Motioner i Första kammaren, Nr 319

Motion 1927:319 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 319.

1

Nr 319.

Av herr Möller rtt. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket
vistas.

I propositionen nr 198 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga
ett förslag till »lag om utlännings rätt att här i riket vistas».

Lagförslaget återgiver dels, med smärre förändringar, innehållet av den
nu gällande lagen av 1914, angående »förbud för vissa utlänningar att här
i riket vistas» (utvisningslagen), dels ock därutöver vidlyftiga och ingripande
bestämmelser, som kunna karakteriseras såsom en allmän invandringslagstiftning.
Delvis motsvarar detta sista parti av lagförslaget en gällande författning
av den 4 september 1926, som regeringen utfärdat i administrativ
väg. Det föregripande av riksdagens ställningstagande till en immigrationslagstiftning,
som genom nyssnämnda förordnings utfärdande skedde, har icke
i den nu föreliggande propositionen motiverats på annat sätt än genom en
hänvisning till den av 1926 års riksdag antagna svensk-tyska handelstraktaten,
vilken upphävde viseringstvånget i förhållande till tyska medborgare,
i likhet med vad som tidigare skett i förhållande till ett stort antal statens
medborgare. Att 1926 års riksdag icke i sammanhang med nämnda handelstraktats
godkännande gjorde något uttalande om nödvändigheten av en
omedelbar immigrationslagstiftning tyder på, att det från riksdagens sida i
varje fall icke fanns någon tanke på någon lagstiftning före nästa riksdag
av den art, som sedan åstadkoms genom septemberkungörelsen. Kegeringens
brådstörtade tillvägagångssätt i denna fråga har utan tvivel medfört, att
lagstiftningsfrågan sedermera icke fått den allsidiga förberedelse, som eljest
ett ämne av denna vikt hade krävt. Det har tydligen ansetts givet, att ett
lagförslag skulle bygga på den grund, som godtagits i kungörelsen. Sålunda
ha bl. a. inga andra linjer för en eventuell lagstiftning än den i septemberkungörelsen
anvisade, så vitt propositionen utvisar, ens varit under allvarlig
prövning.

De grundläggande motiven för denna nya lagstiftning kunna, med ledning
av departementschefens yttrande, sammanfattas i följande grupper:
1) Omsorg om den svenska arbetsmarknaden med hänsyn till en befarad
inströmning av utländsk arbetskraft inom olika arbetsområden; 2) hänsyn
till säkerhets- och ordningssynpunkter; 3) hänsyn till ras-synpunkter; 4) i
viss mån även hänsyn till bostadsmarknaden.

Rörande det första motivet framgår av propositionen, att det är i främsta
rummet denna farhåga för en avsevärd invandring av arbetssökande till
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 3 sand. 93 höft. (Nr 319—320.) 1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 319.

Sverige, som föranlett förslaget. Under hänvisning särskilt till de restriktioner,
som Förenta Staterna under senare år vidtagit i sin invandringslagstiftning,
finner departementschefen det uppenbart, att Sverige icke kommer
att vara oberört av dessa förhållanden, och antager, att utvandringsströmmen
från Tyskland och Östeuropa »i avsevärd omfattning» skall söka sig till vårt
land. Härmed skulle en försämring inträda i den inhemska arbetsmarknaden.
En verkan därav skulle lätteligen bli ökade krav gentemot det allmänna
på arbetslöshetshjälp. Angående ordnings- och säkerhetssynpunkten
meddelas i propositionen, att anledning icke saknas till »det antagande, att
ett ökat antal kriminellt betonade individer kan komma att söka sig till
Sverige». Även de osäkra politiska förhållandena i vissa främmande länder
förmodas kunna föranleda invandring av en del ej önskvärda befolkningselement.
Angående rassynpunkten yttras, att »de stora svårigheter, som
länder med blandade folkelement hava att bekämpa, hava i hög grad aktualiserat
detta spörsmål». Det är av betydelse »att kontrollera en invandring
av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammansmältas med vår befolkning».

