Motioner i Första kammaren, nr 266

Motion 1948:266 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 266.

Nr 266.

Av herrar Bergh och Löthner, i anledning <av Kungl. Maj ds
proposition angående anslog till ersättning för skador vållade
av personer som avvikit från vissa anstalter.

I proposition nr 87 har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att anvisa ett förslagsanslag
av 5 000 kronor till ersättning för skador, vållade av personer som
avvikit från vissa anstalter. Framställningen är föranledd av ett antal motioner
till 1947 års riksdag, vilka resulterade i skrivelse till Kungl. Maj:t i frågan.

Såsom i propositionen redovisats ha hittills dylika ersättningar i vissa förekommande
fall utbetalats från anslagen för extra utgifter. Det noteras nu
med tillfredsställelse, att Kungl. Maj:t begärt ett särskilt anslag för dylika
ersättningar, vilket väl får förutsättas innebära en mera normaliserad och permanentad
anordning för utbetalandet av sådana ersättningar.

Emellertid giva de uttalanden, som föredragande departementschefen gjort
i propositionen angående de principer, som böra tillämpas vid prövningen av
ansökningarna och ersättning, anledning till allvarliga betänkligheter. Sedan
departementschefen till en början framhållit att statsmakterna höra godkänna
principen att staten lämnar ersättning för dylika skador, utmynnar resonemanget
så småningom efter diverse utvikelser i att staten visserligen bör lämna
ersättning men att beloppets storlek i regel bör bliva beroende av den skadelidandes
ekonomiska ställning. Som stöd för uttalandet i sistnämnda del åberopas
tydligen dels att hittills tillämpad praxis lämnar endast ringa ledning för lösandet
av en rad delvis svårbedömda spörsmål, varav frågan om full eller
partiell ersättning antages vara ett, dels ock att det endast nu är fråga om en
provisorisk reglering i avvaktan på den utförligare utredning, som riksdagen
begärt. I förstnämnda avseendet har tidigare i propositionen anförts, att Kungl.
Maj:t hittills medgivit ersättning endast i den mån ömmande omständigheter
ansetts föreligga med hänsyn till den skadelidandes ekonomiska ställning. Denna
av Kungl. Maj :t tillämpade praxis har emellertid i förevarande sammanhang
icke ansetts böra läggas till grund för riksdagens ställningstagande, då den
tydligen bottnat mera i statsfinansiella än juridiska och moraliskt förpliktande
hänsynstaganden. Att efter den reglering, varom nu är fråga, tillämpa hittillsvarande
Kungl. Maj :ts praxis måste anses såsom desto orimligare som departementschefen
själv framhållit principen om att staten bör lämna ersättning för
dylika skador och dessutom bl. a. anfört, att det allmänna bör bära dessa skador
som ett slags omkostnad för anstaltsväsendet. I detta sammanhang påpekar
departementschefen sålunda själv, att rymningsfrekvensen även vid det öppna
systemet kan reduceras till ett minimum om effektiv bevakning ordnas. I den
mån bevakningen sålunda icke är anordnad tillräckligt effektivt, så att rym -

8

Motioner i Första kammaren, nr 266.

ningar förhindras, och kostnaderna för bevakningen därför icke uppgå till
sådana belopp, som skulle varit erforderliga för att förhindra rymningar, föreligger
ett uppenbart orsakssammanhang mellan den mindre bevakningskostnaden
och ev. inträffad skadegörelse. Sker sålunda skadegörelse efter rymning,
måste den direkta orsaken därtill anses vara bristande bevakning, varvid staten
såsom ansvarig därför bör utgiva full ersättning. Blir bevakningen tillräckligt
effektiv för att förhindra rymningar och därmed skadegörelse från rymlingarnas
sida, komma kostnaderna för denna bevakning att slås ut på alla medborgare.
Är bevakningen ej sådan, blir det i stället i händelse av fortsatt tillämpning
av Kungl. Maj :ts praxis enskilda skadelidande, som helt eller delvis få
betala kostnaderna för den bristande bevakningen, d. v. s. vissa av eu slump
träffade personer, vilket icke kan anses motiverat.

Detta resonemang torde tillräckligt klart åskådliggöra den bristande överensstämmelsen
mellan hittillsvarande praxis och allmänna utomobligatoriska
rättssynpunkter, då staten obestridligen med rätta anses böra stå för alla kostnader
för brottslingars förvaring å fångvårdsanstalter eller dyl. Visserligen
kan det måhända av statsfinansiella skäl anses förmånligare att ej hålla bevakningen
på en tillräckligt effektiv nivå, men då bör givetvis också staten stå
för riskerna därav och utbetala full ersättning för uppkommande skador enligt
vanliga utomobligatoriska rättsregler. Därest spörsmål på detta sätt förelädes
domstol, torde någon annan utgång än den här ovan förordade näppeligen
kunna påräknas. Att Kungl. Maj :t tidigare tillämpat en viss praxis är en sak,
men en helt annan sak är att riksdagen nu skall taga ställning till förevarande
spörsmål, och att det därvid bör ankomma på riksdagen att hävda såväl rättssom
skälighetssynpunkter, vilka icke böra föranleda till annat än att full ersättning
för dylika skador bör lämnas i den mån vederbörande skadelidande
ej genom försäkring eller på annat sätt täckt sig för sin förlust.

Därmed torde även kunna avfärdas departementschefens andra skäl mot
utbetalande av full ersättning, nämligen att det här endast är fråga om en
provisorisk reglering. Icke ens ett provisorium bör givetvis kunna inkräkta på
bärande principer. Däremot torde skäl nu icke föreligga att utsträcka statens
ersättningsskyldighet till fall då skada vållats av försöksutskriven person, då
därför erforderlig utredning ännu icke förebragts.

Därför hemställes,

att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 87 måtte
såsom sin mening uttala, att staten bör lämna full ersättning för
skador, vållade av personer, som avvikit från i propositionen
angivna anstalter på sådant sätt, att direkt orsaks- och tidssammanhang
med skadegörelsen kan anses föreligga.

Stockholm den 10 mars 1948.

Ragnar Bergh.

Olof Löfhner.