Motioner i Första kammaren, Nr 305 (Motion 1936:305 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 305.

Sr 305.

Av herr Lindhagen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående rätt för Konungen att
i vissa fall förordna örn kreditspärr.

Genom proposition nr 67 har för riksdagen framlagts förslag om rätt för
Konungen att i vissa fall förordna om kreditspärr. Detta lagförslag ger anledning
till åtskillig eftertanke, som enligt min mening och erfarenhet icke
bör underlåtas.

Förslaget vill, att riksdagens rätt att stifta civillag skall upphävas för visst
fall och läggas helt i regeringens hand. Detta är påkallat såsom en krisåtgärd.
Krisen ligger däruti, att Sverige i förening med förbundna stater
nödgats inlåta sig i ekonomiskt sanktionskrig mot Italien. Därigenom äventyras,
att personer och korporationer här och var förlora egendom, inkomst
eller utkomst. Norska utrikesministern klagade nyligen i stortinget över de
förluster, som de fattiga norska fiskarna tillfogats genom att de i följd av
Norges deltagande i de ekonomiska sanktionerna berövats sin export av fisk
till Italien.

I krig tiga visserligen lagarna. Men att offra ett riksdagsprerogativ till
förmån för ett regeringens envälde är icke heller tilltalande ur konstitutionell
synpunkt. Det bör ske endast i nödfall och omgärdas med de parlamentariska
garantier, som stå till buds utan att omintetgöra det ändamål,
som anses genom förslaget böra främjas.

Vidare må besinnas att det nuvarande folkförbundet är en ofullkomlig
skapelse av en segerfred. Det är bildat av segrande stormakter icke minst
i eget intresse. Dessa ha inbjudit exneutrala småstater för att hjälpa till
med skapandet av ett folkförbund med försök även och framför allt till en
internationell rättsordning.

Segermakterna ha sedan i stort sett behärskat folkförbundet. Deras inställningar
ha blivit normgivande. De lia vägrat den även i fredstraktaten
dock medgivna eventuella revisionen av fredstraktaten, såvitt den kränkt
nationalitetsrätten. De ha av eget förklarligt intresse ej kunnat ännu förmås
till nitälskan för nationalitetsbefrielsen i allmänhet annat än i mindre jämkningar.
Därigenom och annorledes har hitintills omöjliggjorts folkförbundets
fulländning och tillkomsten av en internationell rättsordning, ägnad att
skapa varaktig fred. Om de besegrade stormakterna vunnit kriget, skulle
de förmodligen förfarit på samma sätt.

En särskilt svag punkt i förbundet är således, att det hitintills ej blivit
grundat osminkat på sanningens makt. Det har därför måst värnas med
våld eller s. k. folkförbundskrig. Sanktionerna äro vordna tillika en akilleshäl
i förbundets organisation. Detta har ganska allmänt befarats redan från

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 3 sami. Nr 305—306. 1

Motioner i Första kammaren, Nr 305.

början av förbundets tillkomst. De militära sanktionerna, som ställdes i
spetsen helt naturligt såsom de verksammaste, lia nu redan vid första provet
förvandlats till en lagruin. Självskrivet borde de kommit till tillämpning
i fallet Abessinien, där ett praktiskt taget obeväpnat folk, som tillhör förbundet,
småningom erövras med hjälp icke minst av bombardemang från
luften. Men det var uppenbarligen för riskabelt och synnerligen otjänligt
icke minst för sanktionstaternas stormakter.

Redan vid förbundets bildande spåddes, att även de ekonomiska sanktionerna
lätt kunde leda till uppkomsten av nya mot varandra fientliga militärallianser.
Denna spådom svävar också nu som en mara över vattnen redan
vid det första provet.

Slutligen har inträffat att folkförbundet icke blivit det maktförbund, som
man hoppats. Icke mindre än tre stormakter stå utanför och en fjärde hotar
med utträde.

Den tämligen fullständiga frånvaron fortfarande av en internationell
rättsordning, byggd på sanningens makt1 i stället för stormakternas villovägar
i utsikter, synes kunna predestinera följande sammanbrott.