Vilka farhågor det är, som inspirerat det föreliggande förslaget, är alltså
tydligt nog. Regeringen har sett vårt land hotat av en plötslig invasion
av arbetssökande, brottslingar och politiska flyktingar av utländsk nationalitet,
vilkas bosättning här i landet skulle försämra läget på arbetsmarknaden,
öka brottens antal, så småningen inverka på bostadsmarknaden samt
i tidens fullbordan antingen framkalla en mindre önskvärd rasblandning
eller ock inmänga med vår befolkning minoritetselement av annan härkomst,
med ty åtföljande politiska svårigheter. Faran har tett sig så överhängande,
att herr justitieministern knappa två månader efter det han inträtt i tjänst
var färdig föreslå Kungl. Maj:t uppbyggandet av en tredubbel barriär av
kontrollanordningar för att möta främlingsinvasionen. Och regeringen bragtes
i sådan panikstämning, att den, med offrande av alla hänsyn, som eljest
kunde förväntas ligga en liberal eller frisinnad regering om hjärtat, ögonblickligen
bestämde sig för att godtaga justitieministerns förslag. Den provisoriska
kungörelsen av september 1926 skall nu läggas till grund för en
lagstiftning, som regeringen inte längre vill giva ens provisorisk karaktär.
Tvärtom: övergången från ett system, enligt vilket stadgas förbud »för vissa
utlänningar» att här i riket vistas, till ett totalförbud för utlänningar i
allmänhet markeras ytterligare genom förslaget om upphävande av 1914
års utvisningslag och dess formella inarbetande i den nya invandringslagen.

Enligt vår mening är den under efterkrigsåren tillämpade restriktiva
politiken i avseende å folkutbytet mellan länderna ur olika synpunkter
beklaglig, och vi dela denna mening med flertalet av de socialdemokratiska
partierna, som äro förenade i socialistiska arbetarinternationalen. Då den
svenska regeringen nu föreslår en kraftig skärpning av den politik, som
Sverige hittills fört under de senare åren, och som samtidigt betyder en
brytning med de sista årens tendens att avveckla bestående restriktioner, är

Motioner i Första kammaren, Nr 319. 3

det ett första oeftergivligt krav, att de föreslagna åtgärdernas nödvändighet
skall styrkas med bevis och fakta. Den framlagda propositionen är emellertid
icke lika rik på faktiska uppgifter som på allmänna betraktelser.
Icke heller framgår av propositionen, i vad mån den valda kontrollapparaten
är betingad av syftet att skydda arbetsmarknaden eller, vilket ter sig långt
sannolikare, helt och hållet utformad med hänsyn till det andra motivet,
ordnings- och säkerhetssynpunkten.

Vid en granskning av propositionen, synes det oss nödvändigt att hålla
isär de olika syften, som föranlett förslaget, för att man därigenom må
kunna bättre överskåda förslagets olika delar.

Vad beträffar den av regeringen yppade farhågan för invandring av
kriminella element, varmed sammanställes en grupp, som väntas hitkomma
på grund av »osäkra politiska förhållanden» i hemlandet — sannolikt
åsyftas väl alltså politiska flyktingar — anse vi en skärpning av 1914 års
lag icke motiverad. Visserligen finnes det en djupt rotad benägenhet hos
polismyndigheterna att ha en så noggrann och pedantisk registrering som
möjligt av alla i landet befintliga utlänningar, med hänsyn till den därigenom
ökade möjligheten att efterspana brott. Men denna renodlade polissynpunkt,
enligt vilken snart sagt varje utlänning betraktas med misstro
såsom latent brottsling, har hittills ej ansetts böra behärska lagstiftningen,
annat än under sådana abnorma förhållanden som rått under kriget och
närmaste tiden därefter, och vi finna icke i propositionen några som helst
erfarenheter åberopade, som nu skulle nödvändiggöra en definitiv skärpning
av främlingskontrollen ur denna synpunkt.

