Motioner i Första kammaren, nr 242 (Motion 1952:242 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 242.

Nr 242.

Av herr öliman m. fl., om vissa instruktioner åt den svenska delegationen
hos Förenta Nationerna.

Krigsrustningarna spela en avgörande roll i de ledande kapitalistiska
staternas ekonomi och politik. För gemene man äro de ovälkomna och
tunga pålagor vilka pressa ner levnadsstandarden eller hindra och fördröja
materiell och kulturell utveckling. Vissa ledande kretsar inom de kapitalistiska
länderna betrakta dock dessa rustningar som själva hörnpelaren i
hela Västeuropas och P^örenta staternas ekonomi och politik.

Denna senare uppfattning om krigsrustningarna delas uppenbarligen av
den svenska regeringen. I årets statsverksproposition uttalar sålunda finansministern
att »vad som burit upp utvecklingen (i USA) har varit de
successivt ökade rustningsutgifterna». Han tillägger att »om rustningsprogrammet
fullföljes i avsedd utsträckning . . . torde detta kunna förhindra
en konjunkturnedgång». Då den amerikanska ekonomien för närvarande
spelar en avgörande roll för hela Västeuropas ekonomiska liv är det naturligt
att finansministerns slutsats blir ». .. en fortsatt upprustning i Amerika
under det närmaste året kan komma att vara förenad med en hög grad
av allmän ekonomisk stabilitet...».

Sunda förnuftet säger dock, att det material, den arbetskraft och de
tjänster som tagas i anspråk för militära ändamål och krigsrustningar
användas improduktivt. I stället för att bygga kaserner, bergrum o. d.
skulle material, kapital och arbetskraft kunna användas för att bygga skolor,
sjukhus, samlingslokaler och bostäder. I stället för att anlägga militära
flygfält skulle idrottsplatser och fritidsanläggningar kunna iordningställas
och vägarna förbättras. I stället för att tillverka kanoner och tanks, kulsprutor
och gevär kan man göra maskiner, bilar, traktorer, husgerådsartiklar
m. m. för fredligt bruk. I stället för att utbilda hundratals och tusentals
unga män till officerare och underofficerare kunde man utbilda läkare,
lärare och ungdomsledare m. m. Kort sagt: utgifter till militära ändamål
och krigsrustningar stjäla från folket möjligheter till en snabb förbättring
av den materiella och kulturella standarden.

I år begär regeringen anslag till militärväsendet på i runt tal 1 600 miljoner
kronor. Denna summa representerar produktionskostnader för 32 000
egna hem eller trcrumslägenheter å 50 000 kronor eller 160 000 bilar å
10 000 kronor eller bosättningsbidrag å 2 500 kronor till 640 000 familjer.
Med de pengar som regeringen anser skola läggas ut på militärväsendet
nästa år skulle man kunna betala hela svenska folkets konsumtion av

Motioner i Första kammaren, nr 242.

bröd, mjöl, gryn, makaroner, finare bakverk, kex, potatis, smör och margarin
enligt 1950 års priser.

Det största och avgörande hindret för en allmän och snabb lyftning avfolkens
materiella standard och kulturella liv utgöres av krigsrustningar
och de enormt ökade militära utgifterna.

Gentemot detta står påståendet att den världspolitiska spänningen och
den därav framkallade faran för ett nytt storkrig tvinga folken att ta på
sig dessa rustningsbördor. Enligt denna argumentation kan freden säkras
endast genom att Västeuropa och Förenta staterna öka sina krigsrustningar
i sådan utsträckning att »militär jämvikt» åstadkommes mellan dessa makter
å ena sidan och Sovjetunionen, de europeiska folkdemokratiska staterna
samt den kinesiska folkrepubliken å andra sidan. Krigsrustningarna
skulle med andra ord avse att trygga freden i världen.

Argumentationen i fråga är falsk. Krigsrustningar utgöra ingen fredsgaranti.
Historien lämnar inga bevis för påståendet att »militär jämvikt»
skulle utgöra en hållfast grund för varaktig fred. Historien lämnar däremot
ovederläggliga bevis för att forcerade krigsrustningar starkt bidraga till
att framkalla krig.

