Motioner i Första kammaren, Nr 317 (Motion 1928:317 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 317.

Nr 317.

Av herr Boman, i anledning av Kungl. Maj.ts förslag till kommunalskattelag.

Enligt det i Kungl. Maj:ts proposition nr 213 framlagda förslaget till
kommunal skattelag, 3 kap. 18 §, skall, i fråga om rörelse, såsom särskild
förvärvskälla anses »varje förvärvsverksamhet, som med avseende å enhetlighet
i verksamhetens art samt gemensamhet i driftsledning och driftskostnader
är att anse såsom självständig rörelse».

Det är således tre kriterier, till vilka, åtminstone huvudsakligen och
företrädesvis, hänsyn skall tagas, när det gäller att avgöra, huruvida en
i beskattningsavseende självständig rörelse eller icke skall anses vara förhanden.
De bägge senare av dessa kriterier, som förutsätta gemensamhet
i driftsledning och driftskostnader, utgå tydligtvis från att flera slags
verksamhet av samma företagare bedrivas, men torde få anses inrymma,
att dessa verksamhetsslag kunna vara tekniskt olikartade. Taget i och
för sig pekar däremot, åtminstone enligt vanligt språkbruk, det förstnämnda
kriteriet på — förutom självfallet förhandenvaron av endast ett slags
verksamhet i teknisk mening — flera slags verksamhet i teknisk mening,
som väl dock, för att man med fog skall kunna tala om »enhetlighet i
verksamhetens arf» (kursiv, av mig), skola vara i samma mening likartade
eller i varje fall icke så åtskilda, att ej enhetligheten skäligen bör kunna
sägas vara upprätthållen, exempelvis tillverkning av pappersmassa och
trävaruförädling för export, eller, inom järnförädlingen, utnyttjande av
flera tillverkningsmetoder vid skilda anläggningar.

Man har enligt min mening svårt att värja sig för den uppfattningen,
att sammanställningen icke är fullt motsägelse fri.

Går man så vidare till de närmare anvisningar, som äro avsedda att
belysa huvudstadgandets innebörd och givetvis komma att få stor betydelse
för den blivande lagtillämpningen, befinnas dessa hava följande, i punkt
3 av anvisningarna till § 18 sammanförda lydelse:

»3. Om rörelse bedrivits huvudsakligen med den skattskyldiges egen
arbetskraft, föreligger i regel en förvärvskälla, såsom exempelvis om en
författare jämväl sysslar med målning eller bildhuggeri eller om en hantverkare
är både snickare och smed.

Har rörelse bedrivits med användande av i företaget nedlagt nämnvärt
kapital eller avlönad arbetskraft, kan ej sällan uppstå spörsmål, om olika
slag av förvärvsverksamhet, som därvid utövats, äro att anse som en och
samma förvärvskälla eller som skilda förvärvskällor. Åro de särskilda

Motioner i Första kammaren, Nr 317.

slagen av förvärvsverksamhet till arten helt olika och utan något egentligt
inre sammanhang, såsom om någon drivit både diversehandel och rederirörelse
eller både bagerirörelse och mekanisk verkstad, äro dessa att anse
som särskilda förvärvskällor. Verksamhetens särskilda grenar framträda
här såsom ekonomiskt sett särskilda företag, oavsett att företagaren eller
hans representant naturligtvis har överinseendet och ledningen av det
hela. Om bokföringen är gemensam eller icke, är av underordnad betydelse.