Såsom nyss antyddes, synes det sannolikt, att det är detta syfte, som haft
avgörande betydelse för lagförslagets utformande. Det är nämligen alldeles
oförklarligt, varför önskan att skydda arbetsmarknaden mot utländska
arbetssökande skulle föranleda ett kontrollsystem, enligt vilket utlänningen,
från det ögonblick han anländer till svenska gränsen, registreras och kontrolleras
i alla sina rörelser. Det må anmärkas, att hela kontrollsystemet
icke framgår av lagförslaget, enär lagen förutsattes skola kompletteras i
administrativ väg.

Om det endast åsyftades skydd mot utländska arbetssökande, skulle kontrollen
näppeligen erbjuda några större svårigheter. Den kan läggas å
arbetsgivarna inom de arbetsområden, där överhuvud någon fara för överskott
av arbetskraft hotar, och det är ingen större risk, att anställandet
av utlänningar utan tillstånd skall undgå upptäckt. Däremot är det alldeles
meningslöst att i de arbetssökande utlänningarna se farliga brottslingar,
vilkas uppdagande skall möjliggöras genom ett ingående kontroll- och
registreringssystem.

Om vi alltså eliminera säkerhets- och ordningsmotivet såsom befogad
grund för skärpt lagstiftning, kunna vi på samma sätt stryka rassynpunkten
såsom för närvarande betingande särskilda lagstiftningsåtgärder. Det är
visserligen sant och riktigt, att en omfattande och ihållande invasion av

4 Motioner i Första kammaren, Nr 319.

utlänningar lian i längden ha vissa skadliga följder på befolkningens sammansättning.
Men vi bestrida, att de nuvarande förhållandena äro sådana,
att de ge anledning till lagstiftning ur denna synpunkt. Det har icke
anförts några faktiska uppgifter, som ge vid handen, att regeringens farhågor
för närvarande ha något underlag i verkligheten. Att avstänga landet från
utlänningar för att behålla den svenska folkstammens blod rent är en åtgärd,
som inte synes oss ens kunna på allvar diskuteras, förrän en invandring
av större mått under åratal pågått. Rassynpunkten synes också vara så
gott som fullständigt främmande såsom motiv för andra staters avstängningsåtgärder.

Angående bostadsförhållandena säges i propositionen, att »några mer avsevärda
olägenheter ej torde vara att befara av en ökad invandring.» Då det
ändock hänvisas till framtida faror, i händelse främlingsströmmen skulle
taga en större omfattning, invända vi, att det må lämnas åt framtiden att
möta denna risk med de medel, som då te sig tjänliga.

Vad slutligen angår huvudmotivet till lagförslaget, omsorgen om den
svenska arbetsmarknaden, är det svårt att bilda sig en säker uppfattning
om betydelsen av denna synpunkt. Propositionen innehåller nämligen, såsom
redan framhållits, endast obetydligt erfarenhetsmaterial och huvudsakligen
allmänna betraktelser av skiftande värde. Nör det säges, att utvandringsströmmen
från Tyskland och Östeuropa i avsevärd omfattning »lärer kunna
väntas» söka sig till vårt land, kan anmärkas, att beträffande Östeuropa
passviseringstvånget ju ej är avskaffat, bl. a. på den grund att dessa länder
i allmänhet för egen del vilja behålla viseringstvånget. I avseende å utvandrare
från dessa länder synes problemet därför icke vara aktuellt. Det
är alltså den befarade immigrationen från Tyskland, som skall ensam
motivera den nya lagstiftningen — i förbigående sagt alltså ett land, vars
befolkning i rashänseende icke är den svenska befolkningen synnerligen
främmande. Huruvida en stark ström av tyskar hade varit att förvänta
efter upphävd visering, är väl ej fullt så visst som regeringen tror. Påfallande
är, att ingen invasion låtit sig förmärkas från de länder, för vilkas
medborgare viseringstvånget varit upphävt sedan lång tid, oaktat i vissa
av dessa länder stor arbetslöshet varit rådande. Vidare bör märkas, att
trots den liberala tillämpning av viseringstvånget gentemot Tyskland, som
ägt rum under den föregående regeringens tid, någon större invasion av
tyskar ej kunnat förmärkas. Det hade funnits ett bättre erfarenhetsmaterial
att bygga på, om regeringen ej i ovist nit hade utslungat sin septemberkungörelse.
Såsom läget nu är, har riksdagen icke tillgång till något dylikt
material för frågans bedömande. De siffror, som meddelas i propositionen
angående beviljade och vägrade arbetstillstånd under den tid, septemberkungörelsen
varit i kraft, äro icke ägnade att styrka behovet av lagen. Av
491 ansökningar om arbetstillstånd under oktober och november 1926, vägrades
endast 6; under december vägrades 14 av 240.

