Motioner i Första kammaren, Nr 253- (Motion 1935:253 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 253-

Nr 253.

Av herr Andersson, Elof, m. fl., angående lagstiftning till arbetsfredens
främjande m. m.

Vid 1934 års riksdag väcktes ett stort antal motioner angående lagstiftning
till arbetsfredens bevarande. Med anledning av dessamotioner hemställde
andra lagutskottet — i sitt utlåtande nr 51 — att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta
örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på
föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunna vidtagas i syfte
att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen
och att främja arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen
framlägga de förslag vartill utredningen kan föranleda. Denna hemställan
bifölls av båda kamrarna, varefter riksdagen avlät skrivelse till Kungl.
Majit med ovan angivna innebörd.

Kiksdagens skrivelse anmäldes i konselj den 31 december 1934, varvid
tre sakkunniga utsågos för verkställande av en av statsministern i en utförlig
motivering förordad förberedande utredning angående ingripanden
från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet.

Det sålunda igångsatta utredningsarbetet skall enligt statsministerns
förklaring omfatta ett stort antal, synnerligen svårlösta och djupt ingripande
spörsmål. Redan av denna anledning måste utredningen komma att kräva
en avsevärd tid, under vilken de speciella arbetsfredsfrågorna skulle få
vänta på sin lösning. Ett sådant dröjsmål är enligt vår mening ägnat
att ingiva allvarliga bekymmer och stark oro.

Utan att ingå på någon granskning av de för de sakkunniga lämnade
direktiven och utan att förneka, att det ur samhällslugnets synpunkt vore
bäst, örn de av en arbetsfredslagstiftning närmast berörda medverkade
till dess genomförande och omfattade den med förtroende, våga vi göra
gällande, att vissa av de spörsmål på hithörande område, vilka vid 1934
års riksdag motionsvis framfördes, äro av sådan innebörd, att de kunna
och böra lösas utan att avvakta slutförandet av det stora utredningsarbetet.
Regeringen har själv ansett åtskilliga av de frågor, som angå förhållandena
på arbetsmarknaden, vara av sådan art, att förslag i desamma kan föreläggas
riksdagen utan att ställas i samband med de ekonomiska spörsmål,
som nu lagts under utredning. Sålunda har i trontalet vid årets riksdag
förebådats förslag till lagstiftning örn vissa ekonomiska stridsåtgärder,
varmed torde åsyftas det lagförslag, över vilket den 2 november 1934 lagrådets
utlåtande beslöts skola inhämtas. Vid samma tillfälle fattades enahanda
beslut rörande ett förslag till lag angående tillägg till lagen den
28 maj 1920 om medling i arbetstvister. Sistnämnda förslag avser inIIUtäng
lill riksdagens protokoll 1935. 3 sami. Nr 253—255. 1

Motioner i Första kammaren, Nr 253.

förande i lagstiftningen av bestämmelser örn viss underrättelseplikt, som
skulle åligga parterna i en arbetstvist vid tillämnad arbetsinställelse (s. k.
varsel). Alldeles samma fråga upptages i de motioner, som föranlett riksdagens
ovan berörda skrivelse år 1934.

Vi hysa den bestämda meningen att även åtskilliga andra av de arbetsfredsfrågor,
som berördes i andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1934,
äro av den innebörd, att de med alldeles samma rätt som de frågor, vilka
av Kungl. Maj:t komma att föreläggas årets riksdag, kunna upptagas till
behandling utan samband med det stora ekonomiska utredningskomplexet.

De frågor vi särskilt åsyfta äro dels de, som avse införande av bestämmelser
till förhindrande av förhastade beslut örn arbetsinställelser liksom
till förebyggande av att framlagda medlingsförslag utan tillräcklig majoritet
förkastas, dels också de, som sammanhänga med införande av en
beredskapslagstiftning i arbetsfredens intresse, avsedd att komma till användning
vid extraordinära tillfällen.