Annorlunda ligger saken, om de olika förvärvsgrenarna framträda såsom
ett enhetligt företag, däri den ena rörelsegrenen är beroende av eller understöder
den andra (integration). Ett dylikt inre sammanhang framträder
i allmänhet däri, att ej allenast driftsledningen är gemensam utan även
gemensamhet i verksamhetsart och driftskostnader är förhanden. Gemensamhet
i verksamhetsart föreligger, då verksamheten är av fullt likartad beskaffenhet
eller då det är vanligt, att de olika slag av verksamhet, som
i det särskilda fallet föreligga, drivas tillsammans. Gemensamhet i driftskostnader
är förhanden, då sådana utgifter, som omedelbart avse själva
driften, de egentliga driftsutgifterna, äro med varandra så förbundna, att
en uppdelning av dem på de olika rörelsegrenarna praktiskt taget icke
låter sig tillförlitligen utföras. Härvid är emellertid icke att räkna med
kontorskostnader och andra dylika kostnader, vilka, utan att i stort sett
missvisande resultat uppkommer, kunna fördelas å de olika verksamhetsslagen
efter omsättningens eller bruttoavkastningens storlek eller dylikt.

I fråga om enhetliga företag är förvärvsverksamheten i sin helhet att
anse som en förvärvskälla. Sålunda utgöra exempelvis flera diversehandelsaffärer
i en innehavares hand en förvärvskälla, därest driftsledningen
är gemensam. Likaledes utgöra de olika formerna av järnförädlingsrörelse
i samme innehavares hand under nyss angiven förutsättning en förvärvskälla.
Detsamma gäller en träförädlingsrörelse och vad därtill hörer. Om
någon vid sidan av en av honom såsom huvudnäring bedriven verksamhet
tillvaratager och förädlar biprodukter från denna verksamhet, föreligger
allenast en förvärvskälla.

Vad i första och andra styckena i sålunda givna anvisningar anföres
till belysande av frågan, när självständiga och i beskattningsavseende
således särskilda förvärvskällor skola anses föreligga, giver icke anledning
till erinran. Särskilt har man här anledning att taga fasta på vad som
sägs om saknaden av »egentligt inre sammanhang», likasom att verksamhetsgrenarna
i fråga under angivna förutsättningar framträda såsom »ekonomiskt
sett (kursiv, av mig) särskilda företag».

De av mig sålunda citerade uttrycken leda direkt över till nästföljande
stycke, avsett att klarlägga, när ett sådant inre och ekonomiskt, »egentligt»
sammanhang skall anses vara förhanden, som skäligen bör föranleda, att
flera rörelsegrenar skola anses utgöra, icke särskilda företag, utan allenast
led i ett och samma företag, därmed också konstituerande en förvärvskälla

Motioner i Första kammaren, Nr 317.

beskattningsavseende med rätt följaktligen att mot varandra saldera
redovisade vinster och förluster å respektive verksamhetsgrenar.

Så skall enligt den inledande och tillika, som man väl har rätt att
antaga, såsom det huvudsakligen avgörande kriteriet avsedda anvisningen
vara fallet, när den ena rörelsegrenen är »beroende av eller understöder
den andra (integration)». Härutinnan stå anvisningarna helt på det beståendes
grund, sådan denna genom veterligen städse iakttagen beskattningspraxis
befästats. Enligt denna praxis hava just på grund av förefintligheten
av integration, teknisk liksom ekonomisk, icke allenast den för vårt
land typiska, av ålder bedriva bruksrörelsen med ofta nog många rörelsegrenar,
förnämligast trä- och järnförädling, bägge i växlande former, men
även brukshandel, kvarnrörelse m. m., utan också våra efter hand utbyggda
storindustriella företag såsom Bergslaget, Uddeholm, Gimo—österby m. Q.
eller industriföretag, som eljest kunna betraktas såsom avläggare av den
gamla brukstypen, i beskattningsavseende behandlats såsom en samfälld
förvärvskälla. I detta sammanhang må också framhållas, att företag av
här antydd art också i ej ringa utsträckning för kraft, värme och belysningsändamal
i den egna produktionen tillgodogöra sig kraft från egna
vattenfall, alltjämt i närmaste ekonomiska samband med företaget i
övrigt.

