Motioner i Första kammaren, Nr 298

Motion 1927:293 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 298.

1

Nr 293.

Av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Maj.-ts propositicm med
förslag till förordning om erkända sjukkassor m. m.

Enligt min mening hämtar statsunderstöd till sjukkasseverksamheten i första
rummet sitt berättigande ur samhällets intresse att skaffa de obemedlade sjuka
möjlighet till sådan vård, att de snarast kunna återställas till hälsan. Ur denna
synpunkt innebär otvivelaktigt det förslag till förordning om erkända sjukkassor,
som innehålles i propositionen nr 114 ett stort framsteg, vilket tacksamt
bör erkännas. Enligt min mening, som ungefär sammanfaller med den åt vilken
centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund givit uttryck och vilken på en
del ställen refereras i propositionen, finnas emellertid ur medicinsk synpunkt
ävenledes betydliga brister hos förslaget.

Då jag förstår, att förhållandena icke göra det möjligt att med utsikt till
framgång påyrka sådana ändringar i förslaget, att det bleve ur sjukvårdens
synpunkt fullt tillfredsställande, skall jag inskränka mig till ändringsförslag
i några punkter, där det förefaller mig som om ändring icke borde behöva möta
motstånd.

I § 10 stadgas att »rätt till inträde i sjukkassa må icke tillkomma den, vilken
lider av sjukdom eller är behäftad med lyte, som medför eller kan förväntas
medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarevård i

större utsträckning»----. Centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund

har påpekat (se propositionen s. 43—44), att denna formulering är otydlig,
men att av motiveringen framgår, att här åsyftas förbud för sjukkassorna att
intaga ifrågavarande personer och har framhållit det olyckliga i att icke dessa
sjuka beviljas rätt till inträde. Även jag finner, att detta vore i hög grad
önskligt.

Om det nu icke anses riktigt eller ekonomiskt möjligt att ålägga kassorna
skyldighet att intaga inträdessökande av nämnda kategorier, så följer väl dock
icke därmed att det skall vara nödvändigt att förbjuda sjukkassa att intaga
person tillhörande dessa utestängda grupper, i fall kassan så önskar och ekonomiskt
är i stånd därtill. Jag anser därför, att bestämmelsen borde omformas
så, att sjukkassa visserligen icke har skyldighet att intaga personer av ifrågavarande
kategorier, men dock har rättighet därtill.

I § 21 står i sista stycket följande bestämmelse: »I sjukkassas stadgar må
som villkor för sjukpennings utbetalande föreskrivas, att om det enligt läkares

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 8 saml. 89 käft. (Nr 293—294.) 1

2

Motioner i Första kammaren, Nr Z9S.

intyg för sjukdoms lyckliga utgång eller för sjukdomstids förkortande är av
betydelse, att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt, den sjuke skall underkasta
sig sådan vård, i den mån den av kassan beredes, så ock att den sjuke skall
underkasta sig vård och föreskrift av läkare.» Uttrycket »i den mån den av
kassan beredes» förefaller mig ge rum för tydningen att den sjuke skulle vara
skyldig att låta vårda sig vid sjukvårdsanstalt endast där sjukkassan driver
en sådan. Det vore mycket olyckligt om bestämmelsen tolkades så, dels därför
att därigenom åtminstone tills vidare bestämmelsen om sjukhusvården bleve
fullkomligt illusorisk, emedan av kassorna drivna sjukvårdsanstalter ej finnas,
dels också därför att av kassorna drivna sjukvårdsanstalter alldeles icke äro
önskvärda av skäl, som det bleve för vidlyftigt att här ingå på. Det hör uttryckligen
sägas ifrån, att med stadgandet måste menas, att kassan bereder
plats på allmän sjukvårdsanstalt. Det förefaller mig därför som om det vore
bättre att i stället för »i den mån den av kassan beredes» säga »i den mån
lämplig dylik kan beredas».

Vad beträffar slutet av det nyss citerade stycket, nämligen »att den sjuke
skall underkasta sig vård och föreskrift av läkare», så bör det kompletteras
med »om kassan så påfordrar». Det kan nämligen icke vara någon mening i
att i sjukkassans stadgar skulle som villkor för sjukpennings utbetalande föreskrivas,
att den sjuke skall underkasta sig vård och föreskrift av läkare. Sjukkassorna
komma säkert icke att begagna rätten att införa en sådan bestämmelse
i sina stadgar, emedan det icke är fördelaktigt för dem. Sjukdomsfall
kunna nämligen finnas, där det icke för kassan är önskvärt, kanske ej ens möjligt
att fordra läkarevård för den sjuke. Däremot kan det vara fördelaktigt,
om kassan har rätt att i sina stadgar föreskriva »att den sjuke skall underkasta
sig vård och föreskrift av läkare, om kassan så påfordrar».

