Motioner i Första kammaren, nr 220

Motion 1945:220 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 220.

1

Nr 220.

Av herr Lindblom m. ä., om införande av tillägg smandat vid val
till riksdagens andra kammare.

Det svenska valsystemet, byggt på den proportionella metoden, lämnar
fortfarande utrymme för en del reformer i syfte att avhjälpa dess brister i
olika avseenden. Under de båda gångna decennierna ha flera försök gjorts att
få till stånd en ändring i detta hänseende men utan resultat. Den omständigheten,
att det i andra länder förekommer en rad skiftande valsystem, av vilka
ieke något torde vara det svenska likt, tyder på att det icke med fog kan påstås,
att det av oss tillämpade förfarandet är det bästa tänkbara. I synnerhet
förtjänar i detta sammanhang uppmärksammas, att i flera främmande stater
valet i valkretsar kompletterats genom någon form av tilläggsmandat i syfte
att uppnå en mandatfördelning i representationen partierna emellan, som i
högre grad motsvarar partiernas röstetal i hela landet än vad valen valkretsvis
göra. Proportionalitetsprincipen har med undantag av vissa stater, såsom England
och Förenta Staterna, slagit rot. Frågan om en återgång till person- och
majoritetsvalprincipen synes icke inom överskådlig framtid bliva aktuell. För
Sveriges del gälla önskemålen en justering av förstnämnda system för att eliminera
det osäkerhets- och otillförlitlighetsmoment, som det utan tvivel inrymmer.
Genom att valet, såsom enligt det svenska systemet, äger rum enbart i från varandra
avskilda valkretsar, kvarstå efter valets avslutande för ett eller flera partier
ett stort antal överskottsröster. Starka skäl tala för en reform med syfte att
tillvarataga dessa överskottsröster och låta dem tillsätta vissa platser i riksdagens
andra kammare.

Det gällande valsättet ger ofta godtyckliga utslag med menliga politiska
verkningar som följd och valsystemets brister ha i hög grad berövat valproceduren
dess avsedda förmåga att återspegla de politiska stämningarna såväl i
de olika landsändarna som i landet som helhet. Många väljare nödgas att vid
valtillfälle efter valtillfälle avlämna sina röster utan utsikt att därmed nå
något som helst resultat, trots att dessa väljare ofta utgöra ett ganska betydande
antal. I särskilt klar dager framstår det nuvarande valsystemets olägenheter,
då ett parti i en valkrets icke når tillräcklig röststyrka för erhållande
av mandat. Den omständigheten att rösterna sålunda icke giva något resultat,
får lätt psykologiska konsekvenser, ledande till att hemmasittarnas skara ökas.
Vid en lämplig form av utjämningsförfarande skulle väljaren få känslan att

Bihang Ull riksdagens protokoll 1945. 3 samt. Nr 220—227.

1

2

Motioner i Första kammaren, nr 220.

hans röst icke är bortkastad, även om ej mandat i hans egen valkrets kan erhållas.
Intresset för valet och därmed valdeltagande skulle sannolikt stiga.

Här skall icke den bäst lämpade formen för ett avhjälpande av de anförda
bristerna i vårt valsystem utpekas. För att kunna taga ståndpunkt till de svåra
och skiftande frågor, som härvid uppkomma, kräves en ingående utredning.

Den främsta invändningen gentemot ett system med tilläggsmandat är —
vilket också påpekats vid de tidigare tillfällen, då frågan behandlats i riksdagen
— att ett dylikt förfarande skulle gynna uppkomsten av en rad småpartier,
bl. a. rent intressebetonade sådana, något som knappast kan anses vara ett samhällsintresse.
Särskilt har framhållits faran för att en alltför långt gående
partisplittring skulle motverka bildandet av en regeringsduglig majoritet inom
riksdagen. Invändningen har visst fog för sig, men det finns inom ramen för
det föreslagna systemet möjlighet att på ett effektivt sätt förhindra uppkomsten
av dylika småpartier, exempelvis genom en bestämmelse, att intet parti
skall erhålla fler tilläggsmandat än viss del, t. ex. 1/5, av det totala antalet
ordinarie mandat.