Det är ju inte precis siffror, som motivera en invandringslag. T belys -

Motioner i Första kammaren, Nr 319. 5

ningen av denna statistik ter sig regeringens tilltag att utfärda septemberkungörelsen
ännu mer olämplig och onödig.

Rörande lagförslagets detaljer anmärka vi följande.

De skäl, som anförts för att upphäva 1914 års lag och inarbeta den i det
förevarande lagförslaget, äro icke bärande. Även i lagrådet har ifrågasatts,
om den föreslagna lagstiftningen — mot vilken lagrådet uttalar starka principiella
betänkligheter — bör ha definitiv karaktär. Skulle eu ny lag
komma till stånd, bör den enligt vår mening framträda såsom endast provisorisk.

Angående kontrollanordningarna anmärka vi efter den flyktiga granskning,
som tiden medgivit, följande.

Den första barriär, som skall hejda arbetssökande utlänningar, är upprest
vid gränsen. Detta framgår dock ej av lagförslagets text. Meningen är
att genom föreskrifter i en kompletterande administrativ förordning upp.
rätthålla de i septemberkungörelsen givna bestämmelserna härutinnan (se
citatet ur propositionens motiv här nedan). Varje utlänning, som ej är försedd
med arbetstillstånd, skall då underskriva en blankett, vari han lämnar
upplysningar om sin person och om ändamålet med sin inresa. Meddelar
han, att han skall tillträda en plats, blir han återskickad. Ger han en
annan förklaring, tillåtes han inresa — om han är från viseringspliktigt
land dock endast om visering erhållits. Denna gränskontroll förefaller vara
alldeles omotiverad och uttryck för en långt driven trakasseringslusta. Såsom
även framhållits av länsstyrelsen i Malmö, lär det inte dröja länge,
förrän utlänningar få klart för sig, att de icke böra uppgiva såsom syfte
med sin fotresa, att de ämna taga arbete. Det straff, som stadgas för
oriktiga uppgifter, torde vara ganska ineffektivt, ty en utlänning kan nästan
alltid invända, att han reste hit i annat syfte och efter någon vistelse här
ändrat mening och sökt eller ämnat söka arbetstillstånd i full lojalitet mot
lagen. Såsom förut framhållits, kan denna gränsbarriär svårligen A’ara
tillkommen med hänsyn till kontrollen över arbetsmarknaden. I de flesta
andra länder saknas en sådan kontroll. Dess införande i Sverige förra
hösten har medfört en skärpning av den svenska gränskontrollen för alla utlänningar
från länder, beträffande vilka viseringstvånget tidigare hade
upphävts.

Enligt 3 § åligger det utlänning att vid sin ankomst till riket personligen
anmäla sig hos polismyndighet och där avlämna begärda upplysningar.
Denna regel torde också vara strängare än i flertalet andra andra länder.
Den kan endast ha sin grund i renodlade polissynpunkter och innebär ett
onödigt trakasseri av utlänningar. Vilken verkan den skall ha på turistströmmen
till Sverige, skall här ej närmare utvecklas. Sverige skulle snart
nog bli ökänt i Europa, om varje hitkommande utlänning skall nödgas
göra ett besök hos polisen och där underkastas förhör om sina avsikter.

