Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket
Motion 1927:295 Första kammaren
Motioner i Första kammaren, Nr 295.
1
Sr 295.
Av herr Norling, i anledning av Kung!. Maj ds proposition
med förslag till förordning om erkända sjukkassor m. m.
I avseende på den statsunderstödda sjukförsäkringsverksamhetens organisation
förutsätter Kung!. Maj :ts proposition nr 114 med förslag till förordning
om erkända sjukkassor m. m., att tills vidare sagda verksamhet skall såsom
hittills omhänderhavas av för ändamålet frivilligt organiserade sammanslutningar.
Icke desto mindre har emellertid förslaget fått en inriktning, som
uppenbarligen har till syfte att förbereda ett enkassesystem såsom underlag för
eu framtida obligatorisk sjukförsäkring.
Häremot vore enligt min mening föga att andraga, därest man hade anledning
förutsätta, att en framgångsrik och de sociala behoven motsvarande
frivillig sjukkasseverksamhet kunde bedrivas med anlitande av organ, vilkas
huvudsyfte är att bilda grundval för en efter helt andra principer inrättad,
statlig och obligatorisk sjukförsäkring. En dylik förutsättning torde emellertid
icke föreligga; i varje fall vågar man icke av propositionen draga någon bestämd
slutsats, att så skulle vara fallet. Tvärtom tala starka sannolikhetsskäl
för att man måste komma till korta vid ett eventuellt försök att inom en och
samma organisatoriska ram dels vidmakthålla den frivilliga sjukkasserörelsens
effektivitet, dels tillrättalägga förutsättningar för en obligatorisk försäkring.
Det torde vara synnerligen troligt, att utvecklingen förr eller senare kommer
att leda fram till en obligatorisk försäkring. Ostridigt är helt visst, att
många och starka argument kunna åberopas till förmån för en dylik radikal
omläggning av sjukförsäkringsverksamheten. Just nu synes emellertid knappast
tillräcklig anledning förefinnas för riksdagen att definitivt taga ställning
till detta problem. Kungl. Maj :t har icke funnit tidpunkten lämplig att föreslå
en så vittomfattande omorganisation, och i betraktande därav att tillräckligt
grundlig och betryggande utredning i ärendet saknas, lär man våga förutsätta,
att en på enskilt initiativ åvägabragt lösning av spörsmålet icke kan ifrågakomma.
Över huvud taget måste det anses mindre välbetänkt att ens preliminärt
förbereda en på den obligatoriska försäkringens princip baserad omorganisation,
så länge man icke kan överblicka de ekonomiska och sociala konsekvenserna
därutav. Under alla omständigheter torde klokheten kräva, att man icke onoBihang
till riksdagens protokoll 1927. 3 samt. 90 käft. (Nr 295.)
2
Motioner i Första kammaren, Nr 295.
digtvis vanskliggör ställningen för de frivilliga sjukkassorna, innan det ännu
är möjligt att bestämt avgöra, huruvida man i en framtid kan undvara dessa
kassor såsom organ för en socialt tillfredsställande sjukförsäkring.
Enligt propositionen måste sjukkassorna, för att kunna utfå statsbidrag,
i regeln uppdela sjukhjälpverksamheten på två organ. De nuvarande sjukkassorna
skulle icke tillåtas lämna sjukhjälp för längre tid än högst 100 dagar
pr sjukdomsfall. För tid därefter under sammanlagt två år skulle sjukhjälp
utgå från de nyinrättade s. k. distriktssjukkassorna, vilka samtidigt skulle bestrida
de sjukas kostnader för läkarevård med % av det belopp, vartill dessa
kostnader uppgå.
Redan de sålunda proponerade begränsningarna med avseende på sjukkassornas
rätt att ordna sina organisatoriska angelägenheter synas ägnade att
väcka allvarliga betänkligheter. Andra bland de i propositionen föreslagna
bestämmelserna ge emellertid anledning till än mera prononcerad tveksamhet.
