, nr 322.

å inkomst, som beräknas efter måhända helt andra grunder i de väsentliga
avseenden, kommittén har att ompröva, och som till äventyrs helt eller delvis
utbytes mot en skatt å utgifterna?

Det är emellertid ingalunda enbart ur uppbördssynpunkt, som en övergång
till nya och måhända väsentligt ändrade beskattningsregler redan
fr. o. in. ingången av beskattningsåret 1955 är ägnad väcka betänkligheter.
Ändringar i företagsbeskattningen föranleda regelmässigt den olägenheten,
att upprättandet av affärsmässigt användbara kalkyler, särskilt rörande
mera betydande investeringar och planerade industriella omläggningar, försvåras
och t. o. in. omöj liggöres. Dessa olägenheter skulle ytterligare accentueras,
om övergången till en väsentligt omlagd företagsbeskattning skulle
ske enligt de av finansministern uppdragna riktlinjerna.

Företagsbeskattningskommittén hade ännu inte tagit ställning till frågan
om de framtida avskrivningsreglernas utformning, då kommittén avlät den
skrivelse på vilken proposition nr 17 uppges i huvudsak grunda sig. Under
hand hade statsrådet och chefen för finansdepartementet erfarit att »något
på kommitténs utredning grundat förslag» över huvud taget icke kunde beräknas
vara redovisat i sådan tid att det kunde framläggas för 1954 års
riksdag. Statsrådet hemställde då »att kommittén måtte taga under övervägande
huruvida några åtgärder av temporär (kursiverat här) karaktär borde
i anledning härav vidtagas på det skatterättsliga planet, främst beträffande
rätten till avskrivning å inventarier».

Detta uppdrag, men endast detta, kan kommittén anses ha slutfört med
sin skrivelse av den 29 september 1953.

Frågan om de framtida avskrivningsreglernas utformning har således icke
kunnat belysas i ett remissförfarande. Den har ej heller kunnat bearbetas i
Kungl. Maj:ts kansli. Varken riksdagen eller dess bevillningsutskott har haft
tillfälle att därom uttala någon som helst mening.

Under sådana förhållanden kan det icke betecknas som formalism att
med eftertryck hävda det olämpliga i att som motiv för en provisorisk begränsning
i en lagfäst rätt anföra tänkta bestämmelser i en förutskickad
lagstiftning, till vars definitiva utformning icke ens preliminära förslag föreligga.
Principen att den bevillning riksdagen åtager sig gäller för det avsedda
statsregleringsåret men inte längre är veterligt inte övergiven, ej heller
principen att ett förslag till lag skall av riksdagen prövas sedan det
framlagts och inte ett eller annat år dessförinnan.

När företagsbeskattningskommittén i september förra året ÖAervägde
huruvida bestämmelserna om begränsningarna i den fria avskrivningsrätten
borde förlänas förlängd giltighet eller ej torde den inte ha haft någon större
möjlighet att bedöma konjunkturutsikterna för 1954. I den avgörande frågan
— den konjunkturpolitiska — föreligger alltså endast det material, som
redovisas i propositionen.

Dess ståndpunkt kan anses summerad i påståendet att det »skulle te sig
föga konsekvent att lämna avsevärda krediter i form av beskattningsuppskov
i ett läge då allmänna kreditrestriktioner uppehållas».

Motioner i Första kammaren, nr 322.

Anledning föreligger inte att i detta sammanhang till granskning upptaga
den tämligen onyanserat framförda uppfattningen att den som tillätes göra
avskrivningar därmed skulle ha lämnats en kredit av staten. Detta betraktelsesätt
synes förutsätta att en given andel av företagens medel skulle tillhöra
staten, oavsett om de framtagits till beskattning eller ej, samt sluta i
uppfattningen att alla företag som åtnjuta rätten till fri avskrivning — stora
och små — skulle vara att betrakta närmast som ett speciellt slags affärsdrivande
statliga verk. Departementschefens formulering må tala för sig
själv.

Den som icke godtager som ett lämpligt medel i en ekonomisk politik
att den allt fortfarande nödvändiga restriktiviteten på kreditmarknaden givits
formen av en ransonering med direkta och kvantitativa ingripanden från
myndigheternas sida som bakgrund utan rekommenderar allmänt verkande
åtgärder av i egentlig mening penningpolitisk natur i kombination med återhållsamhet
också i de offentliga investeringarna har inte skäl att se förslaget
till avskrivningsbegränsning i »kreditrestriktionernas» ljus. Erfarenheter
från utlandet ge klart vid handen att en restriktiv centralbankspolitik,
rörlig ränta och stram statlig utgiftspolitik icke endast onödiggöra särskilda
ingrepp mot företagens reserver utan även skapa utrymme för skattelättnader
med direkt syfte att befordra snabbt förbättrade förutsättningar för
produktionen.

På senare tid gjorda inlägg i debatten om den fria avskrivningsrätten
synas på ett övertygande sätt ha visat, att ett företag för att kunna möta
även förhållandevis obetydliga försämringar i priser och avsättningsmöjligheter
ofrånkomligt måste ha betydande reserver. Detta betyder att om man
är beredd att även i praktiken vidhålla den i olika sammanhang och från
olika håll framförda tesen att första försvarslinjen mot arbetslöshet går i
företagen, så måste man också vara beredd att driva en skattepolitik som
inte i accelererad takt förvandlar arbetsplatsernas reserver till löpande statsinkomster.
Särskilt måste detta gälla i ett läge där man trots »den väl hävdade
högkonjunkturen» inte kan bortse från riskerna för måhända till vissa
branscher begränsade men därför inte obetydliga påfrestningar.

