Motioner i Första kammaren, Nr 225 (Motion 1920:225 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 225.

Nr 225.

Av herr Willbcrg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till nationernas förbund.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 90 föreslås, att riksdagen må samtycka
till, att Kungl. Maj:t avgiver förklaring, att Sverige ansluter sig
till akten om nationernas förbund av den 28 juni 1919.

Det behöver knappast påpekas, att det ärende, som bär förelagts
riksdagen till avgörande, till innebörd och konsekvenser är av så stor
betydelse, att det är sällan en lagstiftande församling ställes inför ett så
betydelsefullt problem; däremot kan det kanske vara på sin plats att
framhålla nödvändigheten därav, att när ett ärende av sådan räckvidd
skall avgöras, detta då må ske på ett sätt som möjliggör, icke allenast
att den enskilde riksdagsmannen någorlunda har haft tillfälle att från
olika synpunkter bedöma frågan, utan också att landets befolkning i sin
helhet haft möjlighet att bilda sig en uppfattning i densamma, och att
man framförallt av de i ärendet föreliggande handlingarna har möjlighet
att fullt fatta, både vad saken i verkligheten rör sig om, dess syften och
ändamål, arten och omfattningen av de förpliktelser ett bifall till den
gjorda framställningen medför, liksom ock konsekvenserna av en avböjande
ståndpunkt.

Frågar man sig nu, huruvida i förevarande fall en sådan klarhet
i detta avseende föreligger, så måste man svara ett obetingat nej.

Synnerligen betecknande i detta avseende är hans excellens utrikesministerns
kommentarer till förslaget. På nästan varje sida finner man
uttryck av ovisshet om, vad förekommande stadganden innehålla eller
avse, i uttryck sådana som: »Otydligt är även . . .», »År en sådan tolkning
riktig . ..», »Man synes ha utgått ifrån ...» o. s. v., vilket sanner Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 3 samt. 93 Käft. (Nr 225.) 1

Motioner i Första kammaren, Nr 225*

ligen icke ger intryck av, att hans excellens själv är på det klara med innebörden
av det förslag han här förordar riksdagens bifall till.

Faktiskt är också, att om man icke, vid läsningen av den kungl.
propositionen, på förhand haft sig bekant utrikesministerns ställning till
frågan, så skulle man ha väntat, att han kommit fram till ett avstyrkande
i stället för bifall, och man måste säga sig, att detta bifallsyrkande icke
kommit som en logisk konsekvens av vad han i ärendet anfört, utan
snarare i trots av vad som anförts.

Vid bedömande av det nu föreliggande förslaget om skapandet av
ett nationernas förbund inskränka sig emellertid icke betänkligheterna
till, att bestämmelserna i den föreliggande förbundsakten äro synnerligen
svävande till form och innehåll; man måste också för ett rätt bedömande
av frågan i dess helhet, även taga hänsyn till under vilka förhållanden
hela detta förslag framkommit. Gör man det, så skall man snart bli
övertygad därom, att de väsentligaste förutsättningarna här saknas för, att
förbundet som sådant skall kunna inom sig samla alla nationer, liksom
ock för att det skall utgöra en garanti för fred och demokratisk utveckling.
Snarare torde det, på grund av sättet för dess tillkomst och dess
karaktär av ett instrument för en av de i kriget agerande stormaktsgruppernas
intressen, just genom denna sin ensidighet, komma att utgöra ett
hinder för skapandet av ett verkligt folkens förbund, på samma gång som
det icke kommer att i väsentlig grad minska spänningen på det utrikespolitiska
området, utan snarare vidmakthålla och skärpa densamma.

Det äger sin fulla riktighet vad hans excellens utrikesministern erinrar
om på sidan 20 i den kungl. propositionen, att de omedelbara
intrycken av världskrigets olyckor och lidanden varit en mäktigt bidragande
orsak till att hos folken skapa de psykologiska förutsättningarna,
utan vilka tillkomsten av ett nationernas förbund icke skulle varit möjlig,
men lika säkert torde också vara, att ansvaret kommer att drabba
dem hårt, vilka, utnyttjande denna psykologiska förutsättning, till en
oigenkännlig karrikatyr förvrängt denna i och för sig vackra och för
mänsklighetens fredliga utveckling betydelsefulla tanke på sätt här skett
för främjande av egna intressen.

