Motioner i Första kammaren, Nr 244 (Motion 1926:244 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 244.

Nr 244.

Av herr Lindhagen, i anledning av Kungl. Mai ds proposition med
förslag till lag om delning av jord å landet m. m.

Motståndarna till en jordlagstiftning, som även främjar social rättvisa,
hava på senare tider riktat sina blickar på något, som kunde stäcka den
sociala jordfrågans framfart eller uppskjuta dess lösningar. Denna statskonst
har trott sig uti den tillämnade nya lagstiftningen om delning om
jord på landet hava funnit en räddare. Berörda lagstiftning borde därföre
föregå den sociala jordlagstiftningen. Bönhörelsen bär nu kommit. Svårigheter
ha också mött för regeringen att uppskjuta en sak, som så länge varit
stött och blött och så länge eftersträvats även för dess förmodligen nyttiga
inslag.

Den nu föreslagna lagstiftningen är särskilt ägnad att ruinera en nationalekonomisk
lämplig och socialt rättfärdig utbrytning av jordbruket till gamla
bondejordhruk, som förvärvats av bolag, spekulanter och godsägare eller
annorledes kommit till på större domäner.

Det är bekant, att på sista tiden då avgörandet av en social jordlagstiftning
stått för dörren, utbrytningar av sådana jordbruk börjat påskyndas av
de nämnda jordägarna för att komma den hotande lagstiftningen i förväg.
Denna fara var redan ur nationalekonomisk synpunkt så aktuell, att riksdagen
år 1924 beslöt utsträcka norrländska ägostyckningslagen ytterligare
ända ner till Mälardalen. Under överläggning i år om min motion angående
expropriation för att stödja en både nationalekonomiskt lämplig och
socialt rättfärdig fulländning av ofullständiga jordbruk, vitsordades av en
representant från Södermanland, att en forcerad utbrytning på sista tiden
redan ägt rum. En representant för Västergötland erinrade om enahanda
företeelse. Det nu framlagda lagförslaget kommer att ytterligare främja, förmodligen
i högsta grad, en sådan utveckling till förekommande av en förnuftig
ordning. Redan genom sin förtursrätt har den fördröjt den sociala lagstiftningen
och lämnat välkommet rådrum för att göra den overksam. Såsom i
motionen nr 241 utvecklats, bar den även genom upphävande av den norrländska
ägostyckningslagen och dess ersättande med mindre effektiva bestämmelser,
icke blott bidragit till att en sämre utbrytning hädanefter kan få
äga rum även på de områden där den norrländska lagen varit gällande, utan
även definitivt fastslagit, att de jordekonomiska anspråken skola i hela landet
och för all framtid ställas på detta lägre plan. Det blir på detta sätt
åtminstone på många orter sannolikt ej heller något avsevärt verksamhetsområde
kvar för även en social avstyckningslagsstiftning, för den händelse
en sådan nu överhuvudtaget kommer till stånd.

Motioner i Första kammaren, Nr 244. 9

Till detta kommer, att justitiedepartementet, helt säkert omedvetet, direkt
verkar för en sådan utveckling. Av departementet har nämligen givits
uppdrag att undersöka, i vad mån bland annat utbrytningar av ifrågavarande
slag från bolagsdomäner kunde på frivillighetens väg ifrågakomma.
Det har kommit till min kännedom, att någon instruktion icke erhållits för
undersökning av möjligheterna till frivillig utbrytning med iakttagande av
någon social rättvisa och förmodligen ej heller med iakttagande av den
norrländska ägostyckningslagen i dess sannskyldiga tillämpning. Jag har
sport departementets ombud, om ej undersökningen även avsåg sådana villkor
för frivillig utbrytning, såsom att arrendatorerna ej skulle behöva betala
sina egna och sina förfäders odlingsarbeten — en av arrendatorerna
synnerligen uppmärksammade angelägenhet — samt att den lantbo, som suttit
på arrendet åtminstone sedan avsevärd tid, skulle tillförsäkras företrädesrätt
till inköpet och möjlighet att få göra det på tid och villkor, som gjorde
inköpet för honom överkomligt. Härpå svarades, att sådana överväganden
ej ingingo i förhandlingarna.

