Motioner i Första kammaren, Nr 235

Motion 1933:235 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 235.

1

Nr 235.

Av herrar Belgman och Joliansson-Dahr, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt
tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Under förhandenvarande förhållanden är ingenting att invända mot en
komsumtionsskatt på onödiga och skadliga varor, under förutsättning att
de inflytande medlen användas på ett sätt, som icke medför ett permanent
behov att upprätthålla en skadlig komsumtion. Där ligger det svåraste
problemet i denna finansfråga, ett problem, som beröres i andra vid denna
riksdag väckta motioner. Här skall nu icke skattens berättigande ifrågasättas.
Och dess användning i det nuvarande läget gäller ju i väsentlig
del de extraordinära, tillfälliga behoven av arbetslöshetshjälp och bistånd
åt nödställda jordbrukare och lantarbetare. Men en sådan skatt bör, i den
mån skatteobjektet är för folkhälsan fördärvligt, ej blott åsyfta ökad statsinkomst
utan även, och i främsta rummet, inskränkning av den icke önskvärda
konsumtionen. Vår tid har lämnat synnerligen lärorika exempel
på möjligheten att förena dessa bägge syften. Danmark och England hava
båda genom detta medel lyckats åvägabringa ökade statsinkomster och det
oaktat nedpressa alkoholkonsumtionen högst avsevärt och vida mer än vårt
svenska individuella kontrollsystem förmått.

Medan konsumtionen av spritdrycker i Sverige nedgått med cirka 30
procent jämfört med tiden före kriget, har motsvarande konsumtion i
England nedgått med ej mindre än 60 procent och i Danmark med över
80. Och att nedgången i statistiskt mätbar konsumtion icke till sitt värde
rubbats — som mången kanske föreställer sig — genom en så stegrad
olaga alkoholhandel, att de goda verkningarna upphävts, det framgår av
de siffror, som beteckna dryckenskapssymptom och andra skadeverkningar
av alkoholförtäringen. De beivrade fylleriförseelserna ha nedgått i Sverige
med cirka 50 procent men i England med 74 procent; i Danmark saknas
fullständig riksstatistik på detta område, men det lider intet tvivel, att
nedgången även där varit synnerligen stor. En sannolikhetsberäkning med
de faktorer, som äro kända, visar, att nedgången icke torde ha understigit
60 procent; troligen är den vida större.

Och huvudorsaken till denna nedgång i konsumtion och i dryckenskapssymptom
är väsentligen den särdeles starka skattebelastning, som man i
dessa bägge länder lagt på alkoholdryckerna (i England därjämte en omfattande
inskränkning av försäljningsställen och försäljningstider). Till
belysning härav må meddelas, att vid tiden omedelbart före krigsutbrottet
1914 den engelska spritskatten utgjorde ungefär 2 kronor 60 öre per liter
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 3 sami. Sr 23.r>.

I

2

Motioner i Första kammaren, Nr 235.

(å 50 volymprocent alkohol). År 1918 höjdes denna skatt till cirka 5 kronor
25 öre per liter. Härefter följde i maj 1919 en ytterligare höjning till
8 kronor 75 öre och i april 1920 till 12 kronor 70 öre per liter, varigenom
den engelska spritdrycksheskattningen kom upp i ett högre läge än till
och med den danska. Denna skattesats är, så vitt oss är bekant, ännu i
huvudsak gällande. Försäljningspriset utgör då för den allmännast brukliga
spritdrycken cirka 16 å 17 kronor.

(Även vinets beskattning ökades, ehuru ej i sådan grad som de destillerade
dryckerna. I avseende på ölet, som har undergått en synnerligen
stark skattestegring, hänvisa vi till uppgifter i vår motion angående maltdrycksbeskattningen.
)

Gå vi till Danmark Hnna vi, att en flaska (cirka 3/± Uter) Aalborgs
akvavit, som kort före krigsutbrottet kostade 60 å 70 öre, vid slutet av
1917 kostade 11 kronor och vid slutet av 1919 cirka 12 kronor 50 öre.
Sistnämnda pris har i det väsentliga fortfarande bibehållits.

Med hänsyn till den reella skatteskärpning, som under åren närmast
efter kriget automatiskt inträdde genom penningvärdestegringen, sänktes
visserligen genom en lag av den 1 april 1922 den s. k. tilläggsavgiften
något, vilken sänkning dock för utskänkt spirituosa kompenserades genom
den samma år införda s. k. restaurantskatten. Sistnämnda skatt upphörde
emellertid 1 april 1930 mot det att »tilläggsavgiften» ånyo höjdes (ungefär
till 8 kronor 50 öre per liter av 50 procent alkoholhalt och därunder),
varjämte tullsatserna höjdes. Slutresultatet blev praktiskt taget ett bibehållande
av de höga försäljningspriser, som redan 1917 infördes, cirka 12
å 13 kronor per liter. (Även vinerna äro starkt belastade med tull, 6 å
4 kronor för vissa, lägre för andra sorter; detaljerna sakna i detta sammanhang
intresse för nu föreliggande fråga.)

Verkningarna kunna avläsas icke blott i den sänkta konsumtionen utan
även i de sjunkande siffrorna för alkoholens skadeverkningar, såsom här
ovan påpekades. Av den engelska statistiken för avdömda fylleriförseelser
tinner man bland annat, att dessa voro för hela England och Wales i
genomsnitt för åren 1911/1913 8.35 per 1,000 män och 1.83 per 1,000
kvinnor. För 1929 visade statistiken 2.3 o per 1,000 män och 0.41 per
1,000 kvinnor.

