Motioner i Första kammaren, Nr 254 (Motion 1928:254 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 254.

Nr 254.

Av herr Lindhagen, om avskaffandet av ordensväsendet m. m.

Vid 1927 års riksdag förelåg fråga om ordensväsendets avskaffande,
väckt genom en motion nr 190 i första kammaren. I denna hemställdes
om målets vinnande genom grundlagsbestämmelser. Konstitutionsutskottet
hemställde med 12 röster mot 8 om en skrivelse i motionens syfte. Detta
utlåtande bifölls i andra kammaren med 115 röster mot 61, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta. I första
kammaren avslogs åter iitskottets hemställan med 68 röster mot 50, vadan
frågan för den gången ånyo förfallit.

I anledning av denna utgång interpellerade häradshövding Åkerman
statsministern med samma förfrågan, som år 1913 av mig riktats till dåvarande
statsminister Staaff. Till svar å interpellationen lämnade statsminister
Ekman det svar, som linnes bifogat denna motion.

Då frågan upptogs förra riksdagen, ansågos utsikter föreligga, att kamrarna
skulle kunna ena sig om ett avskaffande av ordensväsendet. I första kammaren
hade nämligen socialdemokraterna och de frisinnade majoritet, och
år 1920 hade i den kammaren de frisinnade med nuvarande statsministern
och försvarsministern i spetsen motionerat kraftigt mot ordensväsendet.
Emellertid inträffade oväntat och oförklarligt, att de frisinnade röstade
i andra kammaren för motionen, men i första kammaren med undantag
av två ledamöter emot densamma. Det upplystes under hand, att de frisinnades
i första kammaren nämnda omslag från år 1920 varit organiserat.
De fyra frisinnade statsråd, som tillika voro ledamöter i kammaren, avhöllo
sig från att deltaga i omröstningen. I följd av dessa skickelser blev utgången
den ovannämnda.

Det finnes knappast anledning antaga, att denna märkliga schism mellan
de frisinnade i första och andra kammaren skall vid denna riksdag kunna
hävas. Saken bör emellertid enligt min uppfattning återkomma just nu
av flera skäl.

Om reformen skall kunna genomföras i rimlig tid, måste en grundlagsändring
beslutas detta år. Vidare erbjuder denna fråga ett påtagligt bidrag
till min vid riksdagen framförda exempelsamling på ärenden, som ådagalägga
karaktärsdaningens betydelse även såsom en politisk angelägenhet.
Slutligen böra de olika ställningstagandena i detta spörsmål vara i sin
mån vägledande jämväl för valrörelsen.

I interpellationssvaret frånträdde statsministern sin uppfattning från
1920 samt framförde istället såsom definitiv lösning en minskning i antalet

Motioner i Första kammaren, Nr 254.

ordensförläningar. Han meddelade dock, att ordensmyndigheterna anmodats
inkomma med förslag i sådant syfte. Detta lär numera avgivits och utmynnat
i en hemställan att ensamma få övertaga omsorgen om ordnarnas
utdelande. En dylik ordning lärer regeringen ansett sig ej kunna godtaga.
Den har enligt min sagesman ansett tryggare, att ämbetsverkens chefer
och i sista hand statsråden utövade en kontroll över ordensfördelningarna.
En sådan kontroll är emellertid ej vederbörande tillagd i någon författning.
Därför hade i fjolårets motion alternativt yrkats, att riksdagen ville för
sin del förklara, att den av chefer för statens ämbetsverk, departementschefer
och statsrådsberedningen nu företagna beredning av ordensutnämningar
bör såsom stridande mot grundlagen upphöra samt från Kungl.
Maj:t begära ett förständigande till vederbörande i sådant syfte. Någon
klarhet om frågans nuvarande läge bör anses av förhållandena påkallad.