I § 23 stadgas att »sjukpenning skall, där ej i denna förordning annorlunda
stadgas, utgivas vid varje sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan
eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla
sig från arbete».

Denna formulering innebär ett framsteg i jämförelse med nuvarande förhållanden.
Den möjliggör för läkaren att tala sanning i sitt intyg, vilket hittills
ofta icke varit möjligt utan orimliga konsekvenser för den sjuke. Han behöver
enligt förslaget icke säga, att den sjuke är oförmögen till arbete för att denne
skall få sjukpenning, om han är sängliggande på grund av ordination, men alldeles
icke är oförmögen till arbete. Sådana fall förekomma synnerligen ofta.
En person har t. ex. en lindrig akut nefrit (njurinflammation). Han är t. ex.
industriarbetare och har att sköta en maskin. Han är mycket väl i stånd att
göra detta, kanske utan att själv märka den ringaste olägenhet därav, men
trots detta innebär arbetet för honom en stor risk för framtida men av njursjukdomen.
För att sjukdomen skall bli bra, behöver han fullständigt avhålla
sig från arbete och ligga till sängs under en tids behandling. Läkaren kan sålunda,
om förslaget i denna punkt antages, känna sig befriad från det ständiga
obehaget att nödgas formulera sitt intyg på ett sätt som strängt taget icke är
korrekt. Denna glädjande förbättring annulleras emellertid, så vitt jag förstår,

Motioner i Första hammaren, Nr 298.

3

av bestämmelsen i slutstycket av § 23, som säger, att sjukpenning ej må utgivas
»vid sjukdom, varigenom arbetsförmågan ej blivit nedsatt med minst en
fjärdedel». Denna bestämmelse står i fullständig motsättning till bestämmelsen
att sjukpenning skall utgå vid sjukdom för vars botande den sjuke enligt läkares
föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Hela syftet med
denna bestämmelse blir ju därigenom förfelad. Så vitt jag förstår, är det därför
nödvändigt att omformulera första stycket i § 23 på ungefär följande sätt:
»sjukpenning skall, där ej i denna förordning annorlunda stadgas, utgivas vid
varje sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma
med minst en fjärdedel eller för vars botande enligt läkares föreskrift
bör fullständigt avhålla sig från arbete», varjämte ur sista stycket skulle utgå
slutraden »eller vid sjukdom, varigenom arbetsförmågan ej blivit nedsatt med
minst en fjärdedel».

Med anledning av vad som sålunda anförts får jag vördsamt hemställa,

att riksdagen ville besluta

1. sådan ändring av § 10 i Kungl. Maj:ts förslag till förordning
om erkända sjukkassor, att därav framgår att sjukkassa
visserligen icke är skyldig bevilja inträde åt person, vilken lider
av sjukdom eller är behäftad med lyte, som medför eller
kan medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller
påkalla läkarvård i större utsträckning, men dock har rätt bevilja
inträde åt sådan person;

2. att första punkten i slutstycket av § 21 skall ha följande
lydelse: I sjukkassas stadgar må som villkor för sjukpennings
utbetalande föreskrivas, att om det enligt läkares intyg
för sjukdoms lyckliga utgång eller för sjukdomstids förkortande
är av betydelse, att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt,
den sjuke skall underkasta sig sådan vård, i den mån lämplig
dylik kan beredas, så ock att den sjuke skall underkasta sig
vård och föreskrift av läkare, om kassan så påfordrar;

3. att de två sista styckena i § 23 skola ha följande lydelse:
Sjukpenning skall, där ej i denna förordning annorlunda
stadgas, utgivas vid varje sjukdom, som medför förlust av
arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en
fjärdedel eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift
bör fullständigt avhålla sig från arbete.

Sjukpenning må ej utgivas för sjukdomsfall, som den sjuke
avsiktligt eller vid förövande av handling, för vilken straff
ådömts honom, ådragit sig, och ej heller i anledning av ålderdomssvaghet,
som icke är förenad med egentlig sjukdom.

Stockholm den 19 mars 1927.

Israel F:son Holmgren.