Inför dylika erfarenheter frågar man sig ovillkorligen: vore det icke
just nu — när ett extraordinärt krisläge manar till extraordinära åtgärder
— lämpligt att även i Sverige, örn ock ej lika kraftigt som i de nämnda
länderna, men dock starkt, höja alkoholbeskattningen i konsumtionssänkande
syfte? Medan England och Danmark vågat sig på att till här ovan
angivna höjdlägen belasta den socialt skadliga spritkonsumtionen, föreslås
här av regeringen en så obetydlig höjning som endast 60 öre per liter utöver
den nuvarande låga skatten. Man synes ha befarat, att konsumtionen
vid högre beskattning skulle alltför avsevärt sjunka och den ökade statsinkomsten
förty torka in. Men låtom oss se hur den höga skattebelastningen

Motioner i Första kammaren, Nr 235.

3

i vårt grannland Danmark verkat rent statsfinansiellt. Konsumtionen nedgick
med några och 80 procent, men staten fick det oaktat, tack vare
skattens kraftigt tilltagna belopp, en ökning från cirka 16 miljoner kronor
(summan av skatter och tullar på alkohol) år 1913 till cirka 64 miljoner
år 1929. Analoga erfarenheter, blott i andra dimensioner, har man i
England.

Det återstår dock två invändningar att möta. Först och främst säger
man: beskattas laglig sprit för högt, blir följden en hejdlös smuggling
och hembränning. De oerhört sänkta siffrorna för alkoholskador i Danmark
och England (deliriumfall, fyllerifall m. m.) visa, att i dessa länder denna
olägenhet i stort sett icke lyckats eludera beskattningens konsumtionssänkande
verkan, och även örn man medger, att svårigheterna i Sverige
med dess geografiska förhållanden skulle bliva större, måste man dock
betänka, att smuggling och annan olaga handel icke kan med framgång
bekämpas på de låga prisernas väg, ty den olaga handeln rättar sina priser
efter omständigheterna, och vill man driva affärskonkurrens med smugglingen,
så pressas man ned i riktning emot självkostnadsgränsen vid prissättningen,
vilket ju blott skulle resultera i en enorm ökning av de »lagliga»
men icke därför nyttiga spritinköpen. Olaga alkoholhandel måste i
stället kraftigt bekämpas med samhällets alla maktmedel, och vartill skola
i främsta rummet de rikligt flödande alkoholinkomsterna användas örn icke
till att effektivt övervaka lagarnas efterlevnad? Rusdrycksmedlen räcka
rikligen till för hur stark och modernt utrustad bevakning som helst, även
örn den väsentliga delen av dem nu användes för andra viktiga behov.

Den andra invändningen är av mera social innebörd: en hög beskattning
av allmänna konsumtionsartiklar får en förhatlig klasslagskaraktär, säger
en och annan. Vad den invändningen angår, kan det vara nog att från
det tillfälle, då den höga skatten bestämdes i England, anföra ett yttrande
i den frågan av det engelska arbetarpartiets dåvarande ledare. Han sade:
»Demokratien bör icke resonera så, att då en klass har de och de rättigheterna,
böra alla klasser kräva samma rättigheter. Det är fåvitska Låt
oss i stället se till, att de rättigheter, demokratien kräver, äro rättigheter
värda att äga och icke rättigheter med sjukdom, fördärv och last i följe.
Rätten att gå under, att gå vilse — den rätten avstå vi åt första bästa,
som vill ha den.» Den kolossala engelska spritskattestegringen ägde rum
under arbetarpartiets medverkan. Och Danmarks nuvarande socialdemokratiske
statsminister Stauning yttrade till representanter för en svensk
kommitté,''1 som frågade honom örn denna punkt: »I den mån det förekommit
någon opposition mot den danska alkoholbeskattningen, har den
väsentligen kommit från lager under arbetarklassen.» — Invändningen
ur klassmotsatsernas synpunkt kan härmed vara nog bemött. Men det
må tilläggas, att vår svenska lagstiftning innebär en maximigräns, utöver
vilken ingen, hur rik han än är, får gå vid sina inköp. Detta gör hos
oss invändningen örn klasslagstiftning ännu mera betydelselös.

4

Motioner i Första kammaren, Nr 235.

Vad vi här nedan föreslå motsvarar en höjning utöver Kungl. Maj:ts
förslag allenast av 1 krona 40 öre (1 krona + 60 öre + 1 krona 40 öre =
3 kronor).

På grund av vad här anförts hemställes,

att riksdagen måtte godkänna Kungl. Maj:ts förslag
till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker med den ändring, att 2 § 1
mom. erhåller följande lydelse:

§ 2.

Omsättningsskatten upptages vid detaljhandelsbolagens
inköp av spritdrycker och utgår dels med en
grundavgift av tre kronor, för liter räknat, dels med
60 procent av det belopp, som, skatten oberäknad, betingas
vid inköp av dryckerna i buteljerat skick.

Detaljhandelsbolagen — — — omsättningsskatten.

Stockholm den 4 februari 1933.

.7. Bergman. Robert Johansson-Dahr.

880360. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.