En råd av kontrollbestämmelser vila på den uppfattningen, att en utlänning
alltid är en misstänkt arbetssökande, d. v. s. en brottsling, som

6

Motioner i Första kammaren, Nr 319.

skall av polisen noggrant övervakas. Hit höra föreskrifterna, att han ej
må vistas här längre än tre månader utan särskilt uppehållstillstånd (§ 7)
och att uppehållstillstånd skall givas blott för viss tid (8 §). Icke ens utlänningar,
som i åratal ha varit bosatta i Sverige, skola få uppehållstillstånd
tillsvidare, utan skyldighet att begära nytt tillstånd med bestämda
mellantider. Vidare är meningen, att en vidsträckt anmälningsskyldighet
skall stadgas i administrativ väg. Härom lämnas i motiven (sid. 39) följande
intressanta redogörelse:

»Kontrollen förutsätter vidare en vidsträckt anmälningsskyldighet. Skall
en effektiv övervakning av utlänningar kunna ske, måste de övervakande
myndigheterna äga möjlighet att, när helst anledning därtill förekommer,
erhålla kännedom om en utlännings vistelseort och sysselsättning. Anmälan
till myndighet måste följaktligen ske såväl vid utlänningens ankomst till
riket som vid varje ombyte av bostad samt vid avresan från riket. Anmälningsskyldigheten
bör i första hand åvila utlänningen själv. Men även
den, som upplåter bostad eller annan lägenhet åt utlänning, måste vara
skyldig att därom göra anmälan. Härigenom vinnes ytterligare garanti
för att myndigheterna erhålla nödig kunskap om härvarande utlänningar.

En utlänning skall redan vid ankomsten till riket göra anmälan. Sådan
anmälan skall ske hos polismyndigheten i den ort, dit utlänningen från utlandet
först anländer. Vid denna anmälan skall utlänningen förete sin
legitimationshandling samt lämna de upplysningar, som avfordras honom
av polismyndigheten. Denna myndighet skall nämligen vid detta tillfälle
förskaffa sig underrättelse om de förhållanden, som äro av betydelse för
frågan om utlänningens rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket. När
utlänningen sedermera tager bostad å någon ort i landet, bör det åligga
honom att hos polismyndigheten å den orten göra anmälan om sin ankomst
och bostad. Vid ombyte av bostad inom samma ort bör ock därom göras
anmälan. Likaledes bör anmälan göras om avresa och om den ort, dit
utlänningen ämnar begiva sig. Anledning synes ej föreligga att stadga
personlig anmälningsskyldighet i annat fall än vid ankomsten till riket och
då ^utlänningen lämnar landet. Då, såsom nämnt, vid utlänningens ankomst
skall prövas, huruvida han över huvud må inkomma i riket, torde det vara
nödvändigt, att han personligen inställer sig för polismyndigheten. Som
ändamålet med anmälan, då en utlänning lämnar landet, är att konstatera,
att han verkligen begiver sig ur riket, är det uppenbart, att han måste
personligen inställa sig för att få sitt pass påtecknat. Denna personliga
anmälan skall ske å den ort, där han lämnar riket. Övrig anmälan bör
kunna ske muntligen eller skriftligen. Därest utlänning tager bostad å
hotell, pensionat eller gästgiveri, synes den utlänningen i förevarande avseende
åliggande anmälningsskyldighet kunna anses fullgjord genom den
anmälan, som enligt vad särskilt är stadgat åligger honom att avgiva till
hotell- eller pensionatsinnehavaren eller gästgivaren. Emellertid ligger det
i sakens natur, att polismyndighet måste äga rätt att, när skäl därtill äro,

Motioner i Första kammaren, Nr 319. 7

kalla utlänning att personligen infinna sig hos polismyndigheten för att
lämna de ytterligare upplysningar, som må finnas erforderliga. Skyldighet
måste därjämte åvila utlänning att vid anfordran uppvisa sin legitimationshandling
för polismyndighet eller underordnad polispersonal. Uppenbart är,
att denna polismyndighetens befogenhet måste utövas på ett grannlaga sätt.

