Motioner i Första kammaren, Nr 264

Motion 1939:264 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 264.

1

Nr 264.

Av herr Bergman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 211 uttalas bland annat att den sedan
länge aktuella frågan om ändrad organisation av de statliga flickläroverken
nu bör, i den utsträckning så lämpligen kan ske, bringas till en lösning.

De krav på ändringar, som allt sedan dessa läroverks tillkomst varit
särskilt aktuella för dem som på detta område haft sakkunskap och erfarenhet,
ha framför allt gällt dels behovet av femårig realskollinje, dels vissa
förbättringar i avseende på gymnasiets organisation.

Allra mest påklagad är den obilligheten mot flickorna att de i dessa för
dem avsedda läroverk uteslutits från den förmån som gossarna i så stor
utsträckning äga genom den på samma gång tidsbesparande och dock mindre
jäktande studiegång som den femåriga realskolelinjen, byggd på fjärde
folkskoleklassen, erbjuder. I flickläroverken finnes nämligen för närvarande
endast fyraårig realskola byggd på sjätte folkskoleklassen, vilket med nödvändighet
medfört pedagogiskt olämplig språkträngsel och pressande arbetsjäkt,
då ju den kurs som skall inhämtas är lika omfattande som den femåriga
realskolans: bägges slutmål är den likformiga realexamen och till
sist, för dem som genomgå läroverket i dess helhet, studentexamen. Obilligheten
är så mycket mer att beklaga som flickorna särskilt under de sista
och mest ansträngande realskoleåren befinna sig i den ömtåliga uppväxttid,
då enligt samstämmig läkaropinion stark teoretisk ansträngning är
skadligare än på samma åldersstadium för gossar, med hänsyn till den olika
periodiciteten i deras resp. utveckling. Ur denna synpunkt ter sig den just
för flickläroverken obligatoriska fyraåriga realskolan ännu olämpligare än
örn den i stället vore föreskriven endast i gossläroverken. Men alldeles oavsett
detta är sammanträngandet av realskolekursen på fyra år både för gossar
och flickor pedagogiskt olämpligt.

Att vid de statliga flickläroverkens första inrättande denna pedagogiskt
otillfredsställande anordning bestämdes berodde på en då för tiden på tongivande
håll dogmatisk urgerad tolkning av det i och för sig riktiga kravet
att folkskolan bör vara bottenskola. Man gjorde gällande att detta krav
skulle med nödvändighet innebära att läroverket ovillkorligen anknötes till
fullt avslutad folkskolekurs. Ingen parallellskoleanordning borde tolereras
— åtminstone icke på det allmännas bekostnad — vid sidan av ens någon
del av folkskolan. Man var så bunden vid denna dogm att man bortsåg

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 3 sami. Nr 264.

Motioner i Första kammaren, Nr 264.

2

både från de pedagogiska olägenheter som nyss antyddes och likaledes fran
den förlängning av studietiden som de sex obligatoriska folkskoleåren med
därpå följande fyra realskoleår nödvändigt måste medföra jämförd med den
studiegång som en femårig realskola byggd på de fyra första folkskoleåren
erbjöd. Skillnaden blir ett år: i ena fallet 6+4 = 10 år, i andra fallet
4+5 = 9 ar.

Innehar det förstnämnda systemet redan då en allt annat än rationell
lösning, så är det i den dag som är ännu mer berövat rationell förutsättning,
sedan folkskolan nu förlängts från sexårig till sjuårig. Skall den dogmatiska
konsekvensen fasthållas, borde resultatet alltså nu bli en realskola
byggd på sju folkskoleår i stället för sex, men orimligheten härav med
därav följande förlängning av studietiden till realexamen till hela elva år
har givetvis hindrat dragandet av denna konsekvens och man fasthåller
alltjämt vid systemet att inträdet i realskolan bör anknytas till genomgångna
sex folkskoleår. Men därmed har man alltså frångått kravet på att ej tillåta
något som helst parallellskolesystem.

Det finns emellertid omständigheter, som kunna göra den fyraåriga realskolan,
byggd på sexårig folkskola, i vissa fall behövlig. För en mindre
bemedlad familj bosatt långt borta från en läroverksstad ter sig möjligheten
att få inskränka inackorderingskostnaden i en läroverksstad till fyra
år i stället för fem givetvis glädjande, trots den i det hela förlängda studietiden
till realexamen och trots det mer ansträngande arbete som den fyraåriga
realskolan kräver. Det är därför önskvärt att möjlighet till sådan
studiegång finnes, men fördenskull böra ej alla påtvingas ett i och för sig
opraktiskt och opedagogiskt system. Erfarenheten har visat att de allra
flesta föräldrar föredraga den femåriga linjen, byggd på fjärde folkskoleklassen,
överallt där ett sådant val är möjligt. Men just vid flickläroverken,
där det framför allt borde vara indicerat, har det hittills varit omöjligt.