Det antyddes också av statsministern i hans interpellationssvar, att
olika meningar rådde inom regeringen. Det skulle då vara önskligt, att
ärendet genom riksdagens försorg drogs under regeringens prövning, så
att vederbörande medlemmar av statsrådet bleve i tillfälle att till protokollet
redogöra för sina olika uppfattningar, helst sådana uppriktiga råd
enligt konstitutionsutskottets försäkran förra året i anledning av en
annan av mig väckt motion alltid lära av våra statsråd jämlikt grundlagens
bud avgivas till statsrådsprotokollet.

Beträffande frågans sakliga innebörd hänvisas till min utförliga motion
vid 1927 års riksdag samt konstitutionsutskottets utlåtande, de ingående
debatterna i kamrarna samt diskussionen i första kammaren med anledning
av interpellationssvaret. Till detta må endast läggas ett par erinringar.

Ordensväsendets anhängare bland allmänheten, i pressen och annorstädes
synas ofta vara behäftade med den egendomliga uppfattningen, att förkastandet
av ordensväsendet bottnar i någon slags religiös åskådning, som
skamfilas, om en bekännare någonsin tillåtit sig att komma i kontakt med
en sådan omoralisk institution. Även statsministern sökte under diskussionen
om interpellationssvaret aggressivt en betäckning bakom en dylik
villfarelse.

Denna partipolitiska trafik bör en gång för alla avvisas. Att mottaga eu
orden och även begagna den och på samma gång önska ordensväsendets
avskaffande är en mycket mänsklig och av en mängd människor praktiserad
ståndpunkt. Särskilt gäller detta för ämbetsmän och vederlikar, som få sina
ordnar i matematisk tidsföljd. En vägran väcker oftast agg bland kamraterna,
ovilja från överordnade och äventyr av mörknande befordringsutsikter.
Då andra sidan en ordensfördelning inom de högre samhällslagren
betraktas såsom en synnerlig utmärkelse och ett trappsteg till högre socialt
anseende, är det förklarligt, att en mängd människor begagna sig av dessa
möjligheter trots att de genomskåda ihåligheten. Världen vill ju bedragas,
och då blir den det också. Ordensväsendet är faktiskt en officiell institu -

Motioner i Första kammaren, Nr 254.

I L

tion, och Ge i.j ers sats »respekt för gällande lag och öppen rätt att fordra en
annan» är en god levnadsregel. Statsministern själv visade i sitt interpellationsvar
en sådan vördnad till och med för ordensstatuterna, att han
märkligt nog knappast trodde, att konungamaktens självtagna personliga
rätt att utfärda dessa statuter och till och med föreskriva, att de ej finge
ändras, möjligen icke skulle kunna tillrättaläggas ens av grundlagarna.
Bland annat märkligt vid ordensfrågans behandling förra året var även,
att ordensinnehavare med den frisinnade förste vice talmannen i andra
kammaren i spetsen yrkade ordensväsendets upphävande, under det att
gamla liberala ordensvägrare motsatte sig detta upphävande.

Min andra erinran gäller statsministerns program, att lösningen bör
bestå i minskning av ordnarnas utdelning. Detta kan, så vitt jag förstår,
icke betecknas såsom något framsteg. Ordnarna äro ett klassmärke, en
lockelse för ytlig fåfänglighet och en ärftlig belastning från de gamla tiderna,
då monarkerna nödgades genom prakt och utmärkelser bedåra undersåtarna
och särskilt sin närmaste omgivning för att stödja sitt välde och
hälla folket i styr. En minskning i ordensutdelningen betyder blott en
skärpning i klassmärket och vållar, att de sålunda godtyckligt utsedde privilegierade
framstå oförtjänt såsom mycket märkvärdigare iin de äro. Rätta
beskaffenheten av ordensväsendet belyses bäst därav, att enligt ordenstatutema
vissa personer genom födseln bliva innehavare av de högsta ordensteeknen.