Avsikten är att icke blott göra distriktssjukkassorna till organ för ”de långa
sjijikhjälpsfallen” och för sjukvården; de skola även utrustas med befogenhet
att driva vanlig primärsjukförsäkring (sjukhjälp för ”de korta fallen”),
alldeles som de nuvarande sjukkassorna och alltså i konkurrens med dessa, Då
försäkringens effektivitet blir lika utefter hela linjen, säger det sig självt, att
de organ, distriktssjukkassorna, som kunna tillgodose hela försäkringsbehovet,
vinna ett avgjort företräde framför de nuvarande sjukkassorna. Dessa senare,
vilka dock burit fram verksamheten till dess nuvarande jämförelsevis höga
nivå, finge härefter en i stor utsträckning ojämn och hotad existens.
Härom vore föga att säga, därest man med fog yågade förutsätta, att
arrangemanget i fråga icke skulle på ett ödesdigert sätt äventyra rörelsens
möjligheter att fylla sin socialt betydelsefulla uppgift inom samhället. Så vitt
jag förstår måste hänsynen till verksamhetens effektivitet vara avgörande, för
så vida man över huvud taget vill handla i det sociala ansvarets tecken. En
ny organisationsform skulle vara oomtvistligt berättigad, därest den kunde
förutsättas medföra ökad effektivitet; den skulle vara acceptabel, därest man
vågade utgå ifrån, att densamma åtminstone icke skulle föranleda en försämring
i antydda hänseende, men den kan och bör icke godtagas, om man skall
nödgas räkna med att densamma kommer att avsevärt reducera rörelsens
effektivitet.
Det är tänkbart, att de nuvarande sjukkassorna i viss utsträckning skulle
kunna hindra distriktssjukkassorna från att intaga nya medlemmar och bedriva
primärförsäkring, I allmänhet komme detta dock icke att lyckas beträffande
städer och andra större samhällen, där rörelsen nått en mera avsevärd
utbredning. Över huvud taget är det icke heller möjligt för rikssjukkasseavdelningar
att utlösa sig ur moderkassan för att uppgå i lokala enhetskassor.
För rikssjukkassoma skulle den närmaste följden av omorganisationen bli den,
att nytillslutningen till dem komme att minskas. Efterhand komme dessa kassor
Motioner i Första kammaren, Nr 295. 3
att få dragas med ett stort antal nya förlusfbringandc platser till de många
liknande, som dessa kassor redan ha å orter med industri och i norra delen
av landet, varest lokal sjukkasseverksamhet icke i nämnvärd utsträckning visat
sig vara möjlig.
Under dylika förhållanden kan man våga utgå ifrån, att rikssjukkassomas
verksamhet icke i längden skall kunna upprätthållas inom den nya organisationens
ram. Antingen komma dessa kassor att underordna sig den nya lagstiftningen,
vilket innebär, att de efterhand gå under, eller ock ställa de sig
utanför lagen och arbeta med inskränkta prestationer. I vilketdera fallet som
helst blir det allmänna lidande på saken. Man bör besinna, att det här rör sig
om cirka 300,000 sjukkassemedlemmar och en organisationsform, som under
hittillsvarande förhållanden visat sig lämplig för hela landet. Bortfalla rikssjukkassorna
från den statsunderstödda verksamheten, betyder detta att % av
landets kommuner komma att sakna dylik verksamhet.
Den föreslagna nya organisationen kommer jämväl att draga med sig
ökade omkostnader, vilka eljest kunnat undvikas. Enligt uppgifter från sakkunnigt
håll är det antagligt, att sjukhjälpsförsäkringens uppdelning på två
organ och de ökade krav i allmänhet, som den nya organisationen ställer på
ledningen inom resp. kassor, komma att öka de årliga förvaltningsutgifternn
med cirka 2 miljoner kronor. Sjukkassemedlemmarnas avgifter till försäkringen
torde också komma att stegras, inom många kassor rätt väsentligt, vilket kan
leda till att rörelsen stagneras.
