Motioner i Första kammaren, Nr 221 (Motion 1941:221 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 221.

Nr 221.

Av herr Herlitz, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder för utjämning av marknadspriserna
å vissa förnödenheter m. m.

Om behovet och lämpligheten av sådana åtgärder för utjämning av marknadspriserna
å vissa förnödenheter, varom förslag framlägges i Kungl. Marits
proposition nr 191, vågar jag icke uttala någon mening. Om de befinnas
behövliga, torde emellertid frågan örn sättet för riksdagens medverkan vid
deras genomförande kräva beaktande. Det är på denna fråga jag velat fästa
uppmärksamheten.

Då förslag i ämnet förelagts riksdagen, beror det enligt departementschefens
uttalande därpå att det avsedda prisutjämningsförfarandet »förväntas
komma att bliva av stor omfattning och därför få vittgående verkningar å
prisbildningen inom landet». Häri ligger måhända också förklaringen till
det i propositionen icke omnämnda förhållandet, att Kungl. Maj:t i ett fall
ansett sig befogad att utan riksdagens samtycke tvångsvis genomföra ett
prisutjämningsförfarande av den art som i propositionen avses. Det skedde
genom kungl, kungörelsen den 28 juni 1940 angående reglering av importpriserna
å stenkol och koks m. m.

Frågan örn riksdagens rätt måste emellertid ses ur en annan synvinkel.
Det är icke sakens omfattning eller dess betydelse för prisbildningen, som
nödvändiggör riksdagens medverkan, utan det ingrepp som genom den s. k.
prisutjämningen sker i importörernas och andra varuägares rätt. Det synes
angeläget att framhålla att detta ingrepp utgör prisutjämningens egentliga
kärnpunkt, ty därav följa viktiga konstitutionella konsekvenser.

Avgörande för frågans konstitutionella bedömande måste bliva vad »prisutjämningen»
innebär ur den enskildes synpunkt. Från ekonomisk synpunkt
må talet örn prisutjämning träffa kärnpunkten, men ur rättslig synpunkt
väsentligast är, att en näringsidkare under vissa förutsättningar ålägges
fullgöra en penningprestation till det allmänna. Örn sådana ålägganden talar
regeringsformen på skilda håll: i 57 § örn folkets »urgamla rätt att sig självt
beskatta», i 60 § om allmänna avgifter, i 73 § örn »pålagor» i allmänhet.
Man kan tveka örn till vilken av dessa kategorier den betalningsskyldighet,
varom nu är fråga, rätteligen bör hänföras; i själva verket är det fråga om
en halvt konfiskatorisk åtgärd, som regeringsformen knappast räknat med.
Men det kan icke råda tvekan örn att, därest åtgärden överhuvud taget anses
grundlagsenlig och icke anses kräva beslut i lagstiftningens form, den i
varje händelse faller under något av de nyss återgivna grundlagsbuden. Det
är sålunda i kraft av sin makt över beskattningen (vid vilken man förr brukat
lägga stor vikt) som riksdagen bör deltaga i avgörandet av förevarande

Motioner i Första kammaren, Nr 221.

angelägenhet — liksom den borde hava fått deltaga i avgörandet, då koksimporten
på motsvarande sätt reglerades i juni 1940.

Giltigheten av vad här sagts rubbas på intet sätt av att vad staten avkräver
vissa personer sedermera skall utbetalas till andra, så att, örn man
betraktar en viss näringsgren såsom en enhet, ingen belastning av densamma
äger rum. Ty för det första är det ingalunda säkert, att icke staten
till sist gör sig en förtjänst på företaget. Kungörelsen örn koksclearingen
förutsätter direkt en sådan möjlighet. Men framför allt: regeringsformen
vet icke av någon näringsgren eller yrkesgrupp eller dylikt som föremål för
beskattning. Det är till den enskildes skydd den uppställer kravet på riksdagens
samtycke, så snart han skall belastas. Att regeringen avser att använda
de medel den avfordrar honom till understöd åt hans yrkesbröder
skänker den icke någon rätt, som den eljest ej äger, att handla av egen
maktfullkomlighet. Utgår man från en motsatt uppfattning, ledes man till
den orimliga konsekvensen, att Kungl. Majit t. ex. på jordbrukets område
skulle kunna utan riksdagens bemyndigande vidtaga allehanda slags »prisutjämningar»,
d. v. s. beskatta vissa grupper av jordbrukare i andras intresse.