Förenta Nationerna ha hittills inte förmått att effektivt avhjälpa eller
mildra den rådande spänningen i världen. Orsaken därtill är att USA motsätter
sig avspänning och att en majoritet av medlemsstater inom FN avstår
från sin självständighet och inordnar sig under Förenta staternas kommando.
Sovjetunionens upprepade framställningar och förslag till avspänning,
nedrustning av stormakterna och stormaktsförhandlingar för att finna
en lösning av konfliktfrågorna voteras ner av den amerikaledda majoriteten
i församlingen. Förenta Nationerna har engagerats i Koreakriget, och
FN förvandlas allt mer till ett krigsinstrument. Därtill kommer att upprepade
attacker — tyvärr med en viss framgång — gjorts för att få Förenta
Nationernas stadga satt ur kraft. Vi syfta på den s. k. Achesonplanen.

För de små nationerna har Förenta Nationernas stadga en avsevärt större
betydelse än för stormakterna. De senare ha alltid sin ekonomiska, politiska
och militära styrka att falla tillbaka på. Denna självständiga styrka
ger dem ett visst mått av säkerhet för sitt nationella oberoende. För småstaterna
ställer sig saken annorlunda. FN:s stadga och den i denna stadga
nedlagda bestämmelsen om vetorätt för stormakterna i säkerhetsrådet tillförsäkra
de små nationerna juridisk och moralisk rätt att hålla sig utanför
krigiska konflikter mellan stormakterna. Inte minst därför borde det
vara en naturlig ståndpunkt för Sverige att slå vakt om Förenta Nationernas
stadga.

Bevarandet av den nationella oavhängigheten är av högsta värde för
envar svensk medborgare. Säkraste garantien för vår nationella oavhängighet
ligger i att världsfreden säkras. Till detta böra vi ge vårt bidrag efter
måttet av våra krafter. Särskilt viktigt i nuvarande läge är, att de fem

Motioner i Första kammaren, nr 242.

stormakterna inötas för att avsluta en fredspakt som kan åstadkomma
internationell avspänning, nedrustning och atomvapenförbud. Detta skulle
öppna möjligheter för en kraftig svensk nedrustning. Anordningar som
garantera folket möjlighet att kämpa för sin nationella oavhängighet i händelse
av oprovocerat angrepp från annan makt äro dock under överskådlig
tid nödvändiga.

Vi utgå emellertid ifrån att den svenska krigsmakten och försvarsorganisationen
inte kan byggas som en stormaktsarmé i miniatyr. Vi anse också
att det är oriktigt att tänka sig att den svenska reguljära krigsmaktens
styrka skulle avskräcka en stormakt från angrepp om detta inginge i vederbörande
stormakts strategiska eller taktiska planer. Vi tro inte att
fruktan för offren och kostnaderna för nedkämpandet av de reguljära
svenska styrkorna skulle framkalla de största betänkligheter hos den angripande
stormaktens styrande, medan däremot offren och kostnaderna
för att hålla vårt land ockuperat skulle väga tungt i vågskålen. Med andra
ord, det är inte flygvapnets storlek eller flottans aktionskraft eller arméns
utrustning med tunga vapen eller storleken av förråden av kanoner, granater
och minor, som är avgörande. Vi anse att avgörande för Sveriges
möjligheter att undgå angrepp är för det första en följdriktig och konsekvent
fredslinje i utrikespolitiken och för det andra att folkets breda massor
förberedas för aktivt motstånd mot eu angripare under den fientliga
ockupationens betingelser. Med denna vår syn på saken kunna vi inte finna
annat än att de anslag som begäras för militära ändamål äro alltför
höga och att medlens användning inte svarar mot en riktig uppfattning av
Sveriges läge och roll.

Beträffande äskande om anslag och bemyndigande för militära ändamål
vilja vi återkomma i särskilda motioner. Med hänvisning till ovanstående
tillåta vi oss hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att instruktioner
ges den svenska delegationen hos Förenta Nationerna
att understödja alla förslag och initiativ som syfta
till åstadkommande av förhandlingar och en fredspakt
mellan de fem stormakterna och alla sådana förslag och
initiativ som syfta till ett bevarande av stadgans bestämmelser
om säkerhetsrådets befogenheter och vetorättens
bibehållande inom detsamma.

Stockholm i januari 1952.

Gunnar öhman.

Helmer Persson.

Ola Persson.

Anton Norling.