Motioner i Första kammaren, nr 287

Motion 1944:287 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 287.

1

Nr 287.

Av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Velander, i anledning av
Kungl. Maj.ts proposition angående anskaffande av ytterligare
en statsisbrytare m. m.

I proposition nr 132/44 har Kungl. Majit föreslagit riksdagen vissa åtgärder
för stärkande av landets isbrytarberedskap.

Därest riksdagen godkänner dessa förslag, kommer såväl statens isbrytarbestånd
som även omfattningen av den statliga isbrytningsverksamheten
att icke oväsentligt utökas. Dessa förhållanden medföra självfallet dels
att den statliga isbrytarledningen kommer att ställas inför vidgade uppgifter
av delvis ny art, dels också att personalbehovet för bemanning av isbrytarfartygen
m. fl. uppgifter kommer att ökas. Det synes naturligt att
den ledning, som i framtiden skall omhänderhava denna utökade verksamhet,
får tillfälle deltaga i den organisatoriska och praktiska utbyggnaden
av ifrågavarande verksamhetsgren liksom det även är av vikt att
isbrytarpersonalen före fartygens färdigställande erhåller erforderlig utbildning
i isbrytningstjänst. Osäkerhet örn dennas framtida gestaltning
måste med naturnödvändighet leda till svårighet att erhålla god rekrytering
av lämplig personal samt ringa intresse hos dem, som mer eller mindre
provisoriskt sättas att ombesörja verksamheten i fråga.

Det synes därför angeläget att även frågorna örn ledningen av den statliga
isbrytningsverksamheten snarast bringas till slutgiltig lösning, liksom även
att beslut om isbrytarfartygens bemanning efter kriget ej sk jutes på alltför
länge.

Beträffande ledningen av den statliga isbrytningsverksamheten lia ett
flertal olika förslag framlagts. Vintersjöfartskommittén föreslog 1918 att
ledningen liksom förvaltningen borde förläggas till lotsstyrelsen, 1929 års
isbrytarsakkunniga ansågo att ledningen — anförtrodd åt en förutvarande
isbrytarbefälhavare — borde finnas i handelsdepartementet, under det att
slutligen 1941 års isbrytarutredning föreslog ledningens placering i kommerskollegium.
Efter gemensamt förslag av marinförvaltningen, kommerskollegium
och lotsstyrelsen föreskrev emellertid Kungl. Majit 1926 dels att
isbrytarfartygens bemanning och förvaltning skulle ombesörjas av örlogsflotta^
dels också att isbrytarledningen skulle ankomma på Kungl. Majit
i kommandoväg och att chefen flir sjöförsvarets kommandoexpedition med

Bihang till riksdagens protokoll 194A. 3 sami. Nr 287—288.

\

2

Motioner i Första kammaren, nr 287.

en honom underställd isbrytardetalj skulle utgöra organen härför. Vid
sidan härav har såsom rådgivande organ fungerat statsisbrytarnämnden.
Denna organisationsform har sedermera bibehållits med den skillnaden att
vid krigsutbrottet 1939 isbrytardetaljen överflyttades till chefen för marinen,
vilken sedan dess varit isbrytningsverksamhetens chefsmyndighet.
I diskussionen om isbrytarledningen har framhållits, att sjöfarten och
övriga av isbrytningsverksamheten betjänade näringar med hittills tilllämpad
organisation icke ägde erforderligt inflytande på verksamhetens
bedrivande. Den dagliga isbrytarledningen, som ofta ställes inför situationer
där mål och medel växla från timme till timme, kan givetvis icke
utövas av någon styrelse eller nämnd, utan bör ligga i händerna på en beslutande
person, vilken inom angivna gränser är ensam ansvarig för verksamhetens
ändamålsenliga bedrivande och som på grund av insikt och
erfarenhet är i stånd att fatta erforderliga, ögonblickliga beslut. Dessa gränser
angivas f. n. dels i »Kungl. Maj:ts reglemente för statens isbrytarfartyg»
(SFS 573/1935), dels också i »Allmän plan för den statliga isbrytningsverksamheten»
(generalorder 1248 den 15/10 1937) och dels även i de instruktioner
som gälla för fartygscheferna på isbrytarfartygen, vilka bestämmelser
just innehålla de grundlinjer, efter vilka landets och näringarnas
intressen vid verksamhetens bedrivande skola tillgodoses. Dessa grundlinjer
äro uppdragna och granskade av erforderliga civila myndigheter
och organ. Den dagliga ledningen av isbrytarfartygens verksamhet är en
rent nautisk och sjömansmässig angelägenhet, som med framgång endast
torde kunna utövas av en person med egen erfarenhet örn isbrytningsverksamhetens
invecklade teknik samt örn de olika isbrytarnas och handelsfartygens
möjligheter under varierande isförhållanden i olika kustfarvatten.
Under de nitton år, varunder isbrytarledningen i militär regi hittills fungerat,
har i verkligheten ledningen också bedrivits på nyss angivet sätt. Det
förhållandet, att isbrytarledningen därunder enligt vad som framgår av
kommerskollegii utlåtande över isbrytarutredningens betänkande fungerat
utan anmärkning samt att statsisbrytarnämndens arbete varit av ringa omfattning,
vilket tyder på att näringarnas intressen blivit tillgodosedda i möjlig
utsträckning, synes alltså visa att de gällande bestämmelserna varit tillfyllest
och i avsedd utsträckning också iakttagits.

