Motioner i Första kammaren, Nr 272 (Motion 1939:272 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 272.

Ts r 212.

Av herr Andersson Emil, m. fl., i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag
för detaljhandeln m. rn.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 96 med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln
har såsom huvudregel för lagens tillämpningsområde i dess första
paragraf föreslagits följande:

>; Denna lag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i
omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga,
frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen
till arbete av annat slag än nedan i a)—g) avses för arbetsgivares räkning i
regel användas flera än en arbetstagare.»

Kungl. Maj:t har här gjort ett för de mindre företagen betydelsefullt avsteg
från det enhälliga sakkunnigeförslag som propositionen i huvudsak
bygger på. De sakkunniga ha nämligen föreslagit, att lagen skulle äga tilllämpning
»såvitt i rörelsen eller verksamheten till arbete för arbetsgivarens
räkning i regel användes minst två arbetstagare».

Inom den svenska arbetstidslagstiftningen är den regeln gällande, att de
minsta företagen skola undantagas från lagarnas tillämpning. Motivet kar
varit, att de små företagen lia svårt att anpassa sig efter den bundenhet, som
följer en lagstadgad arbetstidsreglering. Vidare anses, att inom de små
företagen förhållandet mellan arbetsgivare och anställda har en mera personlig
karaktär, varför tvingande lagregler på detta område kan verka störande
parterna emellan. På grund av detta personliga förhållande måste
också kontrollen av lagens efterlevnad bli försvårad.

De sakkunniga vilka representerat olika intressen i denna fråga ha vid
sin prövning av lagens tillämpningsområde kommit till den uppfattningen
att starka sakliga skäl tala för att icke binda de minsta företagen vid lagens
bestämmelser. De ha stannat för att föreslå lagens tillämpning ned till
företag med minst två arbetstagare. Men de framhålla att de därvid icke
förbisett, »att det för dessa företag stundom kan vara förenat med vissa
särskilda svårigheter att ställa sig lagen helt till efterrättelse». De påpeka
t. ex. att en springpojke icke kan vara en fullgod ersättare för ett biträde,
då denne, på grund: av lagens stadganden, måste vara ledig och butiken ändock
måste vara öppen.

Med den formulering Kungl. Majit givit första paragrafen blir undantaget
för småföretagen nära nog illusoriskt. Det är nämligen mycket vanligt att
småföretag med en anställd under vissa tider måste lia extra hjälp. De få
då »flora än en arbetstagare» och falla under lagens bestämmelser. För att
ordna de lagstadgade rasterna o. s. v. nödgas de då skaffa s. k. »avbyture»
i en utsträckning, som blir ytterst betungande för dem.

Motioner i Första kammaren, Nr 272.

Det har framhållits både i propositionen och i de sakkunnigas betänkande,
att även köpmannaorganisationer i stor utsträckning i sina yttranden
påyrkat att lagen skulle gälla alla företag. Dessa yttranden lia grundats
på förfrågningar bland medlemmar. De sakkunniga framhålla dock, då
detta refereras, att det synes sannolikt, att de lämnade svaren delvis påverkats
av missförstånd. Det kan därför ej vara möjligt att låta dess yttranden
få någon avgörande betydelse. Det torde även med största sannolikhet
förhålla sig på det sättet att de liesta av de företag, som svarat på
frågorna, äro av en storleksordning, att de i varje fall komma under lagens
bestämmelser. Det är då mänskligt, örn deras yrkande på generell tilllämpning
av lagen tillkommit, därför att de befara, att småföretagens relativa
konkurrensstyrka skulle ökas genom en undantagsställning av denna art.

Arbetstidslagen för detaljhandeln föreslås få en giltighetstid av tre år.
Under denna tid är det meningen, att man skall samla erfarenheter örn
lagens verkningar. Under sådana förhållanden måste det anses olämpligt
att alltför rigorösa bestämmelser omedelbart införas. Särskilt för de små
företagen måste detta bli synnerligen besvärligt. Med hänsyn härtill och
med åberopande av vad vi ovan anfört få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. Majrts
förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, att lagen får tillämpning
på företag där för arbetsgivarens räkning användes minst
två arbetstagare.

Stockholm den 24 mars 1939.

Emil Andersson, K. W. Bodin

Jäger.

Leon. Hagström.

K. E. Johanson,