Motioner i Första kammaren, Nr 221 (Motion 1940:221 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 221.

Nr 221.

Av herr Ström, Fredrik, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående förbud mot vissa
sammanslutningars verksamhet.

Efter det sista årets erfarenhet från utlandet torde det vara ganska uppenbart,
att det svenska samhället måste ha möjlighet att snabbt komma till
rätta med sammanslutningar, vilka uppenbarligen sträva att med stöd av
främmande makt eller med våldsamma medel omstörta det svenska statsskicket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260 är därför ett uttryck för en naturlig strävan
från ett demokratiskt samhälle att värna sitt bestånd och sålunda mycket
glädjande. Men det torde icke utan fog kunna frågas, om icke det föreliggande
lagförslaget angående förbud mot vissa sammanslutningar kan befaras
drabba även organisationer, vilkas verksamhet icke rimligen kan
jämställas med landsförrädiska sammanslutningar, mot vilka nationens
överväldigande flertal står enigt.

När sålunda statsmakterna skola få rätt att upplösa sammanslutning, vars
verksamhet visar sig ägnad att allvarligt skada rikets förhållande till främmande
makt, måste man uttala betänkligheter. Den ytterst obestämda, rent
kautschukartade formuleringen av den i detta fall brottsliga verksamheten
är ägnad att inge farhågor. Vad får man säga eller göra, låta eller underlåta
efter en sådan lag? Kan inte ett otal situationer tänkas uppstå, där en
nitisk representation för en främmande makt finner förevändningar att
hävda, att förhållandet till ifrågavarande makt allvarligt skadats? Huru
ofta ha inte våra politiska arbetarorganisationer, fackföreningar, nykterhetsoch
fredsorganisationer i sitt lovvärda arbete för vår frihets och oberoendes
bevarande antagit uttalanden, vilka av utländsk makt, som har intresse av
att vår vaksamhet slappas, kunat tagas till intäkt för sådana påståenden?
Vad menas för övrigt med »skada»? Finnes någon objektiv norm härpå,
som kan tjäna den svenska organisationsvärlden till ledning? Skall skadan
hänföra sig till utländska statsmäns själsliv, därigenom att de känna sig
direkt eller indirekt träffade, då deras politik eller deras ideologi kritiseras
och deras goda avsikter sättas i fråga? Skall sammanslutningen ha motverkat
den främmande maktens ekonomiska intressen? Eller räcker det,
att en främmande makt blir indignerad över att sammanslutningen har
motverkat dess propaganda i Sverige? Får en organisation hädanefter över
huvud antaga politiska uttalanden? Får en organisation med energi verka
för handelsförbindelser med en makt, vars huvudkonkurrent är annan makt,
vilken i sin tur kan tänkas taga illa upp? Får en kulturorganisation, som
arbetar för kulturella förbindelser med viss makt, driva denna verksamhet

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 3 sami. Nr 221—222.

Motioner i Första kammaren, Nr 221.

öppet? Få t. ex. kristendomens humanitära läror försvaras mot våldslärorna
i ett visst land? Behöver ens den ifrågavarande sammanslutningen
inse, att dess verksamhet kunde få denna ifrågasatta farliga effekt? Det finnes
överhuvud taget ingenting som angiver på vilket sätt en verksamhet
skall hava drivits för att därigenom uppkommen irritation med den främmande
makten skall bliva brottslig enligt den föreslagna lagen. Och departementschefen
giver i sitt uttalande ingen ledning för bedömande härav,
eftersom han inte med ett ord motiverar förslaget i denna del. Det finnes
ett så vidsträckt utrymme för subjektiva värderingar, att gränsen för det
absoluta godtycket tangerats. Godtycke träder lätt i lags och rätts ställe.
Härmed är givetvis ingalunda sagt, att själva handhavandet av denna lag
skall giva anledning till dylika påståenden. Men det är ur rättssamhällets
synpunkt illa nog, att de rättsliga möjligheterna till dylikt godtycke föreligga.
Fråga är, örn inte här den gamla rättsgrundsatsen, »nullum crimen
sine tege» — intet straff utan föreskrift i lagen — som i två tusen år stått
som en klippa i samhällslivet, förbigås. När lagens föreskrifter äro så
otydliga, att ingen i förväg har möjlighet att bedöma om en handling är
brottslig eller ej, utan detta först blir uppenbarat, om någon främmande
makts sändebud gör gällande, att så är fallet, då är rättssäkerheten i fara.

Det är fara att propositionen kan leda till att i likriktningens tecken
opinionsbildningen på det utrikespolitiska området kväves. Är det så —
vilket jag ej vill tro — att man vill skrämma den svenska organisationsvärlden
och allmänheten till absolut tystnad i utrikespolitiskt avseende, då
är åtgärden konsekvent, ehuru knappast välbetänkt. Men har man icke
några sådana avsikter — och detta vill jag tro — synes man böra begränsa
upplösningsrätten till att omfatta endast sammanslutningar, vilka uppenbarligen
hava uppsåt att omstörta statsskicket. Det svenska folket torde
vara enigt i sin vilja att krossa den »femte kolonnen» men knappast sinnat
att släppa från sig rätten att öppet och klart giva till känna sina meningar
i utrikespolitiska ting och därmed enligt dess mening att stärka det bestående
statsskicket och landets oberoende.

Med hänsyn till vad som här ovan anförts får jag hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att orden eller förhållande till
främmande makt i § 1 i förslaget till lag angående förbud
mot vissa sammanslutningars verksamhet i Kungl. Maj:ts
proposition nr 260 måtte utgå.

Stockholm den 28 maj 1940.

Fredrik Ström.