Den allmänna opinionen i vårt land kan förvisso icke känna sig tillfreds
med att dessa spörsmål till en oviss framtid undanskjutas. Vid så
gott som varje större och mera långvarig arbetskonflikt har det klart
framgått, att det hittills tillämpade förfaringssättet lämnar rum för allvarliga
anmärkningar. Alltför ofta igångsättas omfattande arbetsinställelser
utan att en mot lägets allvar svarande omsorgsfull prövning ägt
rum. Trots ett utomordentligt förtjänstfullt arbete av statens förlikningsman
och särskilt tillsatta kommissioner visar det sig också ej sällan, att
en fredlig uppgörelse förhindras av en minoritet inom den grupp av arbetare,
varom fråga är. Med hänvisning till den motivering, som anförts
i motionerna nr 148 och 241 i första kammaren samt 287 och 496 i andra
kammaren vid 1934 års riksdag, vilja vi hemställa att till omedelbar
prövning upptages frågan, vilka bestämmelser, som kunde införas för att
förekomma beslut om strejk eller lockout utan anslutning av en allmännare
mening inom vederbörande organisation och förhindra en minoritet
inom en organisation att tvinga det stora flertalet medlemmar ut i en
arbetsinställelse. Lika angeläget är det att förhindra att avgörandet om
ett framlagt medlingsförslag blir beroende på tillfälliga omständigheter,
liksom att förebygga att ett förlikningsförslag, som inbegriper en kombination
av kollektivavtal, kan vräkas genom motstånd från ett eller annat
mindre förbund.

'' I samtliga dessa fall torde särskilt böra undersökas, vilka krav på kvalificerad
majoritet bland de röstande och bland de röstberättigade, som
skulle kunna uppställas. Uppenbart är, att de bestämmelser, som i nu
omnämnda hänseenden skola införas, i lika mån måste avse att reglera
förhållandena för arbetsgivare och arbetare. Det synes oss icke vara
omöjligt att vidtaga en lösning av nu berörda speciella frågor utan att
avvakta genomförande av den föreningsrättsliga lagstiftning 5 stort, vilken
ännu länge synes låta vänta på sig.

Motioner i Första kammaren, Nr 253. 3

Mycket angeläget anse vi det även vara, att staten i god tid skaffar sig
medel, som göra det möjligt att vid extraordinära tillfällen under utbrutna
eller hotande storkonflikter eller andra konflikter av allvarligare beskaffenhet
vidtaga sådana ingripanden, som ur det allmännas synpunkt
kunna bliva oundgängligen erforderliga. De nödvändiga medlen böra icke
skapas vid konflikttillfället utan finnas på förhand utformade och ställda
i beredskap. Med hänvisning till motiveringen i motionerna nr 242 i
första kammaren och nr 497 i andra kammaren vid 1934 års riksdag hemställa
vi örn utredning och förslag till en beredskapslagstiftning av angiven
innebörd.

Först en noggrann utredning kan utvisa vilka maktmedel som för angivet
ändamål böra ställas till statens förfogande. Redan nu kunna dock
påpekas vissa nära till hands liggande medel. Sålunda kan det tänkas,
att förbud för visst tillfälle eller för viss kortare tidsperiod utfärdas mot
sympatistrejk eller sympatilockout, alltså hindrande en utvidgning av en
redan inträdd konflikt. Därutöver går steget till att direkt för visst tillfälle
eller viss tid förbjuda alla konflikter eller rent av till förbud att
fortsätta pågående konflikt, detta väl närmast i ändamål att tidsfrist
skulle beredas en förlikningsmannainstitution att framkomma med medlingsförslag.
Det kan ju också tänkas, att ett dylikt förbud mot strejk
eller lockout kan göras i avvaktan på en annan åtgärd, som dock måste
betraktas såsom ett yttersta medel vid statens ingripande, nämligen obligatorisk
skiljedom.

De frågor, för vilka vi nu påkalla riksdagens uppmärksamhet, torde
kunna utredas så snabbt, att förslag kan föreläggas redan nästkommande
års riksdag.

Med åberopande av vad vi sålunda anfört få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla örn utredning rörande dels sådana bestämmelser
till arbetsfredens främjande, dels ock sådan
beredskapslagstiftning till förhindrande av arbetskonflikter,
som här ovan angivits, samt

att riksdagen måtte hemställa att förslag i nu behandlade
frågor måtte föreläggas 1936 års riksdag.

Stockholm den 23 januari 1935.

Elof B. Andersson. Felix Hamrin. Eliel Löfgren.

B. v. Stockenström.

J. Bergman.