Motioner i Första kammaren, Nr 291 (Motion 1929:291 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 291.

Nr 291.

Av herr Möller, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskredilföreningar m. rn.

Kungl. Maj:t har i proposition, nr 214, till innevarande års riksdag framlagt
”Förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar”.
Förslaget innebär, i korta ord uttryckt, att den nu
existerande bostadskreditgivningen från statens bostadslånefond skulle efter
en kort övergångstid upphöra och en ny kreditorganisation framskapas, i viss
mån efter mönster av den redan existerande stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarna.
Denna nya kreditorganisation skulle söka i ett sammanhang
tillgodose hela det förefintliga legitima behovet av sekundärkredit
(samt för de egna hemmen även primärkredit) för bostadsändamål i städer
och stadsliknande samhällen, i den mån detta behov icke i annan ordning
tillgodosåges genom ändamålsenlig kreditgivning.

Av denna definition på den föreslagna kreditorganisationens omfattning
och uppgifter framgår, att långivningsverksamheten skulle komma att ha
till föremål såväl den rent affärsmässigt betonade enskilda bostadsproduktionen
som även bostadskooperationen och egnahemsbyggandet i städer och
stadsliknande samhällen.

Man kan på goda skäl antaga, att inordnandet av låneverksamheten för
nämnda tre slag av byggnadsverksamhet i en gemensam kreditorganisation
måste medföra vissa olägenheter och slitningar mellan de olika intressena.
Detta förhållande jämte den omständigheten, att den rent spekulativa enskilda
byggnadsverksamheten under vissa konjunkturer skulle kunna ekonomiskt
genom bestämmelserna om låntagarnas solidariska ansvarighet belasta
det kooperativa bostadsbeståndet, skulle mycket väl kunna motivera, att kreditgivningen
till bostadskooperationen samt egnahemsbyggandet finge inordnas
i en särskild kreditorganisation samt den rent spekulativa affärsbygg
nadsverksamheten i en annan.

Ehuru vi alltså anse, att den lämpligaste anordningen vore två olika kreditorganisationer,
en för den spekulativa byggnadsverksamheten och en för den
kooperativa och egnahemsbyggandet, vilja vi dock icke äventyra ett positivt
beslut vid årets riksdag genom yrkande i denna riktning. Däremot anse vi
oss pliktiga att i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget föreslå sådana

4 Motioner i Första kammaren, Nr 291.

förändringar, som skulle giva den kooperativa byggnadsverksamheten cn
bättre ställning.

En sådan förändring, för vilken torde kunna anföras mycket bärande skäl, är
höjande av maximigränsen för belåningen i vad det gäller kooperativa byggnadsföretag.

Nämnda belåningsgräns föreslås i den kungl. propositionen till 75 procent
av det uppskattade värdet eller taxeringsvärdet. Helst skulle vi — på
grund av skäl, som vi här nedan komma att beröra — se, att denna belåningsgräns
kunde för den kooperativa byggnadsverksamheten samt egna
hemsbyggandet sträckas upp till 90 procent, vilket genom kommuns medverkan
skett i vissa städer. Vi skola emellertid stanna vid 80 procent (för såväl
stenhus som trähus) och påyrka alltså, att denna belåningsgräns må bli
gällande för de bostadskooperativa företagen, och detta främst med hänsyn
därtill att nu gällande bestämmelser för utlåning från statens bostadslånefond
stadga för de flesta fall en dylik maximigräns vid utlåning till nämnda
slag av byggnadsverksamhet.

I övrigt har erfarenheten styrkt, dels, att den kooperativa byggnadsverksamheten
är den socialt värdefullaste samt dels att denna byggnadsverksamhet
är en synnerligen välskött och solid sådan, vars ekonomiska stabilitet
grundar sig på den solidaritet, som måste existera mellan de olika medlemmarna,
vilka dessutom för ingående i resp. föreningar måste prestera vissa
kvalifikationer. Inga betänkligheter borde kunna under sådana förhållanden
resas mot nämnda belåningsgräns’ höjande till 80 procent å taxeringsvärdet
för de kooperativa bostadsföreningarna.