Det sätt, varpå denna integration i därefter omedelbart följande anvisningar
närmare skildras, synes emellertid kunna framkalla missförstånd
eller tvekan i lagtillämpningen beträffande omfattningen av integrationsbestämmelsen,
och denna risk ökas därav alt i exemplifieringen, vilken
ges i punktens sista stycke, icke givits uttryck exempelvis åt det förhållandet,
att skog, gruvor och vattenkraft ofta i ett och samma företag
och i ett ekonomiskt sammanhang tillgodogöras såsom produktionsfaktorer.

Vad särskilt integrationen emellan järn- och träförädling angår tillåter
jag mig i detta sammanhang åberopa följande av en svensk nationalekonom
(professor Sven Brissman, Göteborgs handels- och sjöfartstidning
den 18 oktober 1926) gjorda uttalande, vars riktighet ej torde kunna jävas:
»man tänker ej alltid tillräckligt på att trä är vårt järns viktigaste råvara.
I tackjärnets produktionskostnader ingår träkolets värde med ett lika stort
belopp som alla andra omkostnader och råvaror tillsammantagna, inklusive
malmen. Vår järnexport är i realiteten övervägande en träexport».

Jag vill tillägga, att för var storindustri virkesuttagen från egna skogar
för de egna verkens bränslebehov torde utgöra en avsevärd del av virkesuttagen,
ävensom att dessa verk i regel äro de egna kraftverkens största
avnämare. Härmed torde förhandenvaron för nämnda industrier av integration
i förslagets mening vara till fullo belyst.

Den av mig tidigare påpekade faran ligger nu däri att, fastän den först
lämnade anvisningen otvetydligt visar hän på upprätthållande av status
<luo i beskattningsavseende, såväl den i tredje stycket lämnade utlägg -

16 Motioner i Första kammaren, Nr 317.

ningen av den närmare innebörden av denna anvisning som exemplifieringen
i fjärde stycket kan komma att uppfattas såsom restriktioner,
ägnade och avsedda att i jämförelse med vad nu gäller skärpa industriens
beskattning. Såsom bevillningspliktigt och därmed kommunalt skattpliktigt
överskott räknas nu vad som återstår efter avdrag för hyresvärdet
av i hela rörelsen använda fastigheter av annan fastighets natur ävensom
för eventuellt underskott å en eller annan rörelsegren och detta samfällda
överskott underkastas beskattning med tillämpning av antagna fördelningsgrunder.
Gälla särskilda sådana för viss rörelsegren — så är ju redan
under bestående ordning fallet beträffande kraftindustrien — går till fördelning
för dennas vidkommande så stor del av överskottet, som efter av
taxeringsmyndigheterna skälig prövad grund, merändels omsättningens
storlek, belöper å rörelsegrenen i fråga.

I fortsättningen av tredje stycket säges nu, att ett inre sammanhang,
sådant som integrationen innebär, »i allmänhet» framträder däri, att »ej
allenast driftsledningen (kursiv, av mig) är gemensam (kursiv, av mig),
utan även gemensamhet (kursiv, av mig) i verksamhetsart och i driftskostnader
är förhanden» — samma kriterier således som möta redan i
själva lagstadgandet, allenast med den ändringen, att där använda uttrycket
»enhetlighet i verksamhetens art» här utbytts mot »gemensamhet
i verksamhetens art», ett utbyte, som har sin naturliga förklaring däri,
att anvisningarna ju här ha att utgå från förutsättningen av flera verksamhetsgrenar.
Skulle här, uteslutande eller huvudsakligen, åsyftas den
tekniska driftsledningen, måste den erinran göras, att denna »i allmänhet»
icke är och enligt sakens natur icke heller kan vara gemensam. Åtminstone
vid större industriella företag är denna ledning anförtrodd åt respektive
verkschefer, vilka hava att inom ramen för det av företagets chef uppgjorda
produktionsprogrammet leda produktionen, en var vid det verk,
där han är anställd. Frågor angående råvaruanskaffning, försäljningar,
löner m. m. i allmänhet således frågor angående verkets ekonomi ankomma
däremot icke på verkschefernas avgörande, utan avgöras av hela företagets
chef, i vars hand den ekonomiska ledningen av samtliga rörelsegrenar är
samlad. Här råder således gemensamhet över hela linjen, varav utan
vidare följer, att de särskilda rörelsegrenarna icke utgöra ekonomiskt sett
självständiga företag. Men med mindre de sa äro, skola de icke heller,
enligt vad i den senare delen av andra stycket av nu ifrågavarande punkt
(punkt 3) uttryckligen sägs, behandlas såsom särskilda förvärvskällor i
beskattningsavseende.