Kravet på ändring i detta avseende har emellertid varit synnerligen starkt
och ofta upprepat. Som i propositionen erinras, föreslogo 1927 års skolsakkunniga
i sitt 1929 avgivna betänkande i ämnet (statens off. utredn. 1929:
33) att realskolan vid flickläroverken skulle få dubbel anknytning. Kungl.
Maj:t föreslog också år 1930 en sådan anordning. Riksdagsmajoriteten vidhöll
emellertid den ensidiga anknytningen med fyraårig linje byggd på sjätte
folkskoleklassen och avvisade även Örebro stads önskan att för det nya
flickläroverk, som skulle upprättas i denna stad, få dubbel anknytning.
Frågans fortsatta aktualitet underströks med största tydlighet då ett tjugutal
kvinnosammanslutningar år 1931 hos Kungl. Maj:t anhöllo att flickläroverken
måtte få även femårig linje. Petitionärerna åberopade den av riksdagen
uttalade principen örn full likställighet mellan gossar och flickor i
fråga örn tillträde till statsläroverk, och de erinrade vidare örn obilligheten att
påtvinga just flickorna ett ars förlängd studietid till real- och studentexamen
och samtidigt det oaktat en mera jäktande arbetstakt.

Motioner i Första kammaren, Nr 264.

3

Skolöverstyrelsen tillstyrkte petitionärernas hemställan, men Kungl. Majit
vidtog ingen positiv åtgärd i saken förrän 1937, då särskilda sakkunniga
tillkallades för frågans ytterligare utredning. I sitt år 1938 avgivna betänkande
föreslogo dessa sakkunniga upprättande vid vart och ett av statens
högre allmänna läroverk för flickor av även femårig realskolelinje. Härom
voro de båda speciellt sakkunniga representanterna för flickläroverken, rektorerna
för läroverken i Stockholm och Malmö Justus Lundberg och Marianne
Mörner, eniga, medan utredningskommitténs tredje ledamot, bankofullmäktigen
C. Jonsson, som utsetts till kommitténs ordförande, yttrade
avvikande mening och avstyrkte medgivandet av femårig linje (utom för
provårsläroverket). Han gjorde gällande, att i de städer, som fått högre allmänna
läroverk för flickor, även funnes sjuårig flickskola med anknytning
till fjärde folkskoleklassen och att från sådan flickskola övergång till gymnasiet
vid det allmänna läroverket vore möjlig. En sådan omväg medför
dock, oavsett andra olägenheter, minst samma förlängning av studietiden
som den fyraåriga realskolelinjen vid flickläroverken.

Skolöverstyrelsen tillstyrkte sakkunnigmajoritetens förslag och anförde
bland annat till belysning av den dragningskraft som den femåriga realskolelinjen,
jämförd med den fyraåriga, utövar, då båda vid samma läroverk
stå lärjungarna till buds, att vid högre allmänna läroverket i Bromma läsåret
1937—38 funnits på den femåriga linjen fem parallellavdelningar av
första klassen med sammanlagt 175 lärjungar men på den fyraåriga linjen
endast en avdelning med 35 lärjungar samt att till följande läsårs första
klass anmälts 280 lärjungar för den femåriga linjen men endast 25 för den
fyraåriga.

Det vore lätt att påvisa analog situation från andra håll. Det kan ej
finnas skymten av tvivel att föräldrar och målsmän i största utsträckning
föredraga den femåriga linjen med dess anknytning till fjärde folkskoleklassen
framför den fyraåriga med anknytning till sexårig folkskola.

Statsrådet gav vid tillsättningen av de senaste flickläroverkssakkunniga
det direktivet att »till övervägande borde upptagas frågan örn anordnande
av femårig realskollinje utan samtidig försämring av möjligheterna för dem
som så önskade att genomgå fyraårig realskola». Detta direktiv har sakkunnigmajoriteten
ställt sig till efterrättelse genom att föreslå dubbel anknytning
vid samtliga flickläroverken. Det oaktat avböjer statsrådet i propositionen
en sådan anordning utom vid ett enda av liiroverken och då uteslutande
av den anledningen att detta såsom provårsläroverk bör vara försett
med bägge linjerna.

I propositionen föreslås alltså alt det nuvarande mot flickorna obilliga
systemet i samtliga hittillsvarande högre allmänna läroverk för flickor skall
fortfara med det enda nyss nämnda undantaget. Det föreslås därjämte upprättande
av ytterligare ett nytt flickläroverk förlagt å Södermalm, vilket
likaledes — i strid mot Stockholms stadsfullmäktiges och skolöverstyrelsens

4 Motioner i Första kammaren, Nr 264.

välmotiverade förslag — skall få samma ensidiga och opraktiska anknytning.

Man måste reagera mot denna envist fasthållna och nu än mer än förr
omotiverade hårdhet mot den bildningssökande kvinnliga ungdomen. Med
större tillfredsställelse hälsas däremot propositionens erkännansvärda strävan
att avhjälpa en annan av de nuvarande flickläroverkens organisatoriska
brister, nämligen i avseende på behovet av fyraåriga linjer på gymnasiet.

Med åberopande av här ovan anförda skäl hemställes,

att riksdagen, vid huvudsakligt bifall till Kungl. Maj:ts
proposition nr 211 i övrigt, måtte besluta sådan ändring i
organisationen av de högre allmänna läroverken för flickor
att senast från och med höstterminen 1941 vid vart och ett
av dem öppnas möjlighet att få välja femårig realskollinje.

Stockholm den 22 mars 1939.

J. Bergman.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1939
911625