Ett annat problem, som i detta sammanhang rullar upp sig och som därför
nu borde upptagas till behandling, är frågan om ordnandet av den s. k.
tertiärkrediten. Givetvis blir denna fråga allt mera aktuell, ju längre ned
lagstiftningarna planerar den nu nämnda maximigräns, intill vilken den planerade
kreditorganisationen har rätt att gå vid givande av kredit vid bostadsbyggande.
Då det emellertid är antagligt, att under alla förhållanden
riksdagen ej är villig att i nämnda hänseende gå så långt upp, att tertiärkredit
blir fullständigt eller till större delen obehövlig, ha vi ansett det nödvändigt
att i detta sammanhang även upptaga denna fråga till behandling på
det sätt, att vi påyrka, att riksdagen måtte i samband med behandlandet av
den kungl. propositionen även avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran,
att Kungl. Ma.j:t måtte till förnyad behandling upptaga detta spörsmål.

Ty vi kunna icke finna, att det är rimligt, att lagstiftningen, som Kungl.
Maj:t nu föreslagit, lägger skyldigheten att ordna tertiärkrediten —• alltså
den del av krediten, där de största riskmomenten för förluster finnas —
uteslutande på kommunerna. Visserligen är det kanske mindre svårigheter
för stora och ekonomiskt bärkraftiga kommuner med låg uttaxering och en
ej allt för stor skuldbelastning att taga på sig en dylik börda, vilket också
skett i en del fall. Men för kommuner med andra betingelser kan den före -

Motioner i Första kammaren, Nr 291.

slagna bestämmelsen, att staten och den tänkta kreditorganisationen ej skulle
tillgodose nämnda tertiärkredit — isynnerhet om denna bestämmelse samtidigt
förenas med ett stadgande om cn så låg maximigräns för belåningen av fastigheter,
som föreslagits i propositionen — i vissa fall och inom en del kommuner
resultera däri, att en planerad och välbehövlig nybyggnadsverksamhet
ej kan fullföljas, vilket kan komma att förhindra en normal och av förhållandena
betingad bostadsproduktion.

Från dessa utgångspunkter tillåta vi oss alltså att påyrka en utredning
av denna fråga, åtminstone vad det gäller den kooperativa byggnadsverksamheten
samt egnahemsbyggandet. Under denna utredning borde enligt
vårt förmenande upptagas till prövning det spörsmålet, om ej staten skulle i samarbete
med kommunerna kunna vid sidan av den nu planerade kreditorganisationen
ställa till förfogande en långivningsfond för tertiärkrediten, där
möjligen räntan med hänsyn till medlens något mera osäkra placering skulle
kunna bli något högre än vid statens utlåning under vanliga förhållanden
men i alla fall ej så hög som nämnda ränta nu oftast blir, då tertiärkredit
gives från den enskilda utlåningsverksamheten.

Nämnda utredning skulle alltså, enligt vår mening, syfta till att åstadkomma
ett organiserande av tertiärkredit främst för den kooperativa byggnadsverksamheten,
med avseende på vilken riskmomentet för förluster torde bliva tämligen
ringa, då denna verksamhet ej bedrives i spekulativt syfte utan endast
för att fylla medlemmarnas i det kooperativa företaget egna bostadsbehov.

Skulle däremot, som förut sagts, statsmakterna eventuellt vilja vara med om
att höja maximigränsen för lånen i den nu planerade kreditgivningsanstalten
upp till exempelvis 90 procent av fastighetens taxeringsvärde — vilket förslag
dock antagligen kommer att mötas med invändningen, att detta skulle kunna
minska efterfrågan på kreditinstitutets obligationer — torde däremot en utredning
om astadkommande av tertiärkredit icke vara så nödvändig.

Ett annat spörsmål, som något beröres i den kungl. propositionen, är frågan
om den s. k. byggnadskrediten, d. v. s. kreditgivningen till bostadsbyggnader
under den tid bostadsbyggandet pågår. Såvitt undertecknade kunnat finna, skulle
utlämnandet av lånemedel från den nu planerade kreditinstitutionen ske — som
också i allmänhet hittills ägt rum, där ej genom kommunens ingripande ordnats
på annat sätt först sedan resp. husbyggnad färdigbyggts och avsynats. Detta
måste innebära, att husbyggare måste under byggnadstiden anskaffa de medel,
som behövas undan för undan under byggnadstiden. Visserligen torde den inköpta
tomten i vissa fall kunna intecknas samt på detta sätt något kapital lösgöras
för byggandet. Likaså torde det icke vara ovanligt, att bostadsbyggare
anskaffa lånekapital genom överenskommelse med leverantör av varor, vilka
användas vid by''ggandet. Ävenså erhålles ibland hos nämnda leverantörer kredit
på de lämnade varorna intill dess husby’ggnaden är färdig. Emellertid kan man
som allmänt omdöme om nämnda medelsanskaffning, vare sig den sker på här
nämnt eller på annat sätt. påstå, att detta penninganskaffande medför synncr -

Motioner i Första kammaren, Nr 291.

ligen dryga utgifter för räntor in. m. och på detta sätt medverkar till en betydande
ökning av bostadsproduktionskostnaden.