Den 1924 införda metoden med valteknisk samverkan har i stor utsträckning
begagnats för att minska de olägenheter och orättvisor, som valsystemet
medför. Mot det nu tillämpade förfarandet med valkarteller kunna emellertid
riktas vägande anmärkningar. Kartellsystemets invecklade karaktär har i hög
grad försvårat bedömandet av den innebörd, som röstning på en viss lista i
realiteten har, och kan sålunda ge anledning till oklarhet och förvirring bland
sådana väljare, som icke äro helt insatta i valsituationen och tillvägagångssättet
vid mandatfördelningen. Röster, som avgivits på ett parti, komma ej
sällan ett annat parti till godo, trots att detta med sannolikhet icke beräknats
och i varje fall ej åsyftats av den röstande. Den valtekniska samverkan är
ofta onaturlig, då ett samgående av valtekniska skäl icke alltid bottnar i en
gemensam politisk uppfattning. Systemet är ägnat att skapa irritation inom
väljarkåren samt göra den politiska bilden oklar och konturlös, vilket i sin
tur försvårar väljarnas ställningstagande. Ett tilläggsmandatsystem utan
användande av kartell skulle trygga en rimlig mandatfördelning samt bidraga
till att skapa klarhet och öppenhet i striden mellan de olika politiska åskådningarna.

Frågan om utbyggande av det svenska proportionella valsystemet genom
någon form av utjämningsförfarande har vid flera tillfällen tidigare varit uppe
till behandling. Redan 1918 anhöll riksdagen i sin skrivelse nr 226 om en utredning
rörande åtgärder, som skulle kunna vidtagas i syfte att undvika de
med det proportionella valsättet förenade olägenheterna. Därvid betonades
särskilt behovet av en sådan ändring av vallagen, att större proportionell rättvisa
kunde uppnås, och framhölls, att en undersökning av ett utjämningsförfarande
borde företagas. De sakkunniga, som med anledning av denna skrivelse
tillsattes, förordade en förstoring av valkretsarna som en utväg, och en

Motioner i Första kammaren, nr 220.

3

dylik reform genomfördes vid 1921 års riksdag. År 1924 infördes bestämmelserna
om valteknisk samverkan.

I december 1927 tillkallade chefen för justitiedepartementet med stöd av
nådigt bemyndigande tre sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
och framlägga förslag »i syfte att vid val till riksdagens andra kammare tillförsäkra
de olika partierna mandat i förhållande till deras samlade röstetal».
I sitt den 14 februari 1928 framlagda betänkande förordade de sakkunniga
ett system med tilläggsmandat. Enligt detta skulle först 215 av kammarens
platser besättas vid val i de särskilda valkretsarna var för sig och därefter
skulle, sedan valresultatet i rikets samtliga valkretsar fastställts, återstående
femton platser fördelas mellan partierna på så sätt, att partierna blevo representerade
i kammaren så nära som möjligt i förhållande till de totala röstetalen
i riket; dock skulle parti, som icke erhållit någon valkretsvis tillsatt
plats, icke kunna deltaga i tävlan om tilläggsmandaten. De varje parti tillkommande
tilläggsmandaten skulle tillfalla kandidater i de valkretsar, där
partiet hade den i förhållande till sitt röstetal minsta representationen. De
sakkunniga berörde även en annan form av utjämningsförfarande, nämligen
uppsättandet av rikskandidater för partierna.