Framhållas bör vidare, att värdet av sjukhjälpsrättens utsträckning till
två års sammanhängande tid i avsevärd mån torde reduceras därav, att de nya
organen, distriktssjukkassoma, vilka ju obligatoriskt skola övertaga risken för
”de långa sjukdomsfallen”, i stor utsträckning komma att bli så svaga, att do
icke förmå meddela en för lönearbetare behövlig sjukpenning. Medlemsantalet i
dessa kassor blir i det stora flertalet fall högst 200 å 300. Statsbidragets indragning
efter två års sjuktid torde väl ock medföra, att sjukhjälpen då praktiskt
taget upphör. Inom de nuvarande sjukkassorna meddelas däremot i icke
ringa utsträckning sjukhjälp år efter år, så länge sjukdom varar.
Så länge staten anser sig böra lita till de frivilliga sjukkassorna såsom
bärare av sjukförsäkringsverksamheten i landet, synes det icke rimligt att i
nu ifrågasatt utsträckning fråntaga dessa kassor rätten att något så när självständigt
ordna i sina viktigaste angelägenheter. Om riksdagen nu bestämmer
sig för en sjukkasselagstiftning i huvudsaklig anslutning till vad Kungl. Maj :t
föreslagit, torde man också böra räkna med den sannolikheten, att frågan inom
några få år måste ånyo upptagas. Och då torde det näppeligen längre vara
möjligt att välja emellan frivillig och obligatorisk försäkring. Den enda utväg,
som då står till buds, är helt säkert den obligatoriska försäkringen. Ett riksdagsbeslut
i enlighet med propositionen kommer således icke blott att realiter
innefatta ett definitivt godtagande av denna sistnämnda försäkringsform:
4
Motioner i Första kammaren, Nr 295.
det kommer jämväl efter all sannolikhet att begränsa riksdagens egen handlingsfrihet
i avseende på tidpunkten för en övergång från frivillig till obligatorisk
försäkring. Icke minst med hänsyn härtill synes det mig mest tillrådligt
att icke redan nu besluta en så vittomfattande organisatorisk omläggning,
som i propositionen föreslagits. Bättre förenligt såväl med statens egna intressen
som med hänsynen till sjukkasserörelsens befogade krav på rörelsefrihet
och självbestämmanderätt är helt visst, att riksdagen nu avslår Kungl. Maj :ts
proposition och låter med all nylagstiftning på detta område anstå, till dess ett
fullt utarbetat förslag om övergång till obligatorisk försäkring förelägges och
riksdagen sålunda bättre än nu blir i tillfälle att bedöma de ekonomiska och
sociala konsekvenserna av en dylik reform. Härav följer, att jämväl Kungl.
Maj :ts proposition nr 113 med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen
den 29 juni 1912 om understödsföreningar torde böra avslås.
Å andra sidan lär det vara rimligt, att en provisorisk reglering av det
nu allt för låga statsanslaget till sjukkassorna äntligen kommer till stånd. En
dylik reglering kan mycket väl tänkas utan samband med organisatoriska omläggningar,
exempelvis på det sättet att sjukkassorna helt enkelt erhålla kompensation
för penningvärdets fall i fråga om sjukdagsbidraget. En dylik kompensation
skulle vinnas, därest ifrågavarande bidrag höjdes från nuvarande
25 till 35 öre per sjukdag, vilket skulle föranleda en ökad utgift för statsverket
av inemot 600,000 kr. per år.
Jag hemställer sålunda,
att riksdagen, med avslag å Kung!. Maj ds proposition
nr 114, må besluta, att det i kungörelsen om statsbidrag åt
sjukkassor den 11 okt. 1920 förekommande beloppet av 25 öre
per sjukdag måtte höjas till 35 öre per sjukdag, varvid också
maximigränsen för detta bidrag till 2 kronor per år och medlem
bär utgå; samt
att, med hänsyn till den betydande påfrestning årets influensaepidemi
inneburit för sjukkassorna, ifrågavarande kompensation
i sjukdagsbidraget måtte utgå retroaktivt från den
1 januari 1927,
Stockholm den 19 mars 1927,
N. S. Norling.
Stoekholm, Bokförl.-A.-B. Tidens tryckeri'', 1927.
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket