Motioner i Första kammaren, nr 219

Motion 1947:219 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 219.

9

Nr 219.

Av herr Lindström m. fl., om inrättande av ett forskningsinstitut
föi utförande av opinionsundersökningar.

Under senare år ha opinionsundersökningar enligt den s. k. Gallupmetoden
vunnit alltmer ökad utbredning. Dessa undersökningar avsågo till en början
väsentligen marknadsförhållanden och utvecklades sålunda ur enskilda producenters
försök att erhålla kännedom om konsumenternas önskningar, behov
och köpvillighet beträffande olika varor. Dessa kommersiella marknadsundersökningar
utgöra alltjämt en huvuddel av det forskningsarbete, som
utföres av de opinionsundersökningsinstitut som efter hand växt fram. Vid
sidan härav har denna statistiska metodik i alltmer ökad utsträckning tagits
i anspråk för att utröna medborgarnas inställning till olika politiska, socialekonomiska
och andra allmänna problem. Sådana undersökningar, vilka
visat sig i hög grad intressera allmänheten, finansieras vanligen av tidningsorgan
eller politiska intresseorganisationer, som abonnera på desamma och
tillförsäkra sig ensamrätten till undersökningsresultatens publicering. I vårt
land är det i huvudsak endast ett institut, nämligen Svenska Gallupinstitutet,
som utför dylika opinionsundersökningar av större allmänt intresse.

Den metodik, som kommer till användning vid dessa undersökningar, är
den s. k. samplingsmetoden, som i växande utsträckning utnyttjas även för
andra slag av statistiska utredningar, exempelvis undersökningar rörande
bostads- och levnadsförhållanden, fcrsäkringsfrågor, jordbruksfrågor av
både teknisk och ekonomisk innebörd, produktionsförhållanden, liksom inom
medicinen och naturvetenskapen o. s. v. Metodiken grundar sig på det förhållandet,
att även ett relativt litet urval av uppgifter om det är fullt representativt,
d. v. s. inbegriper samma proportioner av olika delgrupper som
en fullständig undersökning skulle göra, med en begränsad, mätbar osäkerhetsmarginal,
kan ge en riktig »miniatyrbild» av de förhållanden man vill
utreda. Ett urval av några få tusen personer, som fördelar sig på olika inkomstklasser,
socialgrupper, näringsgrenar, landsdelar, stadsbygd och landsbygd,
köns- och åldersgrupper av befolkningen etc. på samma sätt som den
totala befolkningen i landet, kan sålunda förväntas vara tillräckligt för att
ge en någorlunda representativ bild av exempelvis hur folk i allmänhet tycker
och tänker i olika hänseenden.

Det säger sig emellertid självt, att denna metodik erbjuder vissa svårigheter
och att den måste handhavas med stor varsamhet. Även om resultaten
i åtskilliga kontrollerbara fall visat sig komma det verkliga läget förvånansvärt
nära, föreligga i själva verket åtskilliga felkällor. Flertalet
opinionsundersökningar avse förhållanden, som icke till rimliga kostnader
på annat sätt kunna studeras. De institut som utföra dessa undersökningar

10

Motioner i Första kammaren, nr 219.

åtaga sig därför ett betydande ansvar och böra åtnjuta förtroende för oomtvistlig
vetenskaplig objektivitet.

I första hand är det givetvis angeläget, att det urval av befolkningen som
utfrågas vid undersökningarna verkligen är fullt representativt, d. v. s. att
olika delningsgrupper bli företrädda i så riktiga proportioner som möjligt.
I detta avseende torde man redan ha hunnit långt, men problemet är av
begripliga skäl synnerligen komplicerat, och det torde vara i starkt behov
av ytterligare undersökning. En annan felkälla ligger i den frestelse som
en undersökningsagent kan utsättas för att själv på måfå fylla i svar utan
att företaga intervjuer för att på så sätt begränsa sitt arbete. Visserligen
torde dylikt fusk vara förhållandevis lätt att upptäcka, om det bedrives i
stor omfattning och ofta upprepas, ty svaren från vederbörande agent komma
då att på ett tydligt sätt avvika från de svar, som insamlas av andra
agenter med likartade undersökningsområden; dessutom kunna kontrollundersökningar
företagas. Men även ett begränsat och därför mera svårupptäckt
fusk kan bidraga till att göra undersökningsresultaten mindre exakta.
Den kanske allvarligaste felkällan är den som ligger i själva frågetekniken.
En fråga måste vara formulerad så att den verkligen passar till problemets
sakliga innehåll. Den bör vidare kunna begripas av alla, som kunna tänkas
ha tagit ställning till densamma. Den får slutligen icke vara suggestiv, d. v. s.
inte genom själva sin formulering fresta den tillfrågade att svara i viss riktning.
I dessa avseenden är det desto svårare att komma till ett gott resultat,
eftersom varje ny undersökning förutsätter nya studier för att man skall
kunna få frågorna formulerade på ett sätt som på en gång är sakligt relevant
och förståeligt ulan att den tillfrågade samtidigt »ledes» i viss riktning.
Ett sätt att kontrollera, att frågeformuleringen verkligen är lämplig och
»neutral», är att företaga en s. k. split Lallot, varvid olika formuleringar användas
för olika grupper av tillfrågade personer; det blir härigenom möjligt
att få en uppfattning om huruvida undersökningsresultatet påverkas av
frågans formulering eller icke.

I ytterligare ett viktigt hänseende kunna opinionsundersökningar ge ett
vilseledande intryck. Det gäller själva urvalet av de undersökningar som
göras och framför allt av de undersökningar som publiceras. Det ligger i
sakens natur, att de, som beställa undersökningar från ett opinionsundersökningsinstitut,
ofta välja ämnen av den karaktär, att de kunna förvänta undersökningsresultat,
som tyda på en för dem förmånlig folkopinion. Om
emellertid undersökningsresultaten likväl icke skulle te sig för dem förmånliga,
komma de att frestas att icke publicera dessa resultat. Följden blir, att
det helt eller övervägande publiceras sådana undersökningar, vilkas resultat
te sig fördelaktiga eller åtminstone neutrala från beställarnas intressesynpunkter,
medan andra undersökningar icke bli gjorda eller, om de bli gjorda,
i varje fall undertryckas. Då beställarna av naturliga skäl väsentligen representera
de penningstarka grupperna inom samhället, händer sålunda lätt,
att den beskrivning av folkopinionen, som dessa undersökningar ge, blir i
viss mån »tendentiöst ofullständig» och därmed i icke ringa grad snedvri -

Motioner i Första kammaren, nr 219.

11

den på ett sätt som motsvarar dessa penningstarka gruppers intressen. Denna
tendens kan ytterligare skärpas i den mån man vid publiceringen av resultaten
från varje enskild undersökning utesluter eller endast i förbigående
berör sådana uppgifter, som vederbörande beställare icke finner fördelaktiga,
men däremot särskilt framhäver de resultat, som peka i för beställaren förmånlig
riktning. Om man dessutom i kommentaren till undersökningsberättelsen
underlåter att beröra vissa felkällor eller endast framhäver dem i de
sammanhang, där detta ter sig påkallat med hänsyn till beställarens intressen,
blir intrycket av undersökningen i än högre grad felaktigt.

Det är sålunda ett flertal olika svårigheter, som måste bemästras vid utförande
av opnionsundersökningar. Det torde emellertid finnas goda utsikter
att i hög grad bemästra dem under förutsättning att undersökningarna
utföras av ansvarsmedveten och vältränad personal under vetenskapligt skolade
ledare, som behärskas av ambitionen att lämna ifrån sig sakligt relevanta
och objektivt riktiga undersökningsresultat och som därför också kunna
förutsättas ständigt arbeta med uppgiften att genom forskning och experiment
ytterligare fullkomna metoderna för felkällornas undanröjande.

När undersökningarna bedrivas av kommersiellt organiserade företag, föreligger
dock ingen garanti för att den professionella standarden genomgående
blir så hög som måste erfordras. Svenska Gallupinstitutet, som är ett sådant
rent kommersiellt företag, har visserligen utfört flera undersökningar av
stort allmänt intresse, och dess arbete har sålunda i vissa hänseenden varit
framgångsrikt. Dock har det i flera sammanhang ådragit sig anmärkningar,
som allvarligt rubbat förtroendet för dess undersökningar. Det har härigenom
blivit ännu svårare än eljest behövt bli fallet för detta institut att vinna
kunder även från andra än de särskilt penningstarka grupper, som av naturliga
skäl alltid dominera bland beställarna.

