Motioner i Första kammaren, nr 233 (Motion 1943:233 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 233.

Nr 233.

Av herr Åqvist, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
centralisering av under håll st jonst en i fråga om
intendenturmateriel m. m.

I propositionen nr 179 föreslår Kungl. Majit en centralisering av försvarsväsendets
underhållstjänst avseende reparation och underhåll av beklädnadsartiklar
såsom uniformer och skodon samt tvätt.

Hittills har denna underhållstjänst bedrivits i hantverksmässiga arbetsformer,
men med hänsyn till dess omfattning skulle stordrift kunna medföra
stora organisatoriska och ekonomiska fördelar. Att förhållandena för
närvarande icke äro rationella framgår av att under budgetåret 1940/41
funnos vid försvarsväsendet 59 skomakeriverkstäder med 56 förmän och 431
arbetare samt 60 skrädderiverkstäder med 57 förmän och 602 arbetare.

Genom arméförvaltningens intendenturdepartements föranstaltande har
en undersökning verkställts av A/B Industribyrån. Sedermera har statens
krisrevision också upptagit frågan om en rationalisering av underhållstjänsten
och föreslagit en särskild utredning.

Kungl. Majit tillsatte också år 1942 sakkunniga härför. Dessa ha med
stöd av verkställda undersökningar och kalkyler påvisat, att en övergång
från nuvarande hantverksmässiga verkstadsdrift till industriell drift i större
skala skulle medföra påtagliga fördelar i olika avseenden.

De sakkunniga ha sålunda beräknat, att de totala årskostnaderna för
skrädderi- och skomakerireparationsbehovet för samtliga försvarsgrenar
under ett normalår enligt 1942 års försvarsordning skulle uppgå till
6 469 000 kronor, om verksamheten bedrives i nuvarande form.

Skulle verksamheten rationaliseras och centraliseras till blott sju verkstäder,
komma de totala årskostnaderna att sjunka till kronor 3 600 000:—
enligt 1939 års pris- och lönenivå. Alltså en besparing på 2 869 000 kronor
per år enligt de sakkunnigas beräkningar.

Självkostnadsberäkningarna ha gjorts med stöd av de erfarenheter, som
vunnits dels genom en särskilt inrättad skrädderi- och reparationsverkstad
i Stockholm, som anslutits till arméns centrala beklädnadsverkstad, och dels
ifråga örn skoreparationer genom en försöksanstalt förlagd till Malmö Skofabriks
A/B i Malmö.

För att kunna genomföra en centralisering av verkstadsdriften fordras
enligt utredningsmännen omfattande nybyggnader och maskinanskaffningar
m. m. Kostnaderna härför lia av de sakkunniga först beräknats till sammanlagt
c:a 6,4 miljoner kronor enligt nuvarande prisläge (30 °/o förhöjning
av 1939 års prisläge). Enligt senare beräkningar skulle kostnaderna

Motioner i Första kammaren, nr 233.

för nybyggnader och maskiner komma att uppgå till c:a 7 135 000 kronor.
I dessa kostnader ha medtagits såväl anstalter för vattentvätt och
kemisk tvätt som skrädderi- och skoreparationsverkstäder.

För budgetåret 1943/44 hemställer Kungl. Majit enligt propositionen nr
179 om ett anslag på 3 070 000 kronor för en del av dessa nybyggnader
och nyanskaffningar av maskiner.

För att utröna lämpligaste driftsform vid en centraliserad underhållstjänst
ha de sakkunniga trätt i förbindelse med representanter för konfektionsindustrien.
Man har därvid enligt propositionen kommit till den
uppfattningen, att under normala förhållanden förefinnes icke något större
intresse från konfektionsindustriens sida att åtaga sig skrädderireparationerna.

I fråga om tvätten ha undersökningar inletts örn befintliga civila företag
helt eller delvis skulle kunna utföra denna. Utredningsmännen säga emellertid,
att det i så fall skulle behövas en särskild kontrollorganisation för
övervakandet av att icke felaktigt tvättförfarande och olämpliga tvättmedel
komma till användning.

Vidare framhållas svårigheterna att få tvättgodset reparerat.

Härtill komma slutligen, enligt de sakkunniga, svårigheterna att få till
stånd betryggande avtal på lång sikt med den civila industrien.