Den första och på samma gång också avgörande anmärkningen
man i detta sammanhang måste rikta mot det taktiska tillvägagångssättet,
man i detta fall använt sig av, då det gällde att skapa ett nationernas
förbund, det är, att själva förbundsakten sammankopplats med och
utgör en integrerande del av de fredsvillkor, som de i kriget segrande makterna
diktatoriskt fastställt och påtvingat de besegrade, liksom också förbundsaktens
innehåll ensidigt fastställts av segrarna, utan att vare sig

Motioner i Första kammaren, Nr 225. 3

de besegrade folken eller ens de neutrala därvidlag haft något verkligt
inflytande.

Redan eu sådan taktisk oformlighet kan i och för sig vara tillräcklig
att döma det här föreliggande projektet såsom en fullständigt
oduglig grund för skapande av ett verkligt folkens förbund, alldeles oavsett
själva förbundsaktens bestämmelser i övrigt.

Härtill kommer emellertid en annan omständighet, som särskilt för
de neutrala stater, vilka nu utan vidare inbjudas att reservationslöst
ansluta sig till det föreliggande förslaget om ett nationernas förbund, är
av synnerligen stor betydelse, nämligen frågan: vilka förpliktelser och
vilket ansvar ikläda sig dessa nationer ifråga om den ingångna fredstraktatens
uppfgliande? Hans excellens utrikesministern gör därvidlag gällande,
att några förpliktelser vare sig i ena eller andra avseendet påtaga sig
icke dessa stater, och alla påståenden i motsatt riktning måste enligt
hans förmenande sakna varje grund.

Det må emellertid ursäktas den, som för sakens bedömande icke
har andra källor att tillgå än innehållet i den kungl. propositionen plus
vad som i den allmänna tidningsdebatten i ärendet förekommit, ifall
han inte så utan vidare känner sig lugnad av dessa utrikesministerns
försäkringar. Mot dessa kan nämligen ställas uttalanden av framskjutna
politiska personligheter både i Frankrike och England, vilka själva varit
med om att ge både form och innehåll, både åt förbundsaktens bestämmelser
och själva fredstraktatens. När dessa som sin mening uttala, att
en av de förnämsta fördelarna med nationernas förbund var, att detta
komme att bli ett verksamt medel att förmå Tyskland att uppfylla de i
fredstraktaten stipulerade villkoren, då får man verkligen ursäkta, ifall
man icke känner sig äga tillräcklig trygghet i vad utrikesministern i det
lilla Sverige i detta avseende försäkrat.

För övrigt kan man fråga sig, är det över huvud möjligt för de
neutrala stater, som under här givna förhållanden ansluta sig till nationernas
förbund, att stå fullständigt utanför de komplikationer, som kunna
komma att inträffa, med hänsyn till fredsvillkorens uppfyllande?

Sådant synes mig alldeles omöjligt. Redan den omständigheten,
att förbundsakten ingår som en del av fredstraktaterna, gör det ofrånkomligt,
att de stater, vilka mer eller mindre frivilligt ansluta sig, i varje
fall komma att moraliskt ställa sig solidariska med vad i fredsvillkoren
stipulerats, och just till följd därav kunna de icke heller undandraga
sig ansvaret för, att dessa bestämmelser också komma att uppfyllas.
Men det kommer säkerligen här icke att stanna vid det moraliska ansvaret.
Mycket talar för att detta ansvar också kommer att utvidgas

Motioner i Första kammaren, Nr 225.

till det rent realpolitiska. I varje fall lämnar icke förbundstraktatens
innehåll några klara belägg för en motsatt uppfattning. Går man så att
granska innehållet i de ingångna fredsfördragen, så tala dessa mera för
än mot den mening jag här framhållit, i det att de i mycket vidsträckt
omfattning just överlämnat åt nationernas förbund att reglera en hel del
nog så viktiga spörsmål i samband med fredsslutet.

Det synes mig vara alldeles ofrånkomligt, att innan man kan begära
att vårt folk skall säga ja till den nu föreliggande inbjudningen,
man kan klart och tydligt visa, att några farhågor i den av mig här
angivna riktningen icke föreligga. Brister man därvidlag i bevisföringen
— och enligt min mening så har man i det avseendet hittills brustit —
då är det ansvarslöst att trots detta likväl med all gevalt vilja genomdriva
förslaget. Det duger icke heller att göra gällande, att det är deras
sak, vilka anse, att en sådan fara föreligger, vilka här skola prestera
bevis för sin mening. Bevisskyldigheten ligger här på den m otsatta
sidan.

Vid det avgörande beslutets fattande måste man sålunda räkna
med, att ett inträde betyder, att man också i rätt vidsträckt grad åtager
sig förpliktelser, att de ingångna fredsfördragen till punkt och pricka
uppfyllas, hur orättvisa dessa i vissa avseenden möjligen kunna förefalla.
De som från denna utgångspunkt anse sig kunna rösta ja, de må ha
rätt att göra det, men man har icke rätt att här gå omkring en så
viktig fråga eller söka inbilla någon, att ingen som helst risk här föreligger;
gör man det, då handlar man i verkligheten ansvarslöst.

