Motioner i Första kammaren, nr 30 (Motion 1954:30 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 30.

Nr 30.

Av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., om utredning och förslag angående
avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

Genom beslut av 1945 års riksdag infördes den s. k. kvarlåtenskapsskatten.
Denna skatteform har både vid sin tillkomst och senare varit
mycket omstridd. Det ursprungliga förslaget till genomförande av denna
skatt härledde sig från 1945 års skatteberedning, som motiverade detsamma
med att det skulle innebära en uppskjuten förmögenhetsbeskattning.
Förmögenheterna redovisades mycket ofullständigt vid deklarationerna,
ansåg beredningen, och förmögenhetsskatten blev därigenom för
låg. Samhället erhöll därigenom en fordran på förmögenhetsägarna, som
lämpligen kunde indrivas från det oskiftade dödsboet efter förmögenhetsägarens
frånfälle. Vidare anförde beredningen att de stora förmögenhetema
kunnat uppstå endast därigenom att ägarna under livstiden åtnjutit
större inkomster än som kunde anses berättigat ur sociala synpunkter.
Förslaget utsattes för hård kritik av flertalet remissinstanser, och i den
allmänna debatten kring förslaget underströks särskilt att tankegången
att förmögenhetsägarna hade en skuld till samhället var stötande för
rättsmedvetandet. I den proposition till 1947 års riksdag, varigenom
förslaget om kvarlåtenskapsskatt underställdes riksdagen, fann sig också
dåvarande chefen för finansdepartementet föranlåten att icke motivera
skatten med argument av denna karaktär utan hänvisade till
skattens behövlighet ur allmänna ekonomiska avvägningssynpunkter.
Arvsbeskattningen kunde enligt departementschefens mening icke undantagas
från den generella skärpning av skattetrycket i jämförelse med
förkrigstiden, som han fann nödvändig.

Vid flera riksdagar har motionsledes framförts förslag om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten, men dessa förslag har icke vunnit riksdagens
bifall. I syfte att söka finna en framkomlig väg för kvarlåtenskapsskattens
avveckling hemställdes i motionen nr 5 i första kammaren vid
1952 års riksdag att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte begära utredning
om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten och att eventuellt som
kompensation för inkomstbortfallet för statsverket härigenom en skärpning
av arvsskatten på större förmögenheter skulle genomföras. Bevillningsutskottet
avstyrkte även denna motion med en utförlig motivering,
vari utskottet sökte gendriva den kritik, som riktats mot ifrågavarande
skatteform. Skatten hade icke haft de skadliga verkningar på företag -

Motioner i Första kammaren, nr SO.

samhet och ekonomiskt framåtskridande som ofta hävdats, ansåg utskottet.
Med hänvisning till den relativt korta tid under vilken skatten
utgått ansåg sig utskottet dock icke kunna dra några mera säkra slutsatser
av dess verkningar. Vidare hävdade utskottet med hänvisning till
undersökningar, som gjorts av 1947 års riksdags bevillningsutskott, att
jordbruket icke särskilt hårt drabbats av kvarlåtenskapsskatten. I fråga
om svårigheterna att erlägga skattebeloppen framhöll utskottet att dessa
beaktats genom utfärdandet av bestämmelser om rätt till anstånd med
skattens erläggande och om möjlighet att till viss del betala skatten med
skuldebrev och aktier. Skatten saknade inte heller enligt utskottets mening
statsfinansiell betydelse. Under de båda närmast föregående budgetåren
hade intäkterna av kvarlåtenskapsskatten uppgått till respektive
31,8 och 24,4 milj. kr. I nuvarande statsfinansiella läge kunde dessa skatteintäkter
inte undvaras. Vidare framhöll utskottet att gränserna för
skatteplikten föreslagits höjda i propositionen nr 213 till årets riksdag,
vilket ytterligare skulle minska verkningarna av skatten, särskilt för
jordbruket.

Vid fjolårets riksdag framfördes i de likalydande motionerna nr 37 i
första kammaren och nr 48 i andra kammaren samma yrkanden som i
motionen nr 5 i första kammaren vid 1952 års riksdag. I de nämnda motionerna
framhöll motionärerna att de icke kunde dela 1952 års bevillningsutskotts
uppfattning om kvarlåtensliapsskattens verkningar. Erfarenheterna
hade visat att denna skatt utgör en hämsko på sparandet
och företagsamheten. Med hänsyn till att jordbruket är en särskilt kapitalkrävande
näring är det ofrånkomligt att skatten drabbar jordbruket
särskilt hårt och relativt hårdare än andra näringar. En alltför stor skattebelastning
kan leda till att gården efter ägarens frånfälle inte kan bevaras
i släktens ägo, därför att en stor del av kapitalet måste lösgöras
för att erlägga skattebeloppet. Om gårdar går på detta sätt ur släktens
ägo kommer detta att få sociala konsekvenser av betänklig art. Anstånd
med betalningen eller rätt att erlägga viss del av skattebeloppet genom
skuldebrev eller andra värdepapper löser ju ingalunda problemet, skatten
måste i sin helhet förr eller senare betalas. Beträffande skattens statsfinansiella
verkningar var det ju uppenbart att årliga intäkter om 20 å 30
milj. kr. inte kan ha någon nämnvärd betydelse, då statsbudgeten balanserar
på belopp om många miljarder kronor. Det kan därför icke anses
motiverat att bibehålla kvarlåtenskapsskatten ur statsfinansiella synpunkter.
”Då kvarlåtenskapsskatten icke står i överensstämmelse med
hävdvunnen rättsuppfattning och då den i praktiskt hänseende är otymplig,
kan slutsatsen icke bli någon annan än att den bör avvecklas”, hette
det i motionerna. Ur både ekonomiska och sociala synpunkter vore en

Motioner i Första kammaren, nr 30.

skärpning av arvsbeskattningen att föredra framför ett bibehållande av
kvarlåtenskapsskatten, ansåg motionärerna, som således höll fast vid
tankegången i motionen vid 1952 års riksdag.

Bevillningsutskottet avstyrkte emellertid även dessa motioner. Det
framhöll att förutsättningarna för kvarlåtenskapsskatten icke undergått
sådana ändringar, att det motiverade ett annat ställningstagande från
riksdagens sida än vad som skedde föregående år. Utskottet erinrade
också om att den skattepliktiga förmögenheten höjts från 30 000 till
50 000 kr. och skatteskalorna justerats.

De skäl, som 1952 och i 1953 års motioner anförts för en utredning
om kvarlåtenskapsskattens avveckling, äger alltjämt enligt vår mening
full giltighet. Höjningen av gränsen för den skattepliktiga förmögenheten
och justeringen av skatteskalorna har ingalunda röjt undan grunden för
de principiella och praktiska invändningar, som riktats mot denna form
av beskattning.

Med anledning av vad som sålunda anförts får vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning och förslag angående avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten och eventuellt, om så bedöms
nödvändigt som kompensation härför, en skärpning
av arvsskatten på större förmögenheter.

Stockholm den 14 januari 1954.

G. Elofsson
i Vä.

Karl Persson. Fritiof Karlsson. Nils Theoäor Larsson.

Alfa Boktr.

Sthlm 1954