Motioner i Första kammaren, nr 218

Motion 1947:218 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 218.

7

Nr 218.

Av fröken Andersson, om utnyttjande i den statliga förvaltningen
av från statstjänst pensionerade befattningshavare.

Den nuvarande bristen på arbetskraft är i sin aktuella tillspetsning konjunkturmässigt
betingad, men har dock — i vad avser de arbetsföra aldrarna
— sin djupare orsak i en befolkningsmässig vågdal, som satte in med
början av 1940-talet och som med säkerhet torde komma att göra sina verkningar
gällande åtminstone 10 år framåt. En stagnation i arbetskraftstillgångamas
tidigare tillväxt har skett, åtföljd av en fortlöpande förskjutning
till förmån för äldre åldersgrupper. Talande siffror ha anförts för verkningarna
av dessa förskjutningar. Medan det år 1940 gick sex personer i åldern
50—65 år på tio personer i åldern 15—30 år, kan proportionen år 1960 väntas
ha stigit till närmare 10: 10, d. v. s. lika antal. Härjämte kommer sannolikt
en höjning av åldern för inträde på arbetsmarknaden genom en förlängd
skolgång att ytterligare förskjuta proportionerna mot en övervikt för de
högre åldrarna.

Dessa tendenser komma givetvis icke att lämna arbetskraftstillgångarna
inom statsförvaltningen oberörda. Försåvitt åldersfördelningen bland de
statsanställda icke i alltför hög grad avviker från den för befolkningen i allmänhet
gällande, torde den generella förskjutningen till förmån för äldre
åldersgrupper komma att öka antalet och proportionen av de i pensionsåldern
ingående.

De nuvarande förhållandena på arbetsmarknaden göra det angeläget att
vidtaga åtgärder för att utnyttja den arbetskraftsreserv, som nyligen pensionerade
befattningshavare utgöi-a, och detta gäller inte minst den statliga förvaltningen.

Två olika utvägar stå här till buds, nämligen antingen en revidering av
bestämmelserna om pensionsåldern i syfte att åtminstone för vissa områden
höja densamma eller att genom lämpligt avvägda ersättningsbestämmelser
samt övriga anordningar stimulera pensionerade befattningshavare att frivilligt
fortsätta förvärvsarbetet respektive möjliggöra för dem att göra detta.

Statsrevisorerna ha i § 43 av sin i december 1946 överlämnade berättelse
upptagit frågan om de statliga pensionsåldrarna. Efter att ha redovisat ett
utredningsmaterial avseende beviljade ansökningar om uppskov med avgång
ur tjänst efter uppnådd pensionsålder konstatera revisorerna, att de gällande
bestämmelserna på detta område, trots av regeringen vidtagna åtgärder,
icke synas ha utnyttjats i erforderlig utsträckning. Med hänsyn till den alltmer
markerade bristen på arbetskraft och under hänvisning till det klarare
läge, vari frågan om arbetskraftstillgångamas framtida utveckling och utnyttjande
kommit, anse revisorerna, att den tidigare diskuterade utredningen

° Motioner i Första kammaren, nr 218.

beträffande en höjning av de statliga pensionsåldrarna icke längre torde böra
skjutas på framtiden. Särskilt förmenar man, att ett visst utrymme för höjning
av pensionsåldern torde förefinnas beträffande de grupper av befattningshavare,
som enligt gällande bestämmelser pensionerats vid en ålder understigande
65 år. Även efter genomförandet av en höjning av pensionsåldern
på föreslaget sätt förutsättes, att pensionsreglementenas bestämmelser
om anstånd med avsked efter pensionsålderns inträde fortfarande bör äga
tillämpning i den mån så finnes erforderligt och lämpligt samtidigt som
vissa förenklingar rörande uppskovsprocedurens formaliteter föreslås. Slutligen
anse revisorerna, att frågan om de till pensionerade befattningshavare
under tillfällig anställning i statens tjänst utgående avlöningsförmånerna
böra upptagas till omprövning.

Då frågan om utredning rörande en eventuell höjning av de statliga pensionsåldrarna
sålunda i annat sammanhang kommer under riksdagens prövning,
är det ej motionärernas avsikt att här närmare ingå på dessa problem.
Tydligt är att här inrymmes ett flertal var för sig svårbedömbara aspekter.

Vad angar den andra utvägen till ett bättre utnyttjande av pensionerade
befattningshavares arbetskraft, nämligen att tillse, att arbets-, anställningsoch
ersättningsnormer bli tillfredsställande ordnade vid anställning av pensionerade
befattningshavare »över stat», torde följande böra beaktas. Den
nuvarande ersättningen, som i dylikt fall utgår, nämligen skillnaden mellan
full lön och pension, är alltför lag för att locka vederbörande att återinträda
i tjänst. Arbetet bör betalas med ett pris, som arbetsmarknadsmässigt kan
anses vara skäligt. Det förutsättes, att vissa normer härför skola kunna överenskommas
genom förhandlingar mellan statsmakterna och tjänstemannaorganisationerna.

Nu skisserade anordningar skulle även kunna utnyttjas för att minska
verkningarna av vissa toppbelastningar inom förvaltningen.

Oberoende av ett eventuellt upptagande från nikdagens sida av frågan om
de statliga pensionsåldrarna föreligger brådskande behov av revidering i
fråga om ersättningsnormema vid pensionärers tjänstgöring över stat.

Med stöd av vad här ovan anförts hemställes,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning rörande lämpligheten och möjligheten av att
i den statliga förvaltningen utnyttja från statstjänst pensionerade
befattningshavare i arbetsuppgifter, som härför kunna
befinnas lämpliga, samt

att för riksdagen framläggas förslag jämväl beträffande
de grunder, efter vilka ersättning härför bör beräknas.

Stockholm den 23 januari 1947.

Ebon Andersson.