Ett försök att få till stånd en lösning av frågan gjordes i proposition
till 1932 års riksdag. Förslaget grundade sig denna gång på systemet med s. k.
riksmandat och gick ut på att av andra kammarens 230 mandat 200 skulle
fördelas på de skilda valkretsarna och de återstående 30 mandaten mellan
partierna efter deras röstetal i hela riket. De sistnämnda mandaten skulle
besättas med namn från s. k. rikslistor, uppställda i en i lagförslaget bestämd
ordning. I samband härmed föreslogs, att välj arbeteckningarna skulle avskaffas
och valsedlarna förses med nummer angivande vederbörande partigrupp.
Vissa officiella valförberedelser, avseende registrering av parter och rikskandidater,
nödvändiggjordes av systemet. Även detta förslag lämnades emellertid
av riksdagen utan bifall. Några år senare genomfördes dock bestämmelser
om registrering av partibeteckningar och anmälan av kandidater, ehuru dessa
bestämmelser icke gjordes obligatoriska.

Vid 1935 års riksdag framställdes genom motionerna nr 223 i första kammaren
och 397 i andra kammaren samt vid 1936 års riksdag genom motionerna
nr 229 i första kammaren och 393 i andra kammaren yrkanden i enahanda
riktning, men dessa blevo liksom sina föregångare av riksdagen avslagna.
Såsom huvudmotiv för avslagsyrkande framhölls att genomförande av sträng
proportionalitet vid valen icke vore något i och för sig eftersträvansvärt. Godtoge
man den proportionella grundmaximen som en dogm, inför vilken alla
andra politiska lärosatser förbleknade till betydelselöshet, vore rätten i fråga
uppenbar, förklarades det. Men den bleve det icke, ifall man ställde sig på
den ståndpunkten, att den proportionella exaktheten icke finge genomföras
längre än som vore förenligt med tillvaratagandet av andra och viktigare po -

4

Motioner i Första kammaren, nr 220.

litiska värden. Man kunde också ställa sig tvivlande gentemot det berättigade
i att ett parti, som utan någon som helst lokal resonans genom sammanräknandet
av spridda små röstsiffror från alla landsändar nådde fram till nödig
representationssiffra, kunde utan vidare sägas hava en verklig »rätt» till representation.
Vid frågans behandling (år 1936) anförde konstitutionsutskottet
dessutom en annan synpunkt på ett avstyrkande, nämligen att det särskilt
i vårt vidsträckta land med dess skiftande lokala förhållanden och intressen
knappast vore lämpligt, att inom en viss valkrets avgivna röster skulle kunna
tillgodoräknas en kandidat, som icke uppställts inom valkretsen.

Uppenbarligen kunna vissa skäl anföras mot ett system med utjämningsförfarande
i någon form, men dessa äro enligt vår uppfattning icke av den
vikt i jämförelse med de fördelar, som skulle kunna vinnas, att de göra en
utredning av ett dylikt valsystem omotiverad. En reform skulle ju icke avse
att uppnå en absolut proportionell rättvisa utan att avhjälpa vissa uppenbara
brister i valsystemet.

Den utredning, som vi föreslå, bör vara helt förutsättningslös men särskild
hänsyn bör tagas till önskemålet att ej uppkomsten av småpartier underlättas.
Bland åtgärder, som böra närmare övervägas, må här endast antydas följande.

Ur valsynpunkt kunde landet indelas i ett antal regioner och överskottsrösterna
inom varje region leda till tilläggsmandat. Även den tidigare framförda
tanken på en för hela riket gemensam lista bör givetvis prövas. Likaledes bör
övervägas att inom valkretsarna uppställda kandidater, vilka uppnått högsta
röstetal utan att bli valda, skola utses genom respektive partis överskottsröster.
Slutligen kunna olika kombinationer mellan de nu framförda alternativen
ifrågakomma.

På grund av det nu anförda hemställa vi,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en förutsättningslös utredning
rörande införande av tilläggsmandat vid val till riksdagens
andra kammare ävensom för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 23 januari 1945.

E. A. Lindblom. N. Gärde. Gust. Sundelin.

John Björck.

Emil Petersson.