Att den internationella konkurrensen hårdnar kan direkt avläsas ur tillgängliga
uppgifter om orderstockar och orderingång. I en hårdnande konkurrens
ha vi en möjlighet att försvara och förbättra vår ställning. Vi måste
fortsätta att rationalisera och effektivisera vår produktiva utrustning. Detta
förutsätter oundgängligen investeringar. Någon benägenhet för överinvesteringar
kan inte påvisas — under alla förhållanden inte inom den enskilda
sektorn. Under dessa förhållanden föreligga inga skäl att genom ingripanden
mot reserverna i företagen på ett måhända ödesdigert sätt begränsa
möjligheterna för reinvesteringar och behövliga nyinvesteringar. Vad det
gäller är till slut att bästa tänkbara möjligheter måste stå till arbetslivets
förfogande. Det gäller i sista hand de arbetandes säkra och goda inkomst.

Med hänsyn till de tungt vägande invändningar, som i olika sammanhang
anförts mot en förlängning av de år 1952 införda begränsningarna av av -

Motioner i Första kammaren, nr 322.

skrivningsrätten, framstår det som särskilt anmärkningsvärt, att det föreliggande
förslaget icke blott innebär förlängning av denna skatteskärpande
lagstiftning utan en icke oväsentlig ytterligare skatteskärpning. Finansministern
vitsordar, att så är fallet, men avvisar anmärkningen med
en synpunkt, vars verkliga innebörd synes vara, att han icke anser
den 1952 i strid mot statsmakternas tidigare utfästelser införda »tillfälliga»
skatteskärpningen ha varit tillräckligt hård. Med ett dylikt resonemang
kan man försvara mycket långt gående skatteskärpningar. Man bör
dock rimligen kunna begära, att någon gräns sättes för skatteanspråken
och att åtminstone icke någon ytterligare skatteskärpning genomdrives i nuvarande
läge, vilket enligt vad finansministern själv vitsordar karakteriseras
av ökad stabilitet. I enlighet härmed synes den ändringen i förslaget under
alla förhållanden böra vidtagas, att begränsningen av avdragsrätten liksom
hittills icke kommer att avse andra inventarier än sådana, som anskaffats
under de två senaste beskattningsåren, och att alltså anskaffningar under
beskattningsåret 1952 fritt få avskrivas, liksom de, vilka skett tidigare.

Beträffande inskränkningen i avdragsrätten för avsättning till pensionsstiftelse
anför finansministern, att kritik riktats mot de nuvarande begränsande
reglerna såsom i viss mån otillräckliga från de synpunkter, som
föranlett deras uppställande. Eftersom inga upplysningar lämnas om varpå
kritiken skulle stödja sig, förefaller finansministerns åberopande av denna
kritik föga övertygande. Den omständigheten, att frågan om pensionsstiftelserna,
på sätt han ytterligare framhåller, omprövas av företagsbeskattningskommittén,
synes med större skäl kunna åberopas för bibehållande
tills vidare av de permanenta beskattningsbestämmelserna än för en förlängning
av en »tillfällig» lagstiftning. Det finnes under nuvarande förhållanden,
då pensionstanken alltmer tränger igenom, alls ingen anledning förhindra
företagen att, i den mån rörelsens lönsamhet det medgiver, säkerställa
infriandet av pensionsutfästelser i sådan utsträckning, att kostnaderna
för detta ändamål under inträffande lågkonjunktur skulle kunna nedbringas.

Vad slutligen angår de begränsade möjligheter den permanenta lagstiftningen
bereder företagen att verkställa avdrag för avsättningar till investeringsfonder
är det, på sätt arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, utan tvivel
önskvärt, att den investeringsreserv inom näringslivets privata sektor,
som investeringsfonderna utgöra, bibehålies och förstärkes.

Under åberopande av det ovan anförda hemställa vi,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 17,
eller, därest detta yrkande icke skulle bifallas,

att riksdagen vid behandling av nämnda proposition för sin
del måtte besluta, att 2 §, 3 § och 6 § förordningen om begränsning
av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, in. in. skola erhålla
nedan angivna lydelse:

Motioner i Första kammaren, nr 322.

2 §.

Under beskattningsåret 1954 må avdrag för värdeminskning
å inventarier, som anskaffats under beskattningsåren 1953
eller 1954, åtnjutas med högst tjugu procent för år räknat av
inventariernas anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade under beskattningsåret
1953, sådant fall, att avdrag---enligt

denna förordning.

Vad i första----anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret 1953 icke tillgodofört
sig-----beskattningsåret 1954.

Har skattskyldig---före ingången av beskattningsåret
1953, eller har —---skattepliktiga intäkten.

Åtnjuter skattskyldig — — — under beskattningsåret.
Om skattskyldig--— anskaffningskostnaden.

Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats
under beskattningsåren 1953 eller 1954, nedgått —
---större avdrag.

Ha inventarier, som anskaffats under beskattningsåren
1953 eller 1954, avyttrats---tillämpning.

3 §•

Stockholm den 27 januari 1954.

K. G. Ewerlöf.

Ebon Andersson.

Carl Eskilsson.

Nils Herlitz.

Gustaf Velander.

Ernst Wehtje.