Gemensamhet i verksamhetsart förklaras vara förhanden, då verksamheten
är av »fullt likartad» beskaffenhet eller — vilket i det föreliggande
sammanhanget måste anses liktydigt med: om så ej är fallet — »då det
är vanligt, att de olika slag av verksamhet, som i det särskilda fallet
föreligga, drivas tillsammans». Tillägget av bestämningen »fullt» till
»likartad» ger detta led av nu ifrågavarande kriterier en alldeles för snäv

Motioner i Första kammaren, Nr 317.

avfattning — olika tillverkningsmetoder äro lika litet som olika produktionsstadier
fullt likartade — och vad det andra ledet angår möjliggör ju
den alltjämt fortskridande utvecklingen på industriens område med därav
följande stegrad specialisering, att hittills icke vanliga former av integration
kunna komma att i stor utsträckning föreligga.

Vad så till sist angår kriteriet: gemensamhet i driftskostnader, sådant
detta begrepp skall enligt anvisningarna fattas, nämligen såsom utgifter,
vilka »omedelbart avse själva driften» eller »de egentliga driftsutgifterna»,
fordras, att dylika utgifter, för att kunna anses såsom gemensamma, skola
vara »med varandra så förbundna, att en uppdelning av dem på olika
rörelsegrenarna praktiskt taget icke låter sig tillförlitligen utföras». Härtill
må erinras, att ett så beskaffat intimt samband mellan utgifter, varom
här är fråga, så långt ifrån att vara en allmän företeelse åtminstone
inom den större industrien, tvärtom måste höra till sällsyntheterna och
således snarare vara ett rent undantag. Ej endast de egentliga arbetsoch
förvaltningskostnaderna, utan ock kostnaderna för råvaruanskaffning,
inköp av inventarier o. d. måste enligt sakens natur hållas i sär för respektive
verk och göra så även. En sammanblandning skulle här i betänklig
grad äventyra nödig reda i den samfällda ekonomiska ledningen och alldeles
särskilt överskådligheten av de olika rörelsegrenarnas inbördes räntabilitet.

Beträffande fjärde punkten torde, i anslutning till det ovan anförda,
där lämnad exemplifiering böra, till förekommande av eljest möjlig tvekan,
fullständigas medelst ett påpekande av att också järn- och träförädling
jämte kraftindustri, s. k. brukshandel m. m. kunna — nämligen i fall av
integration — tillsammans drivas såsom ett enhetligt företag.

Med stöd av det anförda får jag hemställa, att riksdagen måtte besluta:

att § 18 mom. c. erhåller följande lydelse
c) rörelse: varje förvärvsverksamhet, som är att
anse som självständig rörelse,

att i anvisningarna till §18 punkt 3 så omredigeras,
att huvudvikten lägges icke på större eller mindre
gemensamhet i tekniskt hänseende utan på osjälvständighet
i ekonomiskt hänseende

samt att i sista stycket bland exempel upptages även
att järnverksrörelse ofta drives i sådant samband med
skogsbruk, träförädling och kraftindustri, att integration
föreligger.

Stockholm den 12 april 1928.

Gustaf Boman.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 3 saml. 95 haft. (Nr SU—3t7.)