Förutom vad här sagts, rörande risken av inblandning i de mellanhavanden,
vilka de i världskriget kämpande parterna nu stå till varandra,
kan det också vara på sin plats att söka bedöma, vilken betydelse
det nu planerade nationernas förbund kan komma att få på de
utrikespolitiska förhållandena för framtiden, särskilt med hänsyn till vårt
lands ställning och läge. I det sammanhanget kan det vara af intresse
att anföra, vad hans excellens utrikesministern på sidan 7 i den kungl.
propositionen säger om den efter Wienkongressen tillkomna »heliga alliansen».
Han framhåller där, att alliansen blev i själva verket endast
»en stormaktssammanslutning till skydd för den absoluta monarkin och
därmed i viss mån till bekämpande av tidens friare riktningar inom
statslivet». Om man utbyter uttrycket den absoluta monarkin mot den
storfinansiella och politiska reaktionens intressen i allmänhet och det
engelska imperiets i synnerhet, så har man eu i koncentrerad form given
karakteristik av denna en sen tids arvtagare till den »heliga alliansens»
traditioner, vilken säkerligen också är avsedd att bekämpa »tidens friare

Motioner i Förda kammaren, Nr 225. 5

riktningar». Detta sakförhållande ändras icke av det faktum, att man denna
gång söker att segla under demokratiens ofta missbrukade flagg.

Att det nationernas förbund, varom bär är fråga, aldrig i verkligheten
kommer att svara mot namnet, har jag redan framhållit. Det ensidiga
sätt, på vilket det startat tillika med den omständigheten, att ett
flertal av de större staterna avsiktligt ställts utanför redan från början,
såsom Tyskland, Ryssland m. fl., torde till fullo bestyrka detta, vartill
sedan kommer, att sådana stater som Kina ställt sig utanför, och att
mycket talar för, att Amerika skall göra detsamma. Allt detta visar
tydligt, hur omöjligt det blir att på allvar göra gällande, att detta projekt
blir annat än en sammanslutning av\ vissa makter. Under sådana
förhållanden kommer den också att som logiskt komplement få en annan
maktkombination, i huvudsak bestående av de, som antingen här icke tilllåtits
att vara med eller som självvilligt ställt sig utanför. Detta måste
man ha klart för sig, när man går att taga ståndpunkt till här föreliggande
förslag. Det har tidigare ansetts, att det för Sveriges vidkommande
vore lyckligast att stå utanför de olika storpolitiska maktkombinationerna,
och det är en ödets ironi, att det skulle bliva en s. k. vänsterregering,
som skulle framlägga förslag om ett avsteg från denna säkerligen
kloka politik.

De konsekvenser, som komme att följa på beträdande av en dylik
allianspolitikens väg, torde för närvarande vara omöjliga att överskåda.
Förutom vad här redan anförts rörande förhållandet till de i kriget besegrade
folken, bör man också söka bilda sig en föreställning om, för
vilka uppgifter allt i övrigt den nu startade maktkonstellationen kan
komma att utnyttjas. I detta avseende är det nog ingen tillfällighet, att
England är den makt som tillika med Frankrike i huvudsak får tillskrivas
detta förbunds tillkomst. Så vitt man nu kan bedöma, torde därvid
tre huvudsynpunkter gjort sig gällande: för det första har man ansett
att genom en dylik konsolidering skulle man erhålla ett starkt moraliskt
stöd för utkrävande av fredstraktatens bestämmelser till det
yttersta; för det andra skulle man få ett värdefullt tillskott för att ännu
eu tid kunna uppehålla det engelska världsimperiet, vilket under senare
tiden alltmer och mer börjat knaka i fogarna; och sist men icke minst
skulle man med mera samlad kraft kunna uppträda mot alla inrepolitiska
rörelser, som hotade att störa den »bestående samhällsordningen».