Den gula rasen genomlider sin organisation för att med vapenmakt hävda
sitt ödesbestämda program: Asien åt asiaterna. Den latenta stormakten Indien
kommer förmodligen en gång att även i gärning ansluta sig därtill.
Sovjet har genom sitt plötsliga inträde i folkförbundet sökt stöd hos de europeiska
segermakterna mot denna uppmarsch av den gula rasen och mot
det tredje tyska rikets hotelser örn annexioner i öster. Inträdet har förmodligen
skett även för att det stora riket behöver fred för att konsolidera
sig och tillrättalägga sina svårigheter med rikets sociala revolution. Segermakterna
och deras folkförbund är delvis redan sprängt genom Italiens
annexionskrig mot Abessinien, en följd tilläventyrs även av ouppfyllda löften
vid Italiens utträde under världskriget ur centralmakternas allians in i
ententemakternas led. Nu resa sig åskmoln vid horisonterna med varsel
örn nytt europeiskt centralmaktsförbund, som riktar sin udd både mot Sovjet,
Engelska imperiet och Frankrike, nämligen mellan Tyskland, Italien, Polen
och i världskriget besegrade småstater. Denna konstellation kommer icke
heller att förakta ett tillfälligt samgeånde med den gula rasen. Under tiden
hålla sig Nordamerikas förenta stater borta från Europas uppmarsch på
skilda fronter, vilka ej hota dem. Så mycket mer intresserade äro de Förenta
staterna att blanda sig även med vapenmakt i den gula rasens emancipation.
Den »gula faran» och den »vita olyckan» hota att stå öga mot
öga med varandra.

Inför en sådan uppmarsch är folkförbundet ur spelet. Det gäller då för

1 Jämför herr Flygs m. fl. motion i andra kammaren örn Sveriges utträde ur folkförbundet,
mina motioner 1—6, 230 och 231 i första kammaren 1936, konstitutionsutskottets utlåtanden nr
1—3 samt kamrarnas debatter den 19 februari 1936.

Motioner i Första kammaren, Nr 305.

mindre stater, särskilt skandinaverna, att icke låta binda sig oöverlagt, ja
kanske låta sig tvingas att gå med någon av dessa stormaktsgrupper även
i vapenkrig. Allra minst böra de få sken av, att vi en gång förbundit oss
att värna örn segerfredens folkförbund och därmed i stormakternas kapplöpningar
råkat denna gång hålla på Englands och Frankrikes häst med plikt
att följa dem in i den stora olyckan med dess ovissa skickelser.

Riksdagen bör därför, såvitt jag förstår, innan den fattar beslut i anledning
av den förevarande propositionen kräva besked om regeringens uppfattning
av situationen och särskilt, huruvida England och Frankrike nu
under trycket av många besvärligheter nödgats uppgiva effektivt försvar för
Abessinien och således överlämna det obeväpnade folket åt sitt olycksöde
efter en tretusenårig självständighet.

En annan sak är, att det väl ej kan vara riktigt, att vissa enskilda svenska
undersåtar, personer och organisationer, slumpvis brandskattas för stormakternas
kapplöpningar till skillnad från andra svenskar. Propositionen synes
mig därför böra kompletteras med en lag örn, att bevisliga förluster genom
sanktionstributer skola gottgöras av allmänna medel.

Under sådana förhållanden bör väl slutligen den begärda lagen endast antagas
för ett år i sänder. Det är svensk praxis att i vida mindre trängande
fall inlåta sig endast på en provisorisk lagstiftning. Därigenom vinnes den
tryggheten, att regeringen varje år mäste återkomma med propositioner, som
taga hänsyn till det nya läget, vilket annars blir svårare för riksdagen att
åstadkomma inför vilken regering som helst. Den åberopade finska lagstiftningen
i ämnet synes gå en medelväg. Den stadgar att om riksdagen
upphäver lagen kan däremot ej resas något veto. En från svensk lagstiftnings
praxis knappast eftersträvansvärd medelväg.

Skulle det ofullständiga folkförbundet nu i stället för att utvecklas till en
v mäktig rättsorganisation ga under tor tillfället i tidens bränningar, skulle
jag för min del vilja uttala den förhoppningen, att i avvaktan på bättre tider
förbundet dock stod kvar såsom en sammanslutning under väntetiden för dess
nuvarande humanitära inrättningar genom internationell hälsovård med mera
dylikt.

Motioner i Första kammaren, Nr 305.

På grund härav yrkas,

att riksdagen ville,

1) efter infordrande av upplysningar om situationen eventuellt
redan nu antaga det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget
örn kreditspärr mot Italien, att dock gälla endast tills
vidare till den 1 juli 1937;

2) hos Kungl. Majit anhålla — såsom komplement till
nämnda lag — om framläggande av lagförslag, helst redan till
denna riksdag, varigenom bevisliga förluster, som tillskyndas
enskilda — personer och organisationer — i följd av
Sveriges deltagande i de ekonomiska sanktionerna mot Italien,
skola ersättas dem av allmänna medel.

Stockholm den 25 februari 1936.

Carl Lindhagen.