Motioner i Första kammaren, nr 271

Motion 1951:271 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 271.

1

Nr 271.

Av herr Söderquist m. fl., om rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare,
som dömts till avsättning eller på grund
av tjänstefel skilts från tjänsten före år 1935.

Jämlikt beslut av 1949 års riksdag gäller numera den bestämmelsen, att
en statens befattningshavare, som dömts till avsättning eller på grund av
tjänstefel skilts från tjänsten, icke vidare skall sättas i sämre ställning beträffande
pensionsförhållandena än om han efter egen ansökan avgått från
befattningen. Det ökade straff, som den mistade pensionsrätten innebar,
ansågs nämligen icke rimligen böra påläggas vederbörande.

Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna ha emellertid undantagits
de befattningshavare, som avsatts före den 1 juli 1935, vilket år författningen
om uppskjuten livränta för dem, som frivilligt avgått ur tjänsten
före pensionsålderns inträde, trädde i kraft. Man har nämligen ansett, att
även i sådana fall den regeln skall gälla, att den avskedade skall komma
i samma ställning som den frivilligt avgångne, i detta fall alltså inte få det
bättre än denne.

En dylik innebörd av bestämmelserna synes oss emellertid utomordentligt
hård. Den frivilligt avgångne tjänstemannen lämnar väl praktiskt taget
alltid tjänsten för att tillträda en bättre befattning eller för att ägna sig åt
studier eller annat, som han själv valt att syssla med och finner fördelaktigt.
För den avskedade te sig förhållandena naturligen helt annorlunda. Är han
därtill i närheten av pensionsåldern, kan framtiden bli utomordentligt och
oförtjänt hård. Därvid må vidare ihågkommas att »straffet» — ty som ett
straff verkar naturligtvis en förlorad pensionsrätt i ett sådant fall — oftast
hårdast drabbar den avskedades familj. Det kan inträffa och har inträffat,
att en befattningshavare dömts till avsättning ett år före pensionsålderns
inträde, vid en ålder alltså, då han med tillämpning av 1949 års bestämmelser
skulle ha erhållit en väsentlig del av sin pension. Enär en person i
sådan ålder icke så lätt kan omskolas eller annars få ny anställning, blir
förlusten av pensionsrätten än kännbarare och kan innebära, att vederbörande
en följd av år i själva verket får betala tusentals kronor i »böter».

Då fråga är om tjänstemän, som avskedats före 1935, måste dessas antal
vara mycket litet, och då de dessutom år efter år bli färre och snart nog
försvinna, kunna kostnaderna för deras pensionering i likhet med dem, som
nu anses omfattade av 1949 års bestämmelser, icke bliva betydande. För en
ringa kostnad kan ett påtagligt rättvisekrav bliva tillgodosett genom nyss 1

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 3 samt. Nr 271—283.

2

Motioner i Första kammaren, nr 271.

nämnda bestämmelses tillämpning på även före år 1935 avskedade tjänstemän
och arbetare.

Till belysande av det obilliga resultat vartill ovan nämnda bestämmelse,
såsom den nu tolkas, kan leda, må framhållas följande fall.

Kamreraren i generalpoststyrelsen (postsparbanken) E. G. Heimer dömdes
något år före pensionsåldern och strax innan bestämmelserna om uppskjuten
livränta trädde i kraft till avsättning. Han åtnjuter ingen pension
utan endast en årlig livränta från pensionsstyrelsen på omkring 900 kronor
(frivillig pensionsförsäkring), tillkommen i enlighet med för postverket på
den tiden gällande bestämmelser. Om 1949 års beslut tillämpats på honom,
skulle han ha erhållit en avsevärd pension såsom uppskjuten livränta. Här
må även erinras därom, att byråchefen Döss, som dömdes till avsättning
samtidigt med Heimer, erhållit pension på grund av särskilt riksdagsbeslut.
Det måste framstå såsom obilligt och obegripligt för vederbörande, att den
ene erhåller pension och den andre icke, då de befinna sig i samma situation.

Under hänvisning till vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att de befattningshavare, som
dömts till avsättning eller på grund av tjänstefel skilts från
tjänsten före 1935, måtte tillerkännas uppskjuten livränta
i likhet med dem, som efter 1935 års ingång kommit i motsvarande
situation samt att beslutet må liksom för dem få
verkan från och med 1949 års ingång.

Stockholm den 26 januari 1951.

L. Frcinzon.

Gunnar Lodenius.

Martin Söderquist.
R. Lundqvist.