Mot det ur reglerna örn riksdagens beskattningsmakt härledda kravet på
riksdagens samtycke kan man icke heller invända, att en makt att stipulera
avgifter av nu ifrågavarande slag skulle kunna härledas ur särskilda maktbefogenheter
som Kungl. Majit i nuvarande krisläge äger. Denna tanke
har framskymtat i två olika former. Dels synes den uppfattningen hava
framträtt, att da införande av varor i landet genom importförbud gjorts
beroende av licens, det också står Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits
uppdrag, underordnade myndigheter fritt att för sådan licens stipulera
villkoret att en viss avgift skall betalas. Dels upplyses i ett i ärendet avgivet
yttrande, att då varor varit under beslag och ägaren sålunda ej haft
rätt att utan myndighets tillstånd förfoga över dem, sådant tillstånd ansetts
kunna göras beroende av att ägaren erlägger en avgift. Riksdagen har anledning
att noggrant uppmärksamma dessa antydningar örn vägar, på vilka
riksdagens beskattningsmakt kan göras illusorisk. Det är ju nämligen uppenbart,
att örn Kungl. Majit eller underordnade myndigheter anses berättigade
att i sådana fall, där ett eller annat ankommer på deras tillstånd, göra tillståndet
beroende av penningprestationer, man därmed faktiskt etablerar en
beskattning utan riksdagens medverkan (jfr översikten i Sveriges Riksdag,
Historisk och statsvetenskaplig framställning, XII s. 62 ff.). Det är då
exempelvis tydligt, att Kungl. Majit är oförhindrad att på grundval av sin
makt att stadga importförbud — som visserligen ej är obestridd — föreskriva
införselavgifter, som föga mer än till formen skilja sig från tullar.
Man kan också på goda statsrättsliga grunder bestrida riktigheten av påståendet,
att ur Kungl. Majits rätt att giva och vägra tillstånd, licenser o. s. v.
kan härledas en allmän befogenhet att stadga avgifter. Detta påstående
vilar på den nära till hands liggande och ofta hörda, men likafullt oriktiga
och ur rättslig synpunkt ytterst farliga föreställningen, att det offentliga
organ, som på ett eller annat område har att obundet av lagregler efter sitt

Motioner i Första kammaren, Nr 221.

fria skön giva oell vägra tillstånd, skulle vara befogat att för dessa tillstånd
uppställa ungefär vilka villkor som helst. Både i vårt land och andra länder
har man rik erfarenhet av de vådor, som äro förbundna med en sådan
föreställning — särskilt därutinnan att den, liksom på nu ifrågavarande
område, blir stödet för allsköns mot medborgarna riktade krav på ekonomiska
prestationer. Yad nu föreliggande fråga angår, kan det vara nog att
fastslå följande. Örn Kungl. Majit är berättigad att stadga importförbud,
så är det icke för att på denna väg bringa kronan ekonomisk vinning; och
makten får icke begagnas för ett främmande syfte (jfr Förvaltningsrättslig
Tidskrift 1939 s. 234). Enahanda resonemang kan föras beträffande räckvidden
av Kungl. Majlis rätt att stadga örn beslag.

Det är måhända överflödigt att närmare utveckla skälen, varför den prisutjämning,
varom fråga är, måste anses kräva riksdagens samtycke. Kungl.
Majit har ju nämligen — låt vara utan att bringa riksdagens grundlagsenliga
rätt i erinran — begärt riksdagens godkännande av de föreslagna
åtgärderna.

Det har emellertid varit angeläget att starkt understryka vad frågan rättsligt
sett egentligen innebär: att det är fråga örn en beskattning — och en
beskattning efter helt nya och oprövade linjer. Ty örn detta står klart,
måste det också te sig uppenbart, att det. ej går an, att spörsmålet löses i
så enkla former som departementschefen tänkt sig.