Här kan vara på sin plats att framställa ett par frågor till besvarande
av dem, vilka nu yrka på vår omedelbara anslutning till detta
dödfödda projekt. Vilken ställning kan det tänkas, att detta folkens förbund
skulle komma att intaga, för den händelse Indiens folk inom en

Motioner i Första hammaren, Nr 225.

nära framtid skulle finna det olämpligt att längre stå under engelskt
välde och utan vidare proklamera sitt oberoende av England? En
sådan handling kunde väl knappast försiggå utan att föregås av öppen
kamp mellan dessa båda parter. Förefaller det icke ganska antagligt,
att det höga rådet då skulle resolvera, att Indiens folk brutit freden med
England och i övrigt uppträtt på ett sätt som hotar freden, vadan det
måste anses vara förbundets skyldighet att här inskrida och »återställa
ordningen». Det förefaller ganska naturligt, att de herrar som komma
att dirigera detta förbund utan betänkande skulle komma att intaga en
sådan ståndpunkt.

Eller ock ett annat exempel, som ligger oss närmare och för vårt
land kan ha den allra största betydelse. Vilka garantier kunna givas för,
att icke ententemakterna, sedan de erhållit stödet av ett s. k. nationernas
förbund, med utnyttjande av detta stöd, komma att upptaga den kamp
mot Ryssland, som" de hittills icke mäktat föra till ett för dem tillfredsställande
resultat. Med kännedom om ententeherrarnas hittills förda polik
skulle det åtminstone icke förvåna mig, ifall de en vacker dag förklarade,
att det republikanska Ryssland utgör en fara för den politiska
harmonien i Europa, och att man därför måste medverka till en sådan
tingens ordning i detta land, att det kan upptagas i förbundet. Skulle
man komma att slå in på en sådan politik, då först komme vårt land
att indragas i en häxdans, varur det säkerligen icke skulle gå utan att
vara illa tilltygat.

Eller antag att så omfattande revolutionära rörelser uppstå inom
ett till förbundet anslutet land, att den s. k. bestående ordningen hotas,
att mer eller mindre grundligt rubbas, skulle det höga rådet stå som
overksam åskådare till detta, även om det däri sage en fara för att fa
sina politiska cirklar rubbade? Säkerligen icke. Det är just det betecknande
med den s. k. förbundsakten, att den lämnar icke bestämda garantier
för något, men lämnar möjligheter för allting.

Vid sådant förhållande kan jag väl förstå, att de i kriget segrande
ländernas politiker och statsmän, under de psykologiska inverkningarna
av krigshetsen och segeryran, icke sett klarare, än att de kunnat komma
med ett förslag som detta och utgiva det som en grundval till samarbete
mellan folken. Vad jag däremot icke förstår det är, att framstående personer
i neutrala länder, vilka icke varit utsatta för denna krigshypnosens
direkta påverkan kunna utan vidare förorda, att vart land inlåter sig pa
sådana äventyrligheter, som det utan tvivel innebär, ifall vi ingå i detta
förbund.

Möjligen skulle jag t. o. in. kunna förstå, att de, som företräda en

Motioner i Första kammaren, Nr 225.

konservativ för att inte säga rent reaktionär uppfattning i politiska frågor,
ingenting vidare skulle ha att invända mot en sådan anslutning, då
huvuduppgiften för denna sammanslutning uppenbarligen kommer att bli
en konsolidering av de reaktionära krafter, vilka ännu behärska världen,
icke minst den del av världen, som utgick som segare ur kriget, dikterat
fredsvillkoren, och stått fadder för det missfoster som kallas nationernas
förbund.

Fullkomligt omöjligt är det emellertid att förstå, hurusom demokratiens,
för att inte tala om socialdemokratiens representanter utan vidare
kunna förorda något till sina syften sa rent reaktionärt och den politiska
utvecklingen hämmande, som denna de segrande stormakternas förening
för egna fördelar och intressen. Det skall aldrig gå att förneka, att de
krafter som här stödjas, det är just desamma mot vilka mänskligheten
och den verkliga demokratien hittills fört och allt fortfarande kommer att
föra en oförsonlig kamp. Att lämna sitt stöd till dessa krafter, det är
sålunda att bekämpa demokratiens och framförallt socialismens sak.

Till vad som här redan framhållits kommer så den i och för signare
nog avgörande anmärkningen, att man här haft så brått med hela
saken, att man icke kunnat medgiva tillräcklig tid för frågans behandling
på ett fullt tillfredsställande sätt. Det är ju något rent av upprörande
denna skandalösa brådska, då det gäller en fråga av så ingripande
betydelse som denna. Skall detta vara bevis för den så mycket
omtalade demokratien från ententehåll, då har man anledning be gud
bevara sig från den sorts demokrati.