Med andra ord statsmakten agiterar själv hos bolagen för att de måtte
påskynda en utstyckning av arrendejordbruken på de jordekonomiskt mindre
tillfredsställande villkor, som innefattas i det nu framlagda förslaget, och
utan någon som helst social rättvisa. På detta sätt ruineras vårt nedlagda
arbete i den sociala jordfrågan, utplånas hos statsmakterna mentaliteten för
en rimlig lösning och ställas valmännen vid valrörelserna under ännu mindre
vägledning i jordfrågan än förut, det vill säga utan någon vägledning alls.

Vad som äventyrades genom frånvaro av en social lagstiftning till ledning
för ifrågavarande avstyckningar samt undanskjutande av jordkommissionens
betänkande därom, sammanfattades i min motion nr 162 (sid. 26) för 1925
uti följande synpunkter:

»Även denna stora jordreform skall sålunda byggas på »frivillighet» eller
med andra ord på aktiernas och obligationernas samt godsägarnas nåde.
Härom må anmärkas följande.

1) Det blir på detta sätt för det första ingenting åtgjort mer än som
framtvingas av fruktan för en befarad lagstiftning eller möjligen av ovilja
mot en arrendelagstiftning.

2) För det andra kommer den utstycknieg, som må äga rum för att undgå
en lagstiftning, att ske slumpvis, utan iakttagande av någon social hänsyn
och utan lika rättvisa åt alla. Vad ovan erinrats om »frivillig» upplåtelse
av odlingsmark för nya jordbruk gäller i tillämpliga delar även här (sid. 19
o. f. i motionen). Därtill äventyras även följande missförhållanden.

3) Ingen verksam kontroll kommer att utövas, för att de utbrutna jordbruken
må få tillräcklig jord med tillbehör. De allmänna villkor mot utbrytning,
som må få komma till stånd i en ny skifteslagstiftning, äro ännu
icke antagna. De komma ock, av förslaget att döma, att innehålla föga
effektiva föreskrifter med hänsyn till såväl formuleringen av förbehållen,
som kompetensen och pålitligheten hos dem, som skola tillämpa lagen. Till
och med under den norrländska ägostyckningslagens hägn har vad som helst
kunnat äga rum till förhindrande av lagens rätta tillämpning. Därpå läm -

Motioner i Första kammaren, Nr 244.

nar landshöfding Widéns kamp mot lantmätare i Jämtland och regeringsrätten
ett exempel (se jord kommissionen, del IV, sid. 123).

4) Ingen kontroll utövas på att prisen bliva skäliga. Det står jordägaren
fritt, att betinga köpeskillingar, som icke kunna av arrendatorn betalas, eller
av jordbruket bäras. Ja, det skall även stå jordägaren öppet, att taga ut
ersättning av arrendatorerna för deras och deras förfäders nyodlingar. Detta
senare är väl en belysande tillämpning av det bekanta ordet om, att »egendom
är stöld». Sådana skriande missförhållanden är det också en frilösningslagstiftnings
uppgift att förekomma.

5) Vidare taga riksdagens majoriteter ingen hänsyn till individens rätt.
Den arrendator, som sitter vid jorden sedan någon avsevärd tid, och i all
synnerhet, då arrenderätten gått i arv under släktled har en moralisk företrädesrätt
att bliva ägare till sitt hem och ej kastas ut i hårda öden av
främmande. Även denna rätt måste skyddas av samhället eller åtminstone
av ett »kristet samhälle».

Riksdagens ledare för värn om den stora egendomens okränkbarhet och
även de frisinnade ledarna ha emellertid, medvetet eller omedvetet, givit
denna egendom full frihet att sälja till vem som helst, med åsidosättande
av hemmets helgd, arbetets rätt och den verkliga jordbrukarens moraliska
äganderätt till hemmet och sitt arbetsresultat. För åtskilliga år sedan anropades
statsmakten av arrendatorer i Jämtland om skydd mot detta äventyr,
och deras landshövding Widén erinrade även då i riksdagen om denna
angelägenhet.

6) Genom detta statsmakternas återtåg från sina skyldigheter, blir en
arrendator som erbjudes köpa, icke heller i tillfälje att välja den tid, som
passar honom. Även av denna anledning kan hans hem och utkomst gä
ifrån honom. Att få sälja och köpa utan hänsyn till människorna eller
framtiden förmenas vara det yppersta rättesnöret för en svensk jordpolitik.