Meningen är att riksdagen skall godkänna vad departementschefen kallar
»förslag». I själva verket föreligga inga preciserade förslag utan endast ett
resonemang i motiveringsform. Det blir ju numera allt vanligare, att riksdagen
nöjer sig med dylika obestämda beslutsformer, som med nödvändighet
måste lämna beslutens innebörd i många hänseenden oviss, oeh därigenom
underlåter att taga ståndpunkt till frågor som egentligen skulle ankomma
på dess avgörande (jfr motion nr 2 vid 1940 års lagtima riksdag). Hur man
än vill bedöma denna praxis, måste det väl emellertid stå klart, att denna
form ej kan vara tillfyllest, då det gäller att taga ståndpunkt till en inom
området för riksdagens beskattningsmakt liggande fråga av så stor räckvidd
som den förevarande. Här liksom på många andra områden har man anledning
att erinra sig, att vad nu sker måhända icke blir en tillfällig åtgärd
i ett utomordentligt krisläge utan en föranstaltning som för lång tid får
grundläggande betydelse för vårt ekonomiska liv.

Örn riksdagen i princip godtager det av Kungl. Majit framlagda förslaget,
synes det sålunda böra ske i formen av en författning, som — något så när
efter skatteförfättningarnas mönster — noggrant preciserar reglerna örn den
prestationsskyldighet varom fråga är. Propositionens motivering innefattar
antydningar — dock icke fullständiga ■— om de spörsmål som det härvidlag
gäller att taga ståndpunkt tili. Det gäller sålunda att bestämma förutsättningarna
för att i särskilda full etablera ett prisutjämningsförfarande, dels
vid import, dels beträffande varor som redan finnas i landet. Det måste
bestämmas, vilka slags varor som skola kunna drabbas; det torde därvid
böra direkt utsägas, att det i varje fall ej kan bliva fråga örn andra varor

Bihang till riksdagens protokoll lilli. U sami. Nr 220—221. »27 <u 2

Motioner i Första kammaren, Nr 221.

än importerade. De grunder, efter vilka betalningsskyldigheten skall utmätas,
tarva naturligen särskild uppmärksamhet — denna fråga är lika maktpåliggande
som den på sin tid noga övervägda frågan örn grunderna för
ersättnings bestämmande vid avstående av egendom enligt t. ex. förfogandelagen.
Man måste sålunda bestämma, dels huru det s. k. avräkningspriset
skall fastställas, dels de grunder efter vilka importkostnaderna skola beräknas.
I sistnämnda sammanhang uppkommer bland annat spörsmålet, i
vilken utsträckning man skall hålla sig till de faktiska kostnaderna för varje
varuparti eller — vad varor inom landet angår — bygga på en mera generell
värdering av de inneliggande lagren. Författningen bör också angiva när
betalningsskyldigheten skall inträda: är det vid importen eller vid varornas
försäljning? Angeläget torde också vara att fastslå, mot vem kravet skall
riktas: är det under alla omständigheter mot importören eller är det mot
andra i vilkas händer varorna kommit? I likhet med vad som i regel sker
i skatteförfattningar torde det förfarande, som skall tillämpas vid betalningsskyldighetens
fastställande, böra upptagas i författningen. Författningen
torde ock böra innefatta regler örn restitution av erlagd avgift, särskilt vid
sänkning av avräkningspriset. Vid det närmare övervägande av reglernas
innehåll, som sålunda torde böra äga rum, inställer sig bland annat också
frågan örn hur den skyldighet, varom fråga är, skall förhålla sig till den
rätt, som enligt lag tillkommer ägare av vara som blivit föremål för beslag.
Det kan väl ej ifrågakomma, att den rätt att få vara inlöst med ersättning
enligt förfogandelagens grunder, som tillkommer honom och som utgör ett
grundväsentligt element i beslagsinstitutet, skall kunna eluderas genom den
nu ifrågakommande betalningsskyldigheten.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det angeläget att vederbörande
utskott — statsutskottet eller det sammansatta utskott som möjligen kan
anses påkallat med hänsyn till det moment av beskattning som Kungl. Maj:ts
förslag innefattar — utarbetar en författning som giver klarare uttryck åt
riksdagens vilja än ett sådant allmänt godkännande varom hemställes i
propositionen.

Under åberopande av vad nu anförts tillåter jag mig hemställa,

att riksdagen, därest den i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition besluter örn åtgärder för utjämning av
marknadspriserna å vissa förnödenheter, måtte giva sitt beslut
formen av en författning och därvid beakta vad i motionen
anförts.

Stockholm den 23 april 1941.

Nils Herlitz.

Stockholm 1941. K. L. Beckmans Boktryckeri.