Med hänsyn härtill borde, enligt undertecknades mening, hela denna fråga
även ha upptagits till behandling i detta sammanhang. Det yrkas alltså, att
riksdagen begär en utredning av detta spörsmål, d. v. s. angående möjligheten
och lämpligheten att från statens sida ställa till förfogande vissa medel eller
fastställa vissa bestämmelser, vilka skulle möjliggöra ett ordnande av byggnadskrediten
i första hand för den kooperativa byggnadsverksamheten och egnahemsbyggandet,
så att möjligheterna att erhålla byggnadskredit underlättades
samt omkostnaderna härför nedginge.

Utredningen borde därvidlag upptaga till prövning bl. a. det spörsmålet, om
ej sådana bestämmelser för lånerörelsen kunde införas, att det stadgades, att lån
måtte kunna utlämnas antingen från en statens fond eller från det nu planerade
långivningsorganet undan för undan under byggnadsarbetets fortskridande, allt
efter som avsyning av arbetet och värdering av detsamma skett, vilket kunde
verkställas — som redan nu äger rum i vissa städer, där byggnadslån under
arbetets gång utlämnas — genom resp. stads (d. v. s. drätselkammarens) tekniska
tjänstemän. Motionärerna vilja som motiv för en sådan anordning anföra,
att densamma exempelvis är genomförd inom en betydande gren av statens laneoch
anslagsverksamhet, nämligen vid uppförandet av egna hem på en del av
statens skogsdomäner (kronotorpen och kolonaten m. fl.).

Men även andra utvägar kunna givetvis i detta sammanhang upptagas till
prövning för åstadkommande av ett ordnande av byggnadskrediten, vilket
skulle i mycket hög grad underlätta och stimulera bostadsproduktionens sunda
utveckling.

Mot den i propositionen föreslagna kreditverksamhetens omfattning ha undertecknade
motionärer även vissa invändningar att göra, Det förefaller nämligen,
som om det skulle vara onödigt att utsträcka denna verksamhet till att även
omfatta redan färdiga hus. En sådan anordning, som endast kommer att innebära,
att en förut av annan kreditgivare lämnad kredit överflyttas till det nu
planerade kreditorganet, kan ej motiveras med de skäl, som hittills i stor
utsträckning legat till grund för statens engagerande i bostadskreditgivningen,
nämligen att man velat underlätta kreditmöjligheterna för bostadsbyggare och
därmed stimulera till ökad bostadsproduktion.

Det torde kunna sägas, att anledning alltjämt finnes att stimulera till bostadsbyggande
i sådan utsträckning, att bostadsbehovet i första hand fylles, där
bostadsbrist fortfarande existerar, samt att därutöver bostadsbyggandet erhåller
en sådan omfattning, att bostäder av hälsofarlig beskaffenhet främst kunna
bortföras ur bostadsmarknaden samt att det dessutom åstadkommes någon
mindre överskottsmarginal av bostäder.

Skall den planerade kreditorganisationen kunna fylla detta krav, måste den
i första hand inrikta sig på kreditgivning för nyproduktion av bostäder, och
torde det väl under sådana förhållanden bliva så, att hela organisationens

Motioner i Första kammaren, Nr 291.

n
i

kreditgivningskapacitet kommer att fullt utnyttjas för nämnda nyproduktion.
Emellertid kan det ju längre fram, sedan bostadsbehovet blivit mättat, uppstå
en nedgångstid för nyproduktionen, och under sådana förhållanden vilja vi icke
motsätta oss, att den planerade kreditgivningsorganisationen även må kunna
syssla med kreditgivning till gamla hus. Men vi påyrka bestämt, att riksdagen
måtte vid fattande av sitt beslut i frågan antingen genom ändring i det nu föreliggande
förslaget eller på annat sätt göra det uttalandet, att den nya kreditgivningen
främst skall tillgodose nyproduktionen av bostäder och endast i undantagsfall
inrikta sig på kreditgivning med avseende på gamla hus.