Jag skulle vilja sammanfatta de skäl, vilka jag anser tala för ett
avslag på den föreliggande propositionen i denna fråga, i korthet på följande
sätt:

1) Det föreliggande förslaget till ett nationernas förbund är direkt
sammankopplat med fredsuppgörelsens bestämmelser, har diktatoriskt utformats
av den part som avgick med seger, vilket medför, dels att de
stater som ingå i detsamma, jämväl måste anses åtaga sig vissa förpliktelser
med avseende å fredsbestämmelsernas uppfilande, dels är det av
denna anledning fullkomligt uteslutet, att detta förslag någonsin kan bli
ett folkens förbund i verklig mening, då det inte ens lämnar tillträde för
alla stater, i varje fall inte förrän en del av dem genomgått en viss
»tvångsuppfostran».

2) Såväl av förbundsaktens innehåll som ännu mer med hänsyn till
under vilka förhållanden detta förslag framkommit framgår alltför tydligt,
att förslaget i huvudsak avser att stödja vissa europeiska stormakter
och deras imperialistiska politik, och att det icke finnes någon som

8 Motioner i Första kammaren, Nr 225.

helst anledning för ett land som vårt att genom sin anslutning påtaga
sig de risker i såväl ena som andra avseendet, som ett direkt stödjande
av sådana politiska maktkombinationer skulle komma att medföra, utan
att vi kunde spela någon annan roll än den lydige betjäntens, och att
man minst från den svenska arbetarklassens sida bar anledning att lämna
sitt stöd åt detta försök att för en längre eller kortare tid stödja de reaktionära
krafter, vilka uppenbarligen stå bakom detta förslag.

3) Att den för behandling av detta utomordentligt viktiga spörsmål
anslagna tiden är alldeles för knappt tillmätt för att medgiva den ingående
prövning, som måste föregå ett besluts fattande, och att det utan
att en sådan allsidig prövning medgives skulle vara lättsinnigt att binda

vårt land och folk pa sätt bär ifragasatts. o .. ,

Jag har här med avsikt uraktlåtit att ingå pa någon närmare detali
kritik av förbundsaktens bestämmelser, detta dels av den anledning,
att sådan detaljkritik redan framförts från annat håll, dels oek darfor,
att det för mig icke är avgörande, huruvida vissa av dess paragrafer aro
mer eller mindre tillfredsställande; avgörande är däremot, att hela förslaget
från början blivit lagt på felaktig grund, och måste darfor också från

början vara dömt att misslyckas. •

Man bar emellertid från de entusiastiska anhängarna av detta projekt
bl a. framhållit, att det skulle innebära en risk att nu avsla den
gjorda inbjudan. Jag kan icke förstå vari denna risk skulle bestå i
annan mån än att vi med ett avslag avstode från ratten, att bil »ursprunglig»
medlem i detta förbund. Den förmånen synes mig emellertid
att vi med ganska stort jämnmod kunna avstå från, da vi darmed vinna
den om jämförligt större fördelen att åtminstone kunna pa ett tillfredsställande
sätt hinna närmare behandla ärendet och därtill avvakta, hur
eu del andra nationer komma att ställa sig till denna fråga. Någon
svnnerligen stor olägenhet kan sålunda en sådan avvaktande ståndpunkt
knappast innebära. För så vitt nämligen, att det icke är meningen att
på något hårdhänt sätt bestraffa dem, som icke inom påbjuden tid anma a
sitt inträde. Så kan väl emellertid knappast vara meningen, men skulle
så mot all förmodan vara fallet, ja då ha vi dubbel anledning att droja
i det längsta, innan vi inträda i ett sällskap, dar man vill tillämpa en

dylik minoritetsdiktatur. ,

På grund av vad här anförts får jag hemställa, att riksdagen, med

anledning av Kungl. Maj:s proposition nr 90, må för sin del avgiva o -jande svar å den mottagna inbjudan att inträda i nationernas förbund.

Motioner i Första kammaren, Nr 225.

Då riksdagen för sin del finner, att det nu föreliggande
förslaget till bildande av ett nationernas förbund
saknar en del av de viktiga förutsättningar, utan
vilka en sådan sammanslutning aldrig kan bli ett verkligt
folkens förbund, med tillträde för samtliga nationer,
och på grund härav, i stället för att utgöra en garanti
för fred och samarbete, snarare kommer att ge uppslag
till olika politiska maktkombinationer med därav
följande fortsatta rustningar och konflikter, i vilka vårt
land varken bör eller kan engagera sig, och då vidare
den för behandling av detta ärende tillmätta tidsfristen
icke medgivit de allsidiga prövningar av detsamma,
som ärendets vikt skulle kräva; anser sig riksdagen
icke kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag om Sveriges
anslutning till akten om nationernas förbund av den
28 juni 1919.

Stockholm den 21 februari 1920.

C. >Vinberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 3 samt. 93 käft. (Nr 225.)