Motioner i Första kammaren, Nr 221>

Motion 1928:225 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 221>.

1

Nr 225.

Av herr Lindhagen, om samarbete mellan staten och huvudstaden
för ordnande av trakten kring riksdagshuset och uppförandet
där av ett nationellt mänsklighetsmonument.

Vid denna riksdag har av Värner Rydén väckts en motion om ordnandet
av platsen framför riksdagshuset samt resandet av det länge påtänkta nationalmonumentet.
Såsom nationalmonument föreslår han en Engelbrektstaty. Dä
vi legat i polemik om detta förslag, skulle jag vilja till riksdagens kännedom
framföra även min uppfattning.

Det kan förefalla bestickande att fira det stundande riksdagsjubiléet genom
att resa en staty framför riksdagshuset över den man, som veterligen sammankallat
den första svenska riksdagen. Därtill kommer, att han ställt sig
i spetsen för en nationell folkrörelse, som bar honom på sina böljor. Icke
heller får förglömmas den otack, med vilken hans gärning belönades av det
då härskande svenska adelskapet.

Emellertid måste, såvitt jag förstår, en viss betänksamhet inställa sig redan
därför, att en stod över Engelbrekt framför Stockholms stadshus är under
utförande på grund av en donation för detta ändamål. I motsats till ett
tidigare förslag med en spinkig och overklig figur kommer nu en mera robust
och verklighetstrogen Engelbrekt att fatta posto på krönet av en hög pelare
ytterst ute vid vattnet. Börjesons »Bågspännaren» på Komhamnstorg lär
också, ehuru i detta sammanhang av mindre betydelse, vara ditsatt som en
symbol av Engelbrektslegenden. Det kan bli för mycket även av det goda.
En Engelbrektstod framför både Sveriges riksdagshus och dess huvudstads
berömda stadshus förefaller såsom ett utslag av fattigdom på idéer och realiteter
hos svenska folket och dess historia. Visserligen säger Rydén med visst
fog, att Engelbrekts minne tillhör riket, men föga dess huvudstad. En liknande
tankegång framförde jag också en gång inom Stockholms fastighetsnämnd.
Emellertid när stoden nu snart står där och speglar sig i Svealands
stora vattenled, på vilken även Engelbrekt färdades i sin historiska mission,
så kan man ju söka tyda allt till det bästa. Huvudstaden är också en symbol
för landet och Mälaren är det ståtligaste sammanhållande inslaget i Engelbrekts
land. Stoden kommer att resa sig mindre framför stadshuset och mera
på Kungsholmens yttersta udde. Den kan om man så vill i detta utsökta
läge sägas vara minst lika representativ för landet som på någon annan
plats i huvudstaden.

För övrigt framställes ju Engelbrekt såsom en värnare av det meniga folket
mot dess behärskare. Det kan då icke vara annat än en god symbol, att

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 3 samt. 63 häft. (Nr 225—226.)

1

2

Motioner i Första kammaren, Nr 225.

hans stod nu snart på något avstånd står upphöjd invid stranden av svearnas
stora vatten och sekelgamla segelleder med blicken, allvarlig och varnande,
riktad mot riksdagshuset, kanslihuset och slottet såsom säten för partiernas,
administrationens och regeringsmaktens högsta inhemska styrelser.

Viktigare är emellertid att göra klart för oss vad ett nationalmonument
bör företräda. Rydén giver oss i detta avseende en tilltalande, välskriven
utläggning av professor Schiicks uttalande, att »Engelbrekt gav oss ett svenskt
fosterland».

Det måste förefalla mången som resandet av ett snävt nationellt minnesmärke
framför den stora verkstaden för nuets bestyr liksom för nationens
framtid och samgåendet med övriga folk är föga tidsenligt. Den tid, som
enligt Rydéns förslag skulle förhärligas, är tillika tiden för sönderslåendet
av den skandinaviska enhetstanken och skapandet av tre små folk med var
sin nationalanda och slutenhet om sitt eget lilla jag.