Utredningsmännen föreslå för den skull att underhållstjänsten kvarbliver
i statlig regi. Man förutsätter emellertid, att driften anpassas efter inom
privatindustrien vedertagna normer, som möjliggöra industrimässiga kalkyler.
Driften bör sålunda förränta och amortera i anläggningarna investerat
kapital.

Det förslag till rationalisering av underhållstjänsten vid försvarsväsendet
genom centralisering av verkstadsdriften, som 1942 års militära reparationstjänstutredning
framlagt, synes innebära vissa besparingar. Av utredningen
framgår med all önskvärd tydlighet, att nuvarande verkstadsanläggningar
äro alltför små för att kunna möjliggöra ekonomisk drift.

Beträffande en del av reparationstjänsten, nämligen skoreparationerna,
finner jag dock, att de sakkunniga icke utrett i vad mån intresse förefinnes
hos den privata skoindustrien att åtaga sig dessa reparationer.

Såvitt jag försport ha varken till skoindustriens organisationer eller till
några större skofabriker riktats förfrågningar om denna industri har möjligheter
att utföra försvarsväsendets skoreparationer. Ej heller ha några
jämförelser kunnat göras med de priser, som den civila skoindustrien skulle
kunna erbjuda, under förutsättning att så stora kvantiteter reparationsgods
erhölles, som det här gäller. Enligt departementschefen har ju skoreparationsverkstaden
t. ex. vid Stockholm beräknats för en kapacitet av 375 par
skodon per dag, i Boden för 100 par per dag och på Gotland för 80 pär
skodon per dag.

Motioner i Första kammaren, nr 233.

Om konfektionsindustrien icke visat något större intresse för att åtaga sig
skrädderireparationerna, så kan man härav icke draga några som helst
slutsatser beträffande skoindustriens ställning till denna fråga.

Skoreparationerna, vilka ju omfatta en del av de tempon, som ingå i tillverkningen
av nya skodon, ligga avsevärt lämpligare till för skoindustrien
än vad skrädderireparationerna torde göra för konfektionsindustrien.

Sedan jag varit i kontakt med Svenska skofabrikantföreningen har jag
också kunnat konstatera ett stort intresse för dessa reparationsarbeten.
Likaså har Svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet framhållit betydelsen
av att den vid de privata skofabrikerna sysselsatta arbetarstammen
må tillföras ökade arbetsmöjligheter.

Det torde vara ett känt faktum, att Sveriges skoindustri har en så omfattande
kapacitet, att den såväl i kristider som normala tider väl kan fylla
de behov, staten må ställa på den även ur skoreparationssynpunkt. Befintliga
anläggningar skulle, om de tillfördes skoreparationer i stor skala,
kunna utnyttjas avsevärt mer rationellt även örn viss maskinell utrustning
skulle behöva anskaffas eller i varje fall någon omläggning av fabrikationsplaneringen
behöver vidtagas.

Det bör också uppmärksammas, att skoindustrien för närvarande måst
inskränkas i en sådan grad, att man beräknar att normal arbetsvecka i
regel endast är 4 dagar. Enligt Svenska sko- och läderindustriarbetareförbundets
verksamhetsberättelse för 1942 var medeltalet arbetslösa inom
förbundet 15,74 °/o. Men härtill bör läggas det faktum, att korttidsarbete
förekom i mycket stor utsträckning, som förut nämnts här.

Med hänsyn till de i nuvarande läge höga byggnadskostnaderna och den
i vissa fall svåra materialbristen finnes också enligt mitt förmenande all
anledning att i möjligaste mån reducera nybyggnadsprojekt av det slag, som
föreslagits i propositionen nr 179.

Med hänvisning till vad ovan nämnts finner jag, att utredningen, i vad
gäller inrättandet av centrala verkstäder för skoreparationer för försvarsväsendet,
icke beaktat de möjligheter, som må förefinnas att få dessa reparationer
utförda vid den privata skoindustrien. Jag anser, att ett anbudsförfarande
bör övervägas och prövas, och att därvid minst lika stora kvantiteter
reparationsgods utlämnas, som försvarsväsendet räknat med för sina
egna verkstäder.

Enligt i pressen synliga uppgifter lär man vid arméns försöksanstalt för
skoreparationer vid Malmö Skofabriks A/B i Malmö nått en synnerligen
ekonomisk drift. Det finnes då skälig anledning till att man bör kunna
räkna med liknande resultat vid andra skofabriker. Jag förutsätter härvid,
att uppgifterna äro korrekta och att kalkylerna stå sig inför en granskning
av det särskilda utskottet.

