Motioner i Första kammaren, Nr 285 (Motion 1934:285 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 285.

Nr 285.

Av herr Lindhagen, örn förbud mot rökning i riksdagens sammanträdessalar.

För ett par år sedan stod jag på talarestolen i nationaltemplarnas samlingssal
i Stockholm. Föreningen »Bort med Tobaken» hade möte. Man
hade anmodat mig att hålla ett föredrag örn föreningens ändamål. Ett
fåtal personer hade infunnit sig. Företrädesvis äldre eller medelsålders
människor, en och annan ungdom var också närvarande.

Föreningens styrelse föreföll något betänksam över den ringa anslutningen.
Nu har den dock bildat ett landsförbund. Jag hade ej berett
mig och ämnat improvisera. Vanligen anses ett överfyllt auditorium vara
uttryck för en mäktig stämning inför det ämne, som föreligger. Den
lilla skaran satt där ensam i den stora rymden. Och dock var det som
örn den växte på något sätt i sin trohet mot ett ideal.

I bakgrunden av salen ovan tribunen flammade som ingångsspråk
appellen: fred, nykterhet, självansvar.

Mina damer och herrar, började jag ungefär, det är inspirerande att få
tala i det förelagda ämnet icke minst därför, att så få äro församlade
här. Det ådagalägger att Eder sak har framtiden för sig. Den kommer
att växa. Ni kunna glädjas över, att en lång och glad strid förestår
Eder. När man står såsom talare inför en stor församling, som vill hylla
något, brukar jag ibland känna det, som om jag stod inför en rörelse på
vägen mot sin undergång. Det lyste tydligen upp i de allvarliga ansiktena
och föredraget ägde rum under gemensam känsla för att det dock
var en stor sak, som fyllde hela salen med sin närvaro.

Vid sekelskiftet strömmade in en kort indiansommar av liberalismens
humanism. Varhelst en församling inomhus ägde rum omtöcknades ej''
luften av tobaksrökning. Det var en oskriven lag, att så ej fick ske. Det
hörde till kultur. Till och med restaurangerna förbjödo rökning, när den
ordinarie tiden för middagsmåltiden var inne.

Så bröt den nya tiden in med sitt jäkt, sin oro, sina nerver. Njutningsmedlen
slöto sig till detta sällskap för att lugna det något. Rökningens
självsvåld satte sig i högsätet. Nu rökes det mest på restaurangerna just
vid den tid, då det förr var förbjudet. Rökverket bolmar in även i
hemmen i socken och helg. Till sist folio även kvinnorna, unga och
gamla, släkternas mödrar och uppfostrare för förförelsen.

Trots allt detta lever, såsom en oförstörbar förnimmelse, innerst i vårt
medvetande kvar något av den gamla kulturen. Liksom man tar av sig
Ililtrmy lill riksdagens protokoll 193<5. 3 sami. Nr 283—285. ‘2

6 Motioner i Första kammaren, Nr 285.

hatten vid inträdet i en kyrka, så lägger man bort cigarren och cigarretten
vid inträdet i de stora plenisalarna, där landets och kommunernas
öden avgöras. Även i de mindre salarna, där delegationer samlas officiellt,
hålles den goda seden i helgd, örn än ibland med en viss svårighet. När
åter exempelvis statsutskottet arbetar »privat» på avdelningar släppes
Barrabam lös. Och när partierna leva sitt eget fria liv, då anses även
individernas självbestämningsrätt vara avgörande för uppförandet varhelst
de befinna sig.

Det gives dock enskilda etablissement, som ännu behållit den gamla
tidens traditioner. Exempelvis musikaliska akademiens och konserthusets
stora hörsalar i Stockholm, för vilket ändamål de än upplåtas. Där har
på senare tider hållits väldiga partikongresser och det har gått för sig.
Det har gått mycket bra till och med. Renheten i luften har återverkat
på uppförandet i debatterna och förädlat sinnesstämningen. För att ej
tala om vad det för hälsan betyder ur hygienisk synpunkt och särskilt
för alla dem som besväras av katarrer i svalg och luftgångar.

Nu frågas, vore det icke riksdagen värdigt att införa liknande föreskrifter
för sina stora samlingssalar, för vilket ändamål de också brukas
och således jämväl för partiernas sammankomster inom riksdagshuset.
Rätteligen bör ingen tillåta sig, att någonsin träda in i dylika lokaler
utan att lägga bort röktyget.

Inget av partierna har fattat beslut örn förbud mot rökning under sina
sammanträden mer än socialdemokratiska partiet. År 1931 antogs på mitt
förslag sådant förbud med stor majoritet trots herrar storrökares motstånd.
År 1932 ansågs beslutet, som dock ej upphört, böra åter förnyas,
om det skulle bli gällande. Detta skedde åter på mitt förslag men med
något mindre majoritet. Denna ordning respekterades ock under 1933 av
det fasta partibeståndet i det stora hela. Men en del intellektualister och
nykomlingar då och då började trots depressionen röka vid partimötena
såsom fabriksskorstenar under högkonjunktur.

Dylika erfarenheter gjorde, att jag 1934 upprepade min hemställan örn
rökningsförbud. Nu avslogs det efter handuppräckning. Många avhöllo
sig från att rösta, måhända av lojalitet mot partiet eller de röksjuka kamraterna.
Partierna voro således åter eniga örn, att rökningsförbud ej borde
utfärdas. Jag drömde mig bort till nationalgodtemplarnas ordenssal och
den lilla skaran, som där väntat på tecken i tiden. Jag sänder dem härmed
en liten gnista, genom att yrka,

att riksdagen eller åtminstone första kammaren ville
såsom tillägg till sina ordningsstadgar föreskriva förbud
för rökning i riksdagens sammanträdessalar, för
vilket ändamål de än användas.

Stockholm den 23 januari 1934.

Carl Lindhagen.

340215. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.