Må vi i detta sammanhang besinna, att det ifrågasatta Engelbrektsmonumentet,
rest i våra dagar, betyder på samma gång en förhävelse över danskarna.
Skulptören Milles sökte realistiskt återgiva denna triumf över nabofolket
i sitt förslag till stod invid stadshuset. Engelbrekt framställdes i första
skisserna balanserande på hydror av olika avskräckande slag och till sist
på en krypande mask, som förmodligen skulle föreställa det danska förtrycket.
Tidens lösen är samarbete i Norden och alla folks förbrödring.
Firandet av freden i Roskilde, siaktningen vid Lund och sjöslaget vid
Kjöge bukt visade sig icke vara ägnade att främja det skandinaviska samarbetet.
Dylik åkallan är med andra ord icke tidsenlig.

För övrigt är väl det högsta även för eu nation att kunna gå till rätta
med sig själv. Det är visserligen ett fosterländskt minne, att de danska
fogdarna fördrevos från landet. Den sålunda skapade nationalstaten tillät
sig dock sedermera ett liknande fogdevälde, åtminstone i Finland. Där förjagades
av svenska fogdar mycken allmoge från gård och grund. Den måste
Hy bl. a. till Sverige, där den grundade de s. k. finnbygderna. Reste denna
allmoge sig i sin nöd på något sätt, så hopkopplades den knippevis av de
svenska fogdarna samt dränktes i upphuggna vakar i närbelägna vattendrag.

Med detta vill jag ingalunda hava sagt, att ett nationalmonument ej bör
giva uttryck även för nationens minnen i det förflutna. Tvärtom, varje
nations liv har liksom varje organism sina rötter i de gångna tiderna, sin
synliga växt i nuet och sin längtan efter bättre tider, manifesterad i drömmen
om framtiden. Ett verkligt nationalmonument bör giva en bild av denna
treenighet eller såsom det blivit uttryckt: forntid sig med nutid enar, sagan
sanning blir en gång.

Det är ju möjligt att den storslagna Engelbrektslegenden kan på ett grannlaga
sätt inflätas i monumentets hyllning åt forntiden. Detta vid sidan av
våra insatser även till sjöss under vikingatiden. Snarare eller på samma gång
bör monumentet resas över vårt gamla vikingalynne, omvandlat till andens

3

Motioner i Första kammaren, Nr 225.

flykt ut över världen. Alltså ett monument över folket självt sådant det varit
och fortfarande bör vara i sitt innersta väsen genom tiderna.

Ostridigt är ock, att nationalmonumentet skall resas av nutiden. Är det
då tillräckligt att ställa framför oss en sådan enstaka detalj ur det förflutna?
Skola nutidens människor icke ha möjligheter att resa ett äreminne även över
sig själva, över sina egna tankar, sitt eget arbete och sina egna nutidsförhoppningar? Svenska

folkets historia är vidare först och sist berättelsen om tunga arbetsdagar,
om frost och svält, om allt det blod, som det utgjutit, om små glädje
ämnen och stora försakelser. Ett monument, som förglömmer de många krafterna,
myrornas flit, som bygger den stora stacken, detta är icke ett monument
över nationen utan företrädesvis över dess funktionärer.

Blicken slutligen mot framtiden får lika litet saknas. Den fängslas i vår
tid av en väldig islossning under övergången från världskrigets vinter till en
ny vår i mänsklighetens hävder. Framtiden är okänd, än fruktad, än oviss,
än vinkande med förhoppningar. Hur den skall gestalta sig beror av nationens
spänstighet och förmåga av god vilja. I vår tid är den aktuellaste framtidsfrågan
att smida samman nationerna till ett broderskap. Vår framtid är
en del av mänsklighetens framtid. Nutiden bör således förstå, att den
reser ett nationalmonument allenast genom att resa ett mänsklighetsmonument.

Många förslag till nationalmonument framför riksdagshuset framkommo
för åtskillig tid sedan. Det enda, som gjorde intryck på mig, var ett utkast,
som återgav moder Svea i vårdslös halvslummer på en tron med ett sovande
lejon vid sina foder samt på stolkarmarnas avslutningar två pigga avbilder
av Gustaf II Adolf och Karl XII i krigshumör. Skall moder Svea alltjämt
slumra i sitt högsäte, i drömmar om krigargestalter i det förflutna? Skall hon
icke i dessa prövande tider vakna upp ur sin slummer samt lägga en egen
redbar och stark hand vid sin styrelse.