Beträffande övriga personer, vilka skola vara anmälningsskyldiga, finnas
i skjutsstadgan samt i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse föreskrifter
om skyldighet för gästgivare samt innehavare av hotell eller pensionat
att till magistrat eller polismyndighet lämna skriftlig anmälan om
ankommande och avresande utlänningar. Därjämte bör bibehållas huvudsakliga
innehållet av de i kungörelsen den 8 juni 1917 (nr 475) förekommande
bestämmelserna om anmälningsskyldighet till polismyndighet för den,
som i sin bostad eller annan lägenhet hos sig mottager utlänning till härbärgerande.
»

Vi kunna icke finna, att alla dessa anmälningsföreskrifter grunda sig på
något verkligt behov. Det synes oss tillräckligt, att den anmälningsplikt
bibehålies, som åligger innehavare av hotell, pensionat, gästgiveri samt envar
enskild person, som hos sig mottager utlänning till härbärgerande.

Såsom framgår av det ovan sagda, anse vi det föreliggande förslaget icke
vara ägnat att upphöjas till lag. Det är tillkommet i panikstämning och
det här en prägel av fanatisk främlingsfientlighet, projektmakeri och trakasseringslusta.
Vi instämma med justitierådet Alexandersson och lagrådets
övriga ledamöter däri, att en jämförelse emellan förslaget och 1914 års lag
gör ett beklämmande intryck. Men då det i fortsättningen av lagrådsyttrandet
heter att, vad utlänningars ställning här i landet angår, »har rättsstaten
efterträtts av den sociala välfärds- och polisstaten», så tarvar detta
påstående en jämkning, ty väl är det polisstaten, men ingalunda den sociala
välfärdsstaten, som manifesterar sig i lagförslaget. Till den sociala välfärdsstaten
hör icke minst ett rimligt mått av personlig frihet och detta för
alla som bo i landet. Det är med djup förvåning vi konstatera regeringens
bristande sinne för dessa kulturvärden och dess beredvillighet att införa en
främlingskontroll, som ger fritt spel åt allsköns polisgodtycke och administrativt
pedanteri.

Då vi yrka avslag på propositionen, uttala vi samtidigt önskemålet, att
problemet om restriktioner i avseende å utlänningars anställande i Sverige
upptages till ny, förutsättningslös behandling. Därest särskilda restriktioner
skulle visa sig erforderliga — varom vi ej blivit övertygade genom den
utredning, som förebringas i propositionen — anse vi, att bestämmelserna
böra läggas på helt annat sätt än som skett i förslaget. Några andra föreskrifter
torde ej erfordras än skyldighet för arbetsgivare inom de områden,
där överhuvud restriktioner anses påkallade, att inhämta tillstånd före anställandet
av utländsk arbetskraft. Frånsett eventuella sådana specialbe -

8

Motioner i Första kammaren, Nr 319.

stämmelser till skydd för vissa arbetsområden och bibehållande av passtvåjaget
samt, för vissa länder, av viseringstvång, skulle någon omgestaltning
av 1914; års lag alltså icke erfordras, I avbidan på denna nya utredning
av frågan borde enligt vår mening regeringen modifiera septemberkungörelsen.

Med stöd av det anförda yrka vi,

att Kungl. Maj:ts proposition nr 198 med förslag till
lag om utlännings rätt att här i riket vistas måtte av
riksdagen avslås.

Stockholm den 22 mars 1927.

Gustav Möller. Rickard Sandler. Ernst W ig forss.

A. J. Bärg.

Oscar Olsson.