Svenska Gallupinstitutet har sålunda vid vissa tillfällen organiserat undersökningar
på ett sätt, som varit ägnat att få fram ett för beställarna önskligt
resultat. Vid en undersökning för något år sedan frågades följande: »Tycker
Ni, att den sittande regeringen givit tillräckligt klara besked om hur långt
den tänker utsträcka den statliga kontrollen över näringslivet, eller tycker
Ni, att regeringen mer än nu behöver klargöra sina sylten i detta hänseende?»
Denna fråga måste anses så formulerad, att den inbjuder till ett förnekande
av de lämnade beskedens tillräcklighet. Det är vidare att märka, att
det inte i samma sammanhang ställdes någon fråga om huruvida andra partier
gett tillräckligt klara besked respektive vilket parti, som gett de utförligaste
beskeden. Den avgörande kritiken mot undersökningen är emellertid,
alt resultaten bli helt meningslösa, om de inte ställas i samband med huruvida
de tillfrågade personerna alls tagit del av de besked, som lämnats, eller
icke. Svaren på den framställda frågan borde ha redovisats särskilt för dem,
som läst arbetarrörelsens efterkrigsprogram, vilket antagits som regeringsprogram
av den sittande regeringen eller som tagit del av de politiska informationerna
i arbetarpressen, som på ett vida mer fullständigt sålt och på
mera framträdande plats återger deklarationer från regeringshåll än den bor -

12

Motioner i Första kammaren, nr 219.

gerliga pressen, vilken svarar för över 80 procent av tidningscirkulationen.
Det hade då säkerligen visat sig, att den majoritet av tillfrågade personer,
som ansåg regeringens besked otillräckliga, till alldeles övervägande del helt
enkelt underlåtit att göra sig underkunnig om de besked som verkligen getts.
Ett sådant undersökningsresultat hade visserligen inte varit på något sätt
sensationellt, men det hade å andra sidan varit väsentligt mera sakligt relevant
än det resultat som framkom med den faktiska använda metodiken.
Det är slutligen att märka, att det vid tiden för denna undersöknings företagande
i den borgerliga pressen fördes en kraftig propaganda, som just gick
ut på att regeringen lämnat otillräckliga besked; det är inte uteslutet, att
detta delvis skedde just därför, att man härigenom ville påverka undersökningsresultaten.

Vid en annan undersökning, som företogs i november 1945, frågades bl. a.:
»Tror Ni, att industrien i sin helhet skulle drivas och utvecklas bättre, om
den övertoges av staten?» På denna fråga svarade 18 procent av de tillfrågade,
alt det skulle bli »bättre i statlig drift», 47 procent däremot ansågo, att
det var »bättre nu», 11 procent svarade »ingen skillnad» och 24 procent »vet
inte.» Detta undersökningsresultat utnyttjades i den borgerliga pressen för
att visa, att regeringen icke hade folket bakom sig i sina »socialiseringsplaner».
Och det är alldeles tydligt, att det just var för att kunna utnyttjas på
detta sätt, som undersökningen företogs. I själva verket kan emellertid ur
detta undersökningsresultat alls icke utläsas någonting angående folkets inställning
till regeringens planer. Frågan var ur den synpunkten fullständigt
irrelevant, eftersom i arbetarrörelsens efterkrigsprogram påyrkas förstatligande
endast i vissa fall, där detta är motiverat av speciella skäl, särskilt när
man icke på annat sätt kan undanröja monopolistisk prisbildning eller misshushållning,
medan däremot den enskilda företagsformen förordas i alla sådana
fall, där den visar sig vara ur sociala och ekonomiska synpunkter effektiv.
Men även oavsett detta förhållande, att frågan om totalförstatligande
av industrien icke tagits upp från något ansvarigt politiskt håll, måste det
te sig som ur undersökningsteknisk synpunkt direkt felaktigt att som enda
alternativ till status quo taga upp ett i vårt land så verklighetsfrämmande
ytterlighetsaltemativ som totalförstatligande och fullständigt utesluta alla
mera realistiska mellanaltemativ, exempelvis: förstatligande i speciella fall;
ökad samhällelig kontroll utan förändring i ägoförhållandena; demokratisering
av hushållningen genom ökad utbredning av kooperativa företagsformer,
genom inrättande av permanenta branschråd med representation för företagare,
löntagare och konsumenter etc. De många medborgare, som icke skulle
anse det fördelaktigt att totalförstatliga hela industrien men som däremot
mena att det skulle vara lämpligt att på ett eller annat sätt förändra industriens
organisationsformer i demokratisk riktning, ha säkerligen varit oförmögna
att på denna fråga lämna ett svar som verkligen återgivit deras uppfattning.
Skulle man likväl söka tolka undersökningsresultaten sådana som
de föreligga, skulle de snarast anses tyda på en förvåningsvärt starkt utbredd
radikalitet i denna fråga och icke — som man sökt göra gällande —

Motioner i Första kammaren, nr 219.