Om vi alltså på denna punkt på sätt och vis påyrka en inskränkning av den
planerade kreditgivningsverksamheten, anse vi däremot, att en utvidgning av
densamma i ett annat avseende kan anses synnerligen motiverad. Vi hålla nämligen
före, att kreditgivningen även bör avse bostadsbyggande på mark med tomträtt.
Intet bärande skäl kan nämligen enligt vårt förmenande anföras därför,
att medborgarne i ett samhälle, där man för att skydda ett allmänt intresse gått
in för att med tomträtt utlämna mark till egnahemsbyggande, skall ställas i en
sämre ställning med avseende på möjligheten att erhålla lån ur den nya kreditorganisationen
än medborgare i andra samhällen, där andra principer följas
vid utlämnande av jord för bostadsbyggande. Vi påyrka alltså, att en ändring i
ovan nämnda hänseende måtte ske i den kungl. propositionen.

Vi ansluta oss alltså till den uppfattning, som i denna fråga uttalats av herr
Anderson i Råstock, vilken som reservant bland riksgäldsfullmäktige framhållit,
att tomträtt vore ett av staten godkänt institut och att konsekvensen av den
statliga sanktionen bort resultera i att kreditgivning även skall kunna ske mot
godtagbar säkerhet vid tomträttsinteckning.

Slutligen må det sägas några ord om de organisationsbestämmelser, som enligt
Kungl. Maj:ts förslag skulle gälla för det föreslagna kreditinstitutet. Härvidlag
synes det framför allt nödvändigt, att det allmänna intresset, d. v. s. staten, får
majoritet i bostadskreditkassans styrelse. Alltså påyrka vi, att i nämnda styrelse,
som borde kunna till antalet begränsas till sju personer, tre personer
jämte ett lika antal suppleanter böra väljas av ombudsstämman samt tre personer
med lika antal suppleanter av Kungl. Maj:t och en jämte suppleant av fullmäktige
i riksgäldskontoret.

Ävenså synes det oss nödvändigt, att riksdagen bestämmer, att där kooperativ
bostadsförening ingått i en bostadskreditförening, där skall alltid i
nämnda kreditförenings styrelse finnas minst en representant för den kooperativa
bostadsföreningsverksamheten. En bestämmelse härom bör alltså införas
i § 25 i det i propositionen framlagda förslaget till förordning, varjämte
Kungl. Maj:t borde ha att tillse, att i reglemente, som fastställes av Kungl.
Maj:t, inginge bestämmelser härom. Vi hålla nämligen före, att sådana bestämmelser
skulle vara synnerligen motiverade. Särskilt skulle detta enligt
vår mening bliva fallet, om en högre maximigräns för utlåningen — som
här ovan ifrågasatts — medgåves för den kooperativa bostadsproduktionen.

Motioner i Första kammaren, Nr 291.

Med hänvisning till vad här ovan anförts hemställes alltså,

dels att rikdagen, måtte antaga Kungi. Maj ds proposition nr
214 med förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar m. m., men med följande ändringar: I)

I förordningen inskrives en bestämmelse därom, att vid
givande av bostadskredit till kooperativa bostadsföreningar detta
må kunna ske mot inteckning upp till 80 procent av taxeringsvärdet.

II) Kreditgivningen från den föreslagna kreditorganisationen
skall kunna ske mot inteckning även till bostadsbyggande å
mark, upplåten med tomträtt.

III) Kreditgivningen skall främst avse nyproduktion av bostäder
och endast i undantagsfall gamla hus.

IV) Bostadskreditkassans styrelse skall bestå av sju medlemmar
jämte lika många suppleanter, av vilka tre medlemmar och tre suppleanter
väljas av ombudsstämman, tre medlemmar och tre suppleanter
tillsättas av Kungl. Maj:t samt en medlem och en suppleant
av fullmäktige i riksgäldskontoret; samt

V) I förordningen införes en bestämmelse därom, att då kooperativ
bostadsförening ingått i bostadskreditförening, skall alltid
minst ett ombud för den kooperativa bostadsföreningsverksamheten
ha säte i styrelsen för bostadskreditföreningen, och skall
Kungl. Maj:t vid granskande av förslag till reglemente för sistnämnda
slag av föreningar tillse, att sådant reglemente alltid
skall innehålla ett dylikt stadgande;

dels ock att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa*
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida, i vilken mån
och på vilket sätt bättre möjligheter må kunna åstadkommas främst
för den kooperativa bostadsproduktionen samt för egnahemsbyggare
att på rimliga villkor erhålla dels byggnadskredit, under det
uppbyggande av fastighet pågår, dels även tertiärkredit.

Stockholm den 12 april 1929.

Gustav Möller.

Stockholm 1929. A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.