Bibehålies ordensväsendet givas endast två rimliga utvägar ur detsamma.
Engelsmännen hava ordnar, men lära ej utdela dem annat än i högst sällsynta
undantagsfall. En utväg är således att, liksom redan skett med adelskapet,
ej utdela dem. Den andra är att liksom vissa personer redan födas
till bland annat Serafimerorden låta även landets övriga innebyggare erhålla
den i vaggan. Det är ganska förtjänstfullt att låta sig födas till denna
jämmerdal och detta ju mer man födes till dåliga villkor. Den sistnämnda
lösningen innefattar en tröst för alla i lidandet och ett makalöst broderskap,
som borde tilltala varje vänsterhjärta.

Lämpligaste platsen för det ifrågasatta stadgandet för upphävande av
ordensväsendet synes vara 37 § regeringsformen. Denna paragraf upptager
nu en rätt för konungen att upphöja män i adligt stånd samt tilldela adelsmän
friherrlig och friherrar grevlig värdighet. Dessa utmärkelser ha numera
i praxis upphört att tillämpas. Denna praxis bör någon gång leda
till stadgandets utmönstring ur grundlagen. Ett lämpligt tillfälle därtill
erbjudes genom införandet i 37 § av ett stadgande om förbud för ordensväsende,
mot vilket förbud dessutom skulle olämpligt kontrastera bibehållandet
i samma paragraf av rätten att tilldela adliga rättigheter.

Det förtjänar erinras, att den nu föreslagna omgestaltningen av 37 §
regeringsformen endast betyder fullföljandet på ytterligare en punkt av likställighet
mellan man och kvinna. Ordnar och adliga värdigheter kunna

Motioner i Första kammaren, Nr 254.

nämligen ej tilldelas kvinnor, och de böra följaktligen hädanefter ej heller
kunna tilldelas män.

Man kan låta adelskapet helt utgå ur paragrafen eller också omvandla
det till ett förbud mot adliga värdigheters tilldelande. Den senare utvägen
är måhända formellt elegantare såsom en lämplig sammanställning med
förbudet mot ordnar.

Det hemställes alltså,

att riksdagen ville för sin del besluta, att 37 § regeringsformen
må erhålla följande förändrade lydelse:
»Konungen må icke utdela ordnar eller adliga värdigheter-»,
i följd varav ock förbudet för regent enligt
39 § i regeringsformen att utdela riddarevärdighet bortfaller.

Stockholm den 20 februari 1928.

Carl Lindhagen.

Bilaga.

Statsminister Ekmans svar i första kammaren den 10 juni 1927 å
interpellation om ordensväsendets avskaffande.

Herr A. Åkerman har erhållit kammarens tillstånd att till mig få framställa
följande fråga:

»Anser regeringen, att ordensväsendet är ägnat att hos landets ämbetsmän
och övriga framskjutna medborgare främja ett demokratiskt sinnelag
och verkliga karaktärsegenskaper, eller håller ej regeringen snarare före,
att omförmälda vid sidan av grundlagarna uppkomna institution bör väsentligen
avskaffas, och kan något intresse från regeringens sida påräknas
för denna angelägenhet?»

Som av ovanstående framgår, sönderfaller det av interpellanten framställda
spörsmålet i två delar. Den första av dessa gäller huruvida enligt
regeringens åsikt ordensväsendet är ägnat att hos de personer eller kategorier,
som därav beröras, främja »demokratiskt sinnelag och verkliga
karaktärsegenskaper». Och den andra delen ger uttryck åt interpellantens
undran, huruvida regeringen äger något intresse för att söka »väsentligen
avskaffa» utmärkelser av denna art.