13

på någon särskilt utpräglad konservativism. Om verkligen 18 procent av
medborgarna anse, att ett totalförstatligande av industrien skulle vara till
fördel, och sammanlagt 29 procent, att det i varje fall icke skulle skada, är
detta väsentligt mer än man kunde vänta med hänsyn till att väljarkåren
icke inbegriper mer än 11 procent kommunister. Och nästan ännu mer anmärkningsvärt
är, att de tillfrågade socialdemokrater, som skulle ansett ett
totalförstatligande av industrien fördelaktigt, voro föga färre (29 procent)
än de som uttalade sig för status quo (35 procent). Men med allra största
sannolikhet skulle även bland dem som uttalat sig för totalförstatligande en
mycket stor del ha avgivit ett annat votum, om de haft fler alternativ till
status quo än detta ytterlighetsalternativ att välja på. Hur man än söker tolka
resultaten, blir slutomdömet sålunda, att denna undersökning utförts med
hjälp av en så underhaltig frågemetodik, att den icke ger något säkert och
relevant svar. Det är nästan endast som ett exempel på hur sådana undersökningar
icke skola utföras, som den har något intresse.

Att Svenska Gallupinstitutet på ett sätt, som måste anses synnerligen olämpligt
för ett organ som framträder med vetenskapliga anspråk, står i beroendeförhållande
särskilt till penningstarka kunder, framträdde kanske allra
tydligast, när institutet i höstas, på initiativ av Dagens Nyheter, utfärdade
publiceringsstopp på en redan till abonnerade tidningar utsänd undersökningsberättelse
avseende svenska folkets inställning till Per Albin Hanssons
regering. Ifrågavarande undersökning hade utförts dels i mars och dels i oktober.
Enligt marsundersökningen hade 48 procent av de tillfrågade förklarat
sig vara övervägande nöjda med regeringen och 12 procent övervägande
missnöjda, medan återstoden var odeciderad eller svarade »vet inte». Detta
undersökningsresultat hade icke publicerats. Efter den förnyade undersökningen
i oktober, som utvisade att de övervägande nöjda ökats till 54 procent,
medan de missnöjda minskats till 11 procent, hade det emellertid varit
avsikten att båda undersökningarna skulle publiceras i ett sammanhang, och
det var för detta ändamål, som undersökningsberättelsen utsändes till abonnenterna.
I sista ögonblicket ansåg sig emellertid Dagens Nyheters ledning
finna, att undersökningsmetodiken var mindre tillfredsställande och att undersökningen
därför borde göras om efter annan metodik, innan publicering
fick ske, och Gallupinstitutet böjde sig för denna åsikt. Det förefaller emellertid
knappast sannolikt, att man underlåtit att publicera resultaten av undersökningen
vare sig i mars eller i oktober, om dessa resultat gått i annan
riktning än vad de gjorde. Det är att märka, att undersökningsmetodiken
var densamma vid båda tillfällena, så att eventuella felaktigheter i densamma
borde ha kunnat rättas, innan den sista undersökningen företogs och icke
först sedan det befunnits, att resultaten tedde sig oförmånliga ur de politiska
synpunkter, som företräddes av en ledande abonnent. Trots försöket att hejda
offentliggörandet kom emellertid undersökningen till offentlig kännedom
därigenom att ett par tidningar vägrade efterkomma anvisningen om publiceringsstopp.

Den här anförda axplockningen ur kritiken mot Svenska Gallupinstitutet

It

Motioner i Första kammaren, nr 219.

torde vara tillräcklig för att ådagalägga, att det i varje fall icke är lämpligt
att kommersiellt företag ensamt utför undersökningar av denna typ.