I detta ögonblick skulle jag sålunda vilja i nationalmonumentet se en bild
av tankens allvar, arbetets möda och själarnas luttring med blicken mot
framtiden samt under mörka kvällar ett dämpat ljusskimmer, återgivande
den heliga elden ur forntidens dunkel och tillika bebådande morgonrodnaden.
Med andra ord ett verkligt frihetsmonument över nationens kamp för
den politiska, ekonomiska och andliga frihetens tillblivelse. Denna trilogi
sammanfaller i stort jämväl med de tre epokerna forntid, nutid och framtid.

Det vore nyttigt även för oss riksdagsmän att mötas av en sådan anblick,
när vi träda ut på den stora trappan efter slutat dagsverke. Det skulle mera
påminna oss om var plikt mot nationen och mänskligheten än åsynen tilläventyrs
av ännu en gubbe pa häst eller stödd på någon knölpåk ur det förflutnas
glömda dunkel. Således icke ett nytt krigsmonument under den ena eller
andra förklädnaden.

4

Motioner i Första kammaren, Nr 225.

Med detta är icke meningen att ha sagt något förklenande om Engelbrekt
och hans livsverk. Han har redan fått sitt äreminne i historien och sina
stöder på de rätta ställena. Allting hör vara på sin plats både i tid och rum.

*

Den av Rydén väckta motionen berör även ordnandet i övrigt av riksdagshusets
omgivningar till det kommande femhundraårsminnet. Förmodligen
innefattar denna omtanke även en försköning av själva byggnadens krön, vilket
ofta framhålles såsom angeläget. Motionens omsorger om att monumentet
reses och omgivningarna ordnas anser jag i likhet med Rydén vara välbetänkta.
Hans förslag utmynnar i, att riksdagen måtte uppdraga åt fullmäktige
i riksgäldskontoret att skyndsamt verkställa utredning och framlägga
förslag till ordnande av de angelägenheter, som i motionen beröras.
Mot denna hemställan synes icke heller något vara att erinra.

Emellertid synes det mig lika uppenbart, att saken bör ordnas genom eu
samverkan mellan staten och huvudstaden. Det område, som det nu gäller
att definitivt planlägga, ligger i stadens hjärtpunkt. Skönhetsvärdena och det
nyttiga måste här tillgodoses och sammanflätas både storslaget och omtänksamt.
Till denna andliga gemenskap mellan de båda intressenterna i företaget
kommer även behovet av en materiell samverkan. Byggandet av riksbron
i stället för det nuvarande provisoriet samt Norrbros eventuella ombyggnad
i större eller mindre omfattning påkalla ovillkorligen medverkan utav staden.
Det för stadens fysionomi så viktiga nationalmönumentets utformning påkallar
också ett samarbete liksom den öppna platsens utseende och plantering.
Äganderätten till denna öppna pilats lärer i ett och annat avseende icke
vara juridiskt fullt klarlagd. Förmodligen kommer staden ej att framställa
anspråk till någon del därav, men även detta eventuella avstående bör helst
också fastslås.

En sådan samverkan förmedlas lämpligen genom regeringen. Därigenom
vinnes också en insats till avskrivning av det olidliga motsatsförhållandet
mellan svenska regeringen och Stockholms stads styrelse. Mångenstädes i
utlandet såsom i Frankrike och Förenta Staterna anses huvudstädernas försköning
och ändamålsenliga utbyggande vara ett riksintresse. Det skulle bli
en syn för gudar, om de båda styrelserna omsider arbetade tillsammans för
att försköna staden på en av dess sårbaraste punkter och på samma gång
skänkte riksdagens byggnad en värdig omgivning. Ur ett besjälat samarbete
mellan de två statsmakterna och huvudstaden skulle nog utsikter till försoning
och uppskattning av gemensamma andliga värden kunna växa fram.
Även här är skyndsamhet påkallad.

På grund av vad sålunda anförts, hemställes,

att riksdagen ville anhålla, att Kung]. Maj:t måtte skyndsamt
inleda underhandlingar med Stockholms stad om ge -

Motioner i Första kammaren, Nr 22ö.

mensamt samarbete med staten på sätt i motionen beröres
för ordnandet av trakten kring riksdagshuset samt uppförandet
av ett nationellt mänsklighetsmonument framför detsamma.

Stockholm den 31 januari 1928.

Carl Lindhagen.

wm.

/