7) Såsom redan erinrats leder denna statskonst till att bolagen få andrum
för att till sin fördel kunna åstadkomma socialt otillfredsställande och individuellt
orättrådiga överlåtelser. Detta ser man säkerligen icke heller ogäma
i en riksförsamling, där herremakten, som ovist tror sig hava intresse av
en sådan ordning, styr och ställer efter sitt gottfinnande.

8) Genom lösningens överlämnande till frivilligheten och blinda öden,
åstadkommes även, att arrendatorns personliga beroende av jordägaren kan
godtyckligt bibehållas. Detta är kanske det viktigaste intresset för jordägaren
i de flesta fall. Det skall villigt medgivas, att en lagstiftning om
frilösning kommer att betyda eu expropriation av det husbondvälde utan
penninglösen, vilken utgår endast för marken. Men hållandet av slavar och
slavhandel är ju förbjudet, säges det, i de europeiska samhällena. I detta
fall hava dock den stora äganderättens värnare i riksdagen ej velat lämna
något bidrag till förbudets upprätthållande.

Även denna kapitulation, till och med från andra kammaren för bolagsväldet
och de stora godsens okränkbarhet, utan hänsyn till människorätt,
utgör en märklig milstolpe i parlamentarismens och den allmänna rösträttens
historia. Må man då ej förvåna sig över, att den övre världen känner sig
alltmera fast i sadeln för nedskrivning av jordfrågan och jordreformens uttunnande
till ett sken.

Dylika segrar äro visserligen pyrrhussegrar, men rättens ankomst fördröjes.
Det förflutna årets ovanifrån ledda beskedliga valrörelse förmådde ej skänka
jordfrågans realiteter något inflytande.»

Motioner i Första kammaren, Nr 244.

Både i äldre tider och i all synnerhet i senare tider har sålunda en myckenhet
små arrendejordbruk uthrutits på ett nationalekonomiskt olämpligt sätt.
Den föreslagna lagstiftningen kommer i fortsättningen mångenstädes att fortfarande
öka deras antal, såvida ej förslaget i dessa delar konkretiseras och
skärpes såsom i motionen nr 241 blivit föreslaget. Det är således angeläget,
att riksdagen i samband med prövningen av förslaget, riktar regeringens
uppmärksamhet på någon utväg att kunna för framtiden förbättra alla dessa
ofullständiga jordbruk.

En teoretisk möjlighet därtill synes föreligga i det nu tillika framlagda
förslaget till lag om sammanläggning av fastigheter å landet. Förslaget
avser endast fastigheter i samma ägares hand. Någon villighet hos denne
att åstadkomma en sådan förbättring i kommande generationer intresse
måste vara mycket sällsynt. Utstyckningar på förlag i stor utsträckning
utan försäljning medgivas ju ock enligt förslaget. Dessa utstyckningar hava
redan i stor utsträckning skett och äventyra enligt förslaget att också ske
på ett otillfredsställande sätt. Även här erfordras således en lagstiftning,
som påbjuder den erforderliga förbättringen.

Vill man icke detta så måste frågas, varför icke även här den berörda
statsverksamheten, för att förmå åtminstone bolag till frivillig förbättring,
kunde komma till stånd. Befinna sig fastigheterna i olika ägares händer,
vilket är fallet med redan försålda otillfredsssällande utstyckade arrendejordbruk,
kräves än mer en påbjudande lagstiftning i all synnerhet för
Norrland och Dalarna, där hemmanens skogsmarker just skänkts till jordbruket,
för att det ej skulle bliva ofullständigt. Men varför icke även i det
senare fallet arrangera skådespelet med en statsverksamhet för att locka bolagen
till frivilliga uppgörelser. Förmodligen avstår man därifrån i insikt
om, att det ej skall lyckas, därför att här måste fordras en förment uppoffring
från bolagens sida. Att däremot locka dem till avstyckning, varigenom
de kunna undgå en kommande lagstiftning och vinna fördelar,
anses väl vara en möjlig och således lämplig statsverksamhet.

Det hemställes,

att riksdagen med anledning av propositionen med
förslag till lag om delning av jord å landet, ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte överväga åtgärder, ledande
till praktiska resultat, för förbättring av jordbruk,
som blivit på ett otillfredsställande sätt utbrutna från
stamfastigheten, vare sig detta skett i sammanhang med
försäljning eller icke.

Stockholm den 19 februari 1926.

Carl Lindhagen.