Det konstitutiva för ett demokratiskt samhälle är ju, att folkopinionen blir
av avgörande betydelse för landets styrelse. I förslå hand gäller detta givetvis
om den folkopinion, som kommer till uttryck vid allmänna val. Men även
mellan valen är det av stort intresse att följa växlingarna i folkopinionen.
Det är vidare av intresse att erhålla kunskap om folkuppfattningen i konkreta
specialfrågor: vid valtillfällena kommer nämligen denna endast i begränsad
utsträckning till synes, eftersom medborgarna då i allmänhet ge uttryck
endast åt en mera allmän inställning. Det är slutligen för det demokratiska
upplysningsarbetet av väsentligt värde att få en föreställning om i vad
mån folkopinionen i skilda frågor påverkas av riktiga eller oriktiga uppfattningar
om faktiska förhållanden. I alla dessa och andra hänseenden torde
det vara möjligt att genom opinionsundersökningar erhålla kompletterande
informationer, som visserligen icke alls kunna ersätta den kunskap som exempelvis
politiska representanter vinna genom direkt kontakt med valmännen
men som dock böra kunna ge väsentligt ökad säkerhet vad gäller rent
kvantitativa mått. Inte minst kunna sådana på systematiska undersökningar
grundade informationer vara av värde som hälsosamma korrektiv, när vissa
delar av pressen, såsom ofta sker i syfte att utöva påtryckning på statsmakterna,
söka frambesvärja konstlade »opinionsstormar», som i verkligheten
mera uppröra tidningsredaktionerna än de djupa folkleden. För att sådana
kompletterande informationer verkligen skola kunna bli av värde erfordras
emellertid, att man är försäkrad om att de äro objektivt giltiga och inhämtats
med hjälp av vetenskapligt tillfredsställande metoder och alt de dessutom
icke äro »tendentiöst ofuPständiga». Detta är, av förut angivna skäl, av
väsentlig vikt för demokratien. Tillgodoses icke dessa krav, komma opinionsundersökningar
av denna typ att i värsta fall helt motverka ifrågavarande
demokratiska syften och i stället ingå som led i den fabrikation av »opinionsstormar»,
som nyss berörts. Som vi här angivit, ha tendenser i sådan riktning
icke saknats.

Det är knappast att förvänta, att gallupundersökningar komma att företagas
i minskad omfattning eller att det här rent av skulle röra sig om en
snabbt övergående »modefluga». Snarare kan man förvänta, att undersökningar
av detta slag komma att öka i omfattning och betydelse. Under sådana
förhållanden måste även den, som eventuellt ställer sig tveksam till nyttan
av gallupundersökningar, anse en sanering på detta område erforderlig.
Det synes oss, som om en sådan sanering skulle åstadkommas på bästa sätt,
om det nuvarande kommersiellt organiserade opinionsinstitutet finge konkurrens
från ett offentligt eller halvoffentligt undersökningsinstitut, som kunde
anknytas till en statistisk eller socialvetenskaplig institution vid högskola
eller universitet och dessutom borde ställas under en styrelse, vari bl. a. olika
folkliga organisationer skulle vara representerade. På längre sikt torde
det åtminstone finnas vissa utsikter till att ett sådant institut skulle kunna
ekonomiskt bära sig. Man får dock i varje fall räkna med vissa startkostna -

Motioner i Första kammaren, nr 219.

15

der. Det är heller inte uteslutet att även i fortsättningen ett visst underskott
kan uppstå, eftersom arbetet vid detta institut bör bedrivas med särskild
vetenskaplig noggrannhet, vartill kommer att sådana undersökningsresultat,
som äro av mera allmänt intresse, icke böra förbehållas endast åt enskilda
beställare utan tvärtom i största möjliga utsträckning böra publiceras eller i
varje fall hållas tillgängliga för allmänheten. En sådan politik kan otvivelaktigt
minska inkomsterna från enskilda beställare, även om vissa motverkande
anordningar kunna tänkas, t. ex. genom att abonnerande tidningsorgan
få åtnjuta ensamrätt till resultaten under en vecka, varefter en mera
fullständig redogörelse publiceras genom institutets egen försorg. Skulle vissa
nettokostnader uppstå även på längre sikt, kunde dessa eventuellt fördelas
mellan staten och de anslutna organisationerna.

Vi tillåta oss sålunda hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Konungen ville hemställa om
utredning i fiågan om inrättande av ett offentligt eller halvoffentligt
forskningsinstitut, som, med anknytning till lämplig
vetenskaplig universitets- eller högskoleinstitution och under
inseende av bl. a. folkliga organisationer, skulle ha till
uppgift att utföra vederhäftiga opinionsundersökningar enligt
statistisk samplingsmetod och att sörja för att resultaten
av undersökningarna, i den mån de äro av allmänt intresse,
i så fullständig form som möjligt publiceras eller eljest hållas
tillgängliga för allmänheten.

Stockholm den 23 januari 1947.

Rickard Lindström.

Lars V. Linden.

Einar Eriksson.

Rnben Wagnsson.

Axel Uhlén.

Emil Ahlkvist.

Oscar Olsson.

John Sandberg.

Henry Johansson.

Rob. Kriigel.

G. Heuman.

Lage Svedberg.
Birger Andersson.

A. Gillström.

H. Sten.

William Ohlsson.