Motioner i Första kammaren, nr 265 dr 1963

Motion 1963:265 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 265 dr 1963

7

Nr 265

Av herr Arvidson och herr Petersson, Per, om utredning rörande
bestämmelserna om jäv för kommunala förtroendemän.

(Lika lydande med motion nr 317 i Andra kammaren)

De krav som måste ställas på bestämmelser om jäv — i vilket sammanhang
de än förekommer — är att de har en enkel utformning, ägnad åt att
ge entydig vägledning åt den som råkar komma i en jävssituation och ge
utomstående möjlighet att bedöma om vederbörande handlat riktigt i sitt
ställningstagande. En till formulering och innehåll klar jävsregel kan genom
isin blotta existens vara ett verksamt skydd mot otillbörliga ifrågasättanden
och mi&stänkliggöranden av en persons handlande samtidigt som
den bevarar och stärker känslan för rättrådighet och oväld.

De bestämmelser om jäv för kommunala förtroendemän som återfinnes
i våra gällande kommunallagar (16 § kommunallagen, 28 § landstingslagen)
kan icke anses uppfylla de ovan angivna kraven. Det synes för det första i
och för sig vara mindre lämpligt att såsom skett i kommunallagarna blott
nöja sig med en hänvisning till domarjävet i rättegångsbalken. I kommunallagarna
återfinnes huvudlinjerna för den rättsliga regleringen av den kommunala
självstyrelsen som i sig omspänner stora och väsentliga samhällsfunktioner
i vårt land. Enbart på grund av den omständigheten och med
hänsyn till det mycket stora antalet förtroendemän som bestämmelsen äger
tillämpning på synes det ha varit motiverat att i kommunallagen införa en
fullständig jävsbestämmelse. Det kan vidare ifrågasättas om en hänvisning
just till domarjävet i och för sig är riktig. Domarjävet är och förblir utformat
främst med tanke på rättskipningen och de personer som handhar olika
uppgifter däri. Den kommunala självstyrelsen är däremot till sin organisation
och verkningssätt i många avseenden väsensskild från rättskipningen.
De senaste årtiondena har medfört att den kommunala självstyrelsen och
lokalförvaltningen fått allt fler uppgifter att ombesörja samtidigt som de
redan bestående ökat i omfång och blivit alltmer komplicerade. Inom självstyrelsen
finns det inte blott myndighetsutövning utan kanske än mer uppgifter
av ekonomisk förvaltningskaraktär. Det är kanske framför allt inom
den sistnämnda sektorn som behovet av klarare jävsregler gjort sig mer
påminda än i fråga om ren myndighetsutövning där känslan av ämbetsansvar
bevarats mer levande hos den beslutande.

Den kritik som kan riktas mot den nuvarande jävsbestämmelsen är för -

8

Motioner i Första kammaren, nr 265 år 1963

utom vad ovan anförts även det förhållandet att jävsbestämmetsen kommit
att bli densamma för såväl fullmäktigledamöter -som nämnd- eller styrelseledamöter.
För fullmäktigledamöternas del har detta kommit att medföra
att bestämmelserna har fått alltför vid karaktär för att verkligen kunna
uppfylla sitt ändamål. För en ledamot av stads- eller kommunalfullmäktige
i en större kommun torde det vara förenat med stora svårigheter att kunna
avgöra om hans deltagande i behandlingen av ett ärende kan komma att
avse beslut som berör honom närstående personer som anges i 4 kap. 13 § 2.
rättegångsbalken. Mycket synes här vara att vinna med att begränsa jävet
för fullmäktigledamöter så att jävskretsen för dylika endast omfattade ledamoten
och hans familj. Denna tankegång berördes också under arbetena
med kommunallagens tillkomst men förkastades då bl. a. på grund av önskemål
om enkelhet och överskådlighet i lagstiftningen. Då detta resultat
uppenbarligen icke uppnåtts synes det angeläget att man på nytt tar upp
detta spörsmål till bedömning.