Det centrala är i detta hänseende i stället dels att gällande bestämmelser
äro ändamålsenliga, vilket av erfarenheten att döma i stort sett synes vara
fallet, dels också att ledningen, var den än må ligga, utövas av en med den
praktiska isbrytningsverksamheten väl förtrogen och lämplig person. I
såväl isbrytarutredningens betänkande som även i Kungl. Maj:ts proposition
talas örn en rationalisering av isbrytningsverksamheten utan att dock
närmare angives, vilka åtgärder som för detta ändamål skola vidtagas. En
sådan rationalisering torde svårligen kunna genomföras utan att verksam -

Motioner i Första kammaren, nr 287.

3

heten får en fast organisation, och första villkoret härför torde vara att
densamma som ett första steg erhåller en egen yrkeskunnig målsman.
Denne, som i enlighet med isbrytarutredningens förslag lämpligen torde
böra benämnas statens isbrytarinspektör, bör vara utrustad med stort ansvar
men också med stora befogenheter för att möjliggöra snabba beslut
och snabb handling. Han synes även böra vara ledamot av isbrytarnämnden
eller eventuellt hava skyldighet deltaga i nämndens sammanträden
för att denna utan omgång skall äga tillgång även till isbrytarteknisk sakkunskap
samt, örn sådan ej på annat sätt ingår i nämnden, till nautisk
och sjömansmässig yrkeskännedom. För att inspektören skall kunna medverka
vid och öva inflytande på förestående projektering av nya isbrytarfartyg,
personalfrågans lösning, överarbetning av gällande reglementen
m. m. synes det av vikt att befattningen i fråga snarast tillsättes utan att
avvakta lösningen av frågan om isbrytarledningens slutliga placering. Till
inspektörens biträde böra i rationaliseringens intresse i enlighet med isbrytarutredningens
förslag även snarast förordnas statsisbrytarombud inom
de kustområden vid Östersjön och på västkusten, där sådana hittills ej funnits.
Dessa ombud torde efter resp. handelskammares förslag och chefens
för marinen (eller isbrytarinspektörens) yttrande böra förordnas av
kommerskollegium. Länsstyrelsernas i Norrland befattning härmed bör i
så fall upphöra. Såsom kommerskollegium anfört förefaller det sannolikt
att isbrytarnas ledning och bemanning så länge kriget varar alltjämt kommer
att ombesörjas av örlogsflotta!!, och då erfarenhet om statlig havsisbrytning
f. n. i huvudsak endast finnes inom örlogsflotta!! synes det rikligast,
att isbrytarinspektören i enlighet med chefens för marinen förslag
tills vidare ingår i marinledningen som en direkt under chefen för marinen
lydande tjänstegrensinspektör samt att instruktion för denne och statsisbrytarombuden
fastställes av Kungl. Maj:t efter gemensamt förslag av chefen
för marinen och kommerskollegium. Inga kostnader äro i så fall förenade
med inspektörens tillsättande, enär flottans personalorganisation
förutsätter att en officer skall tjänstgöra i marinledningen för isbrytarärendenas
handläggning. Därest isbrytarledningens organisation i framtiden
blir en annan synes hinder ej möta att inspektören i fråga överflyttas
lill det .statliga organ, som då må komma att bliva bestämt. Kostnaderna
för den utökade organisationen av statsisbrytarombuden, som av isbrytarutredningen
beräknats till 3 800 kr. per år, synas ej böra avskräcka.

Bemanningen av statens isbrytarfartyg har hittills ombesörjts av örlogsflotta^
men 1941 års isbrytarutredning har föreslagit att densamma
borde bliva civil. Skäl kunna anföras för båda åsikterna. Av isbrytarutredningen
verkställda kostnadsberäkningar stå emellertid i ett bestämt

4

Motioner i Första kammaren, nr 287—288.

motsatsförhållande till beräkningarna i den till utredningens betänkande
fogade reservationen för bibehållande av militär bemanning.

Bemanningsfrågan torde med hänsyn härtill icke kunna slutgiltigt lösas
förrän ytterligare utredning rörande kostnaderna ägt rum. Därvid bör
beaktas, att, så länge nuvarande oklarhet om bemanningens framtida karaktär
är rådande, stora svårigheter måste föreligga att bland örlogsflottans
personal erhålla en god rekrytering av isbrytarbemanningen.

Under hänvisning till vad här ovan anförts hemställa vi,

att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla,
dels att lämplig officer ur flottan snarast förordnas att
vara statens isbrytarinspektör samt att statsisbrytarombud
i enlighet med vad ovan anförts tillsättas,

dels ock att frågan såväl om placering av den statliga
isbrytningsverksamhetens ledning inom statsförvaltningen
som örn bemanningen av statens isbrytarfartyg måtte göras
till föremål för ytterligare utredning Och de förslag, vartill
utredningen må föranleda, snarast föreläggas riksdagen.

Stockholm den 10 mars 1944.

Eric Ericsson, Gustaf Velander.

Nr 288.

Av herr Mattsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare
m. m.

(Lika lydande med motion i Andra kammaren nr 463.)

Stockholm den 11 mars 1944.

Oscar E. Mattsson. Sven Larsson Gustaf Karlsson.

i Varberg.

Statens Reproduktionsanstalt. Stockholm 1944
1 60 4 4