Motioner i Första kammaren, Nr 2Jf

Motion 1925:24 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 2Jf.

3

Nr U.

Av herr Luterkort, om utredning i syfte att i vissa fall, då villkorlig
straffdom kan antagas ifrågakomma, häktningsåtgärd
icke må tillgripas.

Få av de partiella reformer, som vidtagits efter tillkomsten av vår gällande
strafflagstiftning, lärer hava haft en så genomgripande betydelse och inneburit
en så påtaglig utveckling av vår kriminella rätt som införandet av den villkorliga
domens institut. Först mot bakgrund av detta instituts praktiska tillämpning
sedan dess tillkomst år 1906, dess frekvens och de uppnådda resultaten
framstår det i riktig belysning vilken lucka, som tidigare uti ifrågavarande
hänseende förefanns i svensk strafflagstiftning.

Någon närmare utläggning av denna sats lärer numera icke vara erforderlig,
liksom jag med denna framställning icke avser att upptaga till granskning
innebörden av den ändring i 1906 års lag, som innefattas uti den nu gällande
lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom.

Här må allenast erinras därom, att nämnda lagändring innefattar bland annat
ett utbyggande av den ursprungliga lagen om villkorlig straffdom i syfte
att själva det överseende och förtroende från samhällets sida, som ådagalägges
genom den villkorliga domen, må kunna kompletteras med åtgärder, som innebära
stöd för den villkorligt dömde och hjälp för honom att framdeles kunna
fullt ut tillgodogöra sig detta överseende och förtroende. Den 1918 genomförda
lagstiftningen går, i korthet sagt, ut därpå att göra den villkorliga domen så
effektiv som möjligt, det vill med andra ord säga att i största möjliga mån
minska utsikterna för den villkorligt dömdes återfallande i brott.

Det är i första hand lagens bestämmelser om övervakning, vilka avsetts att
tjäna berörda syftemål. Att dessa bestämmelser äro av synnerlig betydelse
och redan framstå såsom omistliga, lärer redan nu vara ådagalagt. Men det
framstår för den, som i någon större utsträckning i praktiken kommit att syssla
med hithörande spörsmål, såsom lika viktigt, att den allmänna och djupaste
grunden för institutets införande i vår rätt icke lämnas ur sikte. Denna ursprungliga
grund utgjordes av den allt starkare hävdade åskådningen, att förstagångsförbrytaren
i den mån samhällets säkerhet och självbevarelsedrift det
medgåve borde förskonas från bekantskapen med fängelsestraffet. Själva den

4

Motioner i Första kammaren, Nr 2Jf.

omständigheten att samhället genom den villkorliga domen (genom meddelande
av anstånd med straffets verkställighet) skulle väcka den dömdes eftertanke
och ambition. I den villkorliga domen skulle han finna, att samhället icke vore
enbart en blint hämnande makt, utan även en mild försyn, som ville förskona
honom från något så ohyggligt som fängelse, därest han motsvarade visst på
honom ställt förtroende.

Det har nu alltid synts mig uppenbart, att särskilt i ett avseende nyssnämnda
allmänna grunder för den villkorliga domens institut blivit undergrävda.
Ett sådant undergrävande äger rum genom tillämpningen jämväl i fall, där villkorlig
dom bör eller kan ifrågakomma av gällande allmänna häktningsregler.
1 det övervägande antal fall, där villkorlig dom av domstolarna tillämpas, har
den villkorligt dömde vid domens avkunnande redan kortare eller längre tid befunnit
sig inom fängelsets murar. Redan därigenom kan i brottslingens psyke
sådan förändring hava ägt rum, som lagstiftaren avsett att medelst domens
villkorlighet förhindra. Och framför allt redan genom nämnda beröring med
fängelset är brottslingen åsatt den stämpel, som i så många fall utgör just det
avgörande hindret för brottslingens återförande till socialt tänkande och handlande.

En väsentlig förutsättning för den villkorliga domen borde alltså vara, att
de personer, för vilka villkorlig dom kan ifrågakomma, icke heller böra häktas.
Denna synpunkt har emellertid alltsedan ifrågavarande lagstiftnings tillkomst,
såsom ovan antytts, för mycket lämnats obeaktad. Visserligen torde väl. särskilt
under senare tider, åklagarna i största möjliga mån hava framgått med
viss försiktighet i fråga om häktning uti ifrågavarande fall. Den ömtåliga
ställning, som åklagarne emellertid härutinnan ofta nog intaga, synes mig böra
föranleda därtill, att ovanberörda synpunkter få komma till positivt uttryck
uti gällande regler om häktningsrätten.

Att jämväl efter en dylik lagstiftning vederbörande åklagare i åtskilliga
fall skola komma att se sig ställda inför nödvändigheten att skrida till häktning
är uppenbart. Men dylika fall torde väl i allmänhet tillika vara sådana,
där utsikterna för villkorlig dom icke äro särskilt klart framträdande. Föreligger
åter enligt 19 § 6 momentet strafflagens promulgationsförordning rätt
för åklagaren att underlåta häktningsåtgärd, så ligger häri ett ytterligare
stöd för att i samma fall den brottslige, som kan tänkas komma att erhålla villkorlig
dom, icke häktas.

Det kan givetvis invändas, att det för åklagaren kan ställa sig svårt att avgöra,
huruvida förutsättningar för villkorlig dom föreligga eller ej. I själva
verket torde likväl en dylik förhandsprövning icke vara alltför vansklig. De
fall äro ju exempelvis icke få, då åklagaren redan på grund av verkställd förundersökning
eller för honom i övrigt kända förhållanden vid brottets begående
och rörande brottslingens person bör kunna besluta sig för att vid domstolen
stödja ett yrkande om villkorlig dom eller att kanske rent utav själv framställa
en dylik anhållan. Det är uppenbarligen främst för sådana fall riktigt, att
åklagaren har att falla tillbaka å tydligt stöd av lag, då han underlåter att
vidtaga häktningsåtgärd.

Motioner i Första kammaren, Nr 21).

;>

Den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden synes möjligen kunna genomföras genom
ett tillägg till ovannämnda promulgationsförordning mom. 6, av innehåll
att, därest någon erkänt brott, varom i nämnda moment sägs, och antagas kan
att anstånd med verkställigheten av straff enligt lag om villkorlig straffdom
må komma att beviljas, då skall han på fri fot lämnas. En annan väg synes
vara att i lagen om villkorlig dom införa ett stadgande av motsvarande innehåll,
och slutligen kunna eventuellt ytterligare möjligheter tänkas för uppnående
av ifrågavarande syfte.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa,

att riksdagen ville besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
det täcktes Kungl. Maj :t låta verkställa utredning i syfte
att i vissa fall, då villkorlig straffdom kan antagas ifrågakomma,
häktningsåtgärd icke må tillgripas.

Stockholm den 17 januari 1925.

>$''. Lnterkort.