Än större betänksamhet kan hysas mot det förhållandet att hänvisningen
till rättegångsbalkens jävsbestämmelser såsom den utformats i kommunallagarna
även kommit att bli gällande för ett stort antal specialreglerade
nämnder. När det gäller kommunalfullmäktigförsamlingarna torde offentligheten
i och för sig kunna erbjuda vissa garantier mot missbruk av jävsbestämmelserna,
men denna synpunkt kan icke läggas på beslutsfattandet i
de kommunala nämnderna och styrelserna där sammanträdena icke är offentliga.
Enbart av den anledningen synes det motiverat med en skärpning
av jävsbestämmelserna för nämnd- och styrelseledamöter. Det bör i detta
sammanhang anmärkas att kommunallagskommittén icke torde ha menat
att denna anpassning till domarjävet skulle gälla även för hela den kommunala
specialreglerade förvaltningen. Beträffande vissa av de specialreglerade
nämnderna kan ännu ifrågasättas om de kommunala jävsbestämmelserna
skall gälla eller om det är fråga om statsförvaltningsjäv eller om jävsregler
över huvud taget saknas.

För de kommunala nämnderna och styrelserna torde det vara ett renlighetskrav
att jävet såsom det nu är utformat utvidgas till att i vart fall omfatta
ställföreträdare- och förtroendejäv, såsom de angivits i 4 kap. 13 § 4.
och 9. rättegångsbalken. Ett sådant utvidgande av jävet skulle förhindra
den nu mycket ofta förekommande händelsen att en kommunalnämndseller
drätselkammarledamot tillika kanske delägare i ett fastighets- eller
tomtexploateringsföretag deltar i kommunala beslut i ärenden rörande tomtoch
markköp mellan företaget och kommunen. En dylik utvidgning av jävet
skulle heller icke förändra drätselkammarens eller kommunalnämndens arbetsförmåga
då till skillnad mot i fullmäktigförsamlingar suppleanter finnes
att tillgå för nämndledamöter.

Motioner i Första kammaren, nr 265—266 år 1963

i)

De nu påtalade exemplen berör endast en liten del av de olika områden
där den nuvarande utformningen av jävsbestämmelsernavisat sig otidsenliga
och ägnade att skapa misstroende mot många av dem som med objektivitet
och ansvar handlägger kommunala ärenden. Enligt vår uppfattning är
tidpunkten nu lämplig för att låta utreda om icke det för självstyrelsen
borde införas jävsbestämmelser, utarbetade och formulerade med tanke på
den kommunala självstyrelsens särart och växlande funktion.

Under hänvisning till vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en utredning av de för kommunala förtroendemän gällande
jävsbestämmelserna.

Stockholm den 24 januari 1963

J.-A. Arvidson Per Petersson

Nr 266

Av herrar Arvidson och Ringaby, om skärpning av vapenförordningens
bestämmelser om rätt att inneha luftvapen.

(Lika lydande med motion nr 316 i Andra kammaren)

Enligt vapenförordningen är luftvapen hänförliga till skjutvapen. Förordningens
bestämmelser gäller dock inte för luftvapen i den mån de är
avsedda för målskjutning. I realiteten innebär sistnämnda bestämmelse att
luftvapen kan förvärvas och innehas utan tillstånd.

När det gäller bruket av sådana vapen finns dock vissa begränsningar.
Enligt allmänna ordningsstadgan får sålunda den som inte fyllt 16 år inte
utan polisens tillstånd skjuta utomhus med luftvapen inom stadsplanelagt
område i stad, köping och annat samhälle där byggnadslagens bestämmelser
för stad gäller. I lokala ordningsstadgar kan dessutom föreskrivas att
nämnda bestämmelser skall gälla även inom andra än stadsplanelagda områden.
Vårdnadshavare som låter barn under 15 år bruka sådana vapen i
strid mot förbudet straffas härför.

Det är sålunda i första hand föräldrarna som har ansvaret för att deras
barn inte missbrukar luftvapen. Även om det stora flertalet föräldrar lojalt
följer bestämmelserna så förekommer det dock alltför ofta, att barn och