Motioner i Första kammaren, nr 233.

I det läge, vi nu befinna oss, anser jag, att statsmakterna i möjligaste
mån böra minska sitt nybyggnadsprogram, speciellt när det finnes tillgång
till befintliga civila anläggningar med därtill hörande maskinell utrustning.

Den nuvarande reducerade arbetstillgången inom skoindustrien synes slutligen
vara av den art, att i den mån förbättringar genom nödvändiga statliga
beställningar kunna tillföras skoindustrien, så är detta av största betydelse
för den nuvarande skoarbetarstammen. Härvidlag förutsätter jag givetvis,
att skoindustrien bör kunna utföra skoreparationerna till konkurrensdugliga
priser, enär besparingssynpunkterna böra vara avgörande för staten,
även om man kan och bör taga hänsyn till läget på arbetsmarknaden.

Beträffande anslagsyrkandet för nybyggnader och nyanskaffning av
maskiner för vattentvätt och kemisk tvätt i statlig regi, så synes det mig,
att man även i detta fall bör kunna etablera ett fruktbärande samarbete med
den privata industrien.

Det är känt, att tvättindustrien står i en brytningstid mellan mer hantverksbetonade
metoder och storindustri. På grund av förhållandena torde
utvecklingen i viss mån avstannat, men tendensen är tydlig. Den storindustriella
tvätten fordrar dyrbar maskinell utrustning och mycket yrkeskunnig
personal, främst då ifråga om sakkunniga driftsledare. Det är därför
mindre välbetänkt av staten att just i denna tid inrätta sig för storindustriell
drift och basera den dels på maskinell utrustning, varom man
icke äger tillräcklig erfarenhet, och dels på tvättgodskvantiteter, som äro
mycket stora. Försiktigheten borde i stället få avgöra denna fråga på så
sätt, att man prövar sig fram och tillsvidare anlitar redan befintliga privata
anläggningar. Med den spridning, den privata tvättindustrien har, torde även
fraktkostnaderna i detta fall avsevärt kunna reduceras.

Den del av tvätten, som är kemisk, bör man även kunna i stor utsträckning
fördela till den privata industrien mellan högsäsongerna. Ett dylikt
arrangemang liksom vetskapen hos dessa anläggningar att kunna kalkylera
härmed liksom med vissa bestämda kvantiteter skulle säkerligen kunna
medföra fördelaktigare priser för försvarsväsendet. Ett anbudsförfarande
skulle väl även i detta fall kunna tillämpas och bör i varje fall övervägas
och prövas.

Det har i 1942 års militära reparationsutredning framhållits, att svårigheten
att få reparationer i samband med tvätten utgör ett av skälen till att
denna bör förläggas i statlig regi — likaså skulle det erfordras en särskild
kontrollorganisation för övervakande av att icke felaktigt tvättförfarande
och olämpliga tvättmedel användes.

Häremot kan invändas, att i den mån så erfordras kan givetvis även den
privata tvättindustrien inrätta sig för och åtaga sig reparationer i önskad
utsträckning. Och detta utan att staten behöver investera något i dessa anläggningar.

Motioner i Första kammaren, nr 233.

Beträffande kontrollen så har ju staten möjligheter att utfärda föreskrifter
och torde väl sedan i likhet med allmänheten få visa den privata tvättindustrien
sitt förtroende och kunna göra denna skadeståndsskyldig, om försummelse
påvisas.

Med åberopande av vad här ovan anförts hemställer jag,

att särskilda utskottet vid prövningen av frågan om försvarsväsendets
skoreparationer, enligt propositionen nr 179,
må taga hänsyn till vad härovan anförts samt låta undersöka,
om icke den privata skoindustrien kan åtaga sig försvarsväsendets
skoreparationer på lika fördelaktiga villkor
som staten själv;

att ifråga om tvätten för försvarsväsendet den privata
tvättindustrien lämnas tillfälle att genom anbudsförfarande
visa sin konkurrensförmåga samt bidraga till att denna
fråga ytterligare utredes.

Samtidigt yrkas avslag på Kungl. Maj:ts förslag om anslag
till nybyggnader och nyanskaffning av maskiner i vad
gäller skoreparationsverkstäder och tvättanstalter för försvarsväsendet.

Stockholm den 7 april 1943.

Ernst Åqvist.