Mitt svar på det första ledet av interpellationen gives med ett uttryckligt:
Nej! Att ordnar skulle ur demokratiska synpunkter vara ett lämpligt
uppfostringsmedel har jag aldrig funnit någon på allvar ifrågasätta.
En ordensdekoration kan utgöra ett yttre kännetecken på: en långvarig,
god eller åtminstone anmärkningsfri tjänstemannagärning, en erkännans -

ris

Motioner i Första kammaren, Nr 254.

värd medborgerlig insats, givniildlief eller hjälpsamhet särskilt beträffande
allmännyttiga ändamål — och en därmed parad, mera avsevärd do
nationsförmåga eller pa något än mindre märkligt, till exempel på ett av
slumpen skapat tillfälle att iå umgås med vid ordensutdelningar inflytelserika
personer in. m. dylikt. Benägenheten att ur något av dessa fall här
leda ett i högre grad utvecklat folkligt sinnelag eller någon särskilt framträdande
karaktärsegenskap, exempelvis osjälviskhet torde väl icke på
något håll kunna iakttagas.

Beträffande regeringens intresse för ett eventuellt avskaffande av ordensväsendet
torde det vara sä väl interpellanten som denna kammare
i övrigt bekant, att enskilda medlemmar av regeringen i deras egenskap av
riksdagsmän förut givit bestämda uttryck åt sin anslutning till ett dylikt
önskemål. Någon ändring i denna deras uppfattning föreligger för visso
icke. En enhetlig mening inom regeringen i sådan riktning existerar
dock ej. Såväl den uppfattningen att ordensväsendets fördelar uppväga
dess nackdelar såsom en därutinnan motsatt åsikt äro inom regeringen representerade.
Vilket ju kan vara ganska naturligt rörande en fråga, som,
om också enligt min mening långt ifrån oviktig, dock ju aldrig varit och
ju ej heller torde kunna bli partibildande eller eljest äga betydelse för
sammanhållningen inom en regering.

Vid behandlingen av detta ärende träder emellertid genast i förgrunden
de olika statsmakternas säregna ställning och ganska oklara inbördes
förhållande till ordensväsendet, sådant detta framträtt och utvecklats i
vårt land. Någon av riksdagen antagen lagstiftning med angivande av
normer för verksamheten förefinnes icke. Och i gällande statuter för Serafimer-,
Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna uttalas uttryckligt, att »Ej
må Konungen hava makt att upphäva eller avskaffa dessa ordnar». De!
kan därför vara tveksamt, på vilket sätt ett av interpellanten förutsatt,
eventuellt intresse att »väsentligen» avveckla ordensväsendet lämpligast
skulle komma till uttryck.

Den närmast till hands liggande, måhända minst störande men ändå
ganska effektiva åtgärden torde vara — vad för övrigt hela den nuvarande
regeringen enat sig om — att söka i avsevärd grad begränsa antalet ordensutdelningar.
Så har också under senaste året skett. Medan de åren
1924, 1925 och 1926 under dåvarande regeringars medverkan tillkomna ordensutnämningarnas
antal växte och uppgingo till respektive 776, 881 och
S94 —i vilken sistnämnda siffra ingå 69 fall, framförda av den nuvarande
regeringen — har under tiden 7 juni 1926—6 juni 1927, alltså från dagen
för den nuvarande regeringens tillträde och därefter i följd under en tidrymd
av jämt ett år. antalet på nyssnämnda sätt förberedda ordensutnämningar
stannat vid 584, eller omkring en tredjedel mindre än under
vart och ett av ovannämnda tidigare år. En på dylikt sätt efter hand
mera begränsad ordensutdelning skulle antagligen jämväl samtidigt
kunna undgå flertalet av de, individuellt sett mest i ögonen fallande inkonsekvenserna
i grunderna för denna metod att utmärka och prissätta därav
träffade människors medborgerliga värde.

Till underlättande av en fortsatt tillämpning av detta betraktelsesätt
har man också från ordensmyndigheternas sida angivit sig vara villig att
taga under övervägande, huruvida viss justering av principerna för ordensutdelning
kunde befinnas erforderlig och lämplig. Till vilket resultat
detta övervägande kan leda, därom är det mig dock icke möjligt att för
närvarande uttala något omdöme.