Motioner i Första kammaren, Nr 216

Motion 1938:216 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 216.

1

Nr 216.

Av herr Lindhagen, örn svensk och nordisk hyreslagstiftning.

En fjärde huvudfråga för Nordens samling bör vara ett organisatoriskt återupptagande
av den tidigare gemensamma skandinaviska lagstiftningen.

Ar 1876 motionerade landshövding Axel Bergström i andra kammaren om
en fullständig handelslag för Sverige och åstadkommande av överensstämmelse
med norsk och dansk lagstiftning. Lagutskottet avstyrkte men riksdagen
förordade motionen. Det ledde till åtskilliga överensstämmande lagar
inom den speciella handelsrätten.

År 1900 motionerades av mig i andra kammaren om åstadkommande av
nya överensstämmande civillagar för de tre skandinaviska länderna (bil. A).
De gällande lagarna voro då i Sverige av år 1734, i Norge av år 1687 och i
Danmark av år 1683. Regeringens avsikt var att under ordförandeskap av
justitierådet Ivar Afzelius skrida till skapande av en ny svensk handelsbalk.
Detta ansåg jag böra förekommas.

Afzelius var icke särdeles med om saken. Lagutskottet åter ansåg goda
skäl kunna anföras men trodde att man borde gå successivt till väga och begynna
med de allmänna reglerna för samfärdsel och varuutbyte. Denna
hemställan bifölls av riksdagen. Detta ledde till att en nordisk lag om köp
och byte kom till stånd. Därefter skulle med bifall av alla tre regeringarna
det återstående arbetet inom obligationsrätten tills vidare vila, till dess nämnda
förslag blivit i de tre länderna slutligen prövade.

Emellertid avbröts samarbetet genom unionsupplösningen 1905. År 1909
tillämnades inom svenska justitiedepartementet ett ensidigt svenskt lagstiftningsarbete
på familjerättens område. Detta kom till min kännedom. Erik
Marks von Wurtemberg, som hade något med saken att skaffa, bad mig enträget
in i det sista att ej äventyra »den sista sköra tråden» för ett återupptagande
av en gemensam nordisk civillagstiftning. Jag menade, att det gjorde
man just genom att i stället börja med en ensidig svensk lagstiftning.

Motion väcktes om riksdagens förord hos Kungl. Majit för angelägenheten
att vidmakthålla utsikterna för nya överensstämmande civillagar för de tre
nordiska länderna samt till en början begära åtgärder för ett samarbete på
familjerättens och aktiebolagslagstiftningens områden. Även ny lagstiftning
om aktiebolag förbereddes nämligen i alla tre länderna. Andra kammarens
samtliga åtta ledamöter i utskottet tillstyrkte det första yrkandet samt tre även
det senare. Samtliga ledamöter från första kammaren, däribland utskottets
ordförande Trygger, avstyrkte.

De senare åberopade, att 1900 års lagutskott uttalat betänksamhet mot att
upptaga saken i den stora omfattning, som motionären då ytterst åsyftat. Det
första försöket hade emellertid lett till gynnsamt resultat och då förelåg all
anledning till förväntan att något eller några av de andra ämnena med det
snaraste blev föremål för gemensam behandling. Beträffande denna av mo Ri

hålig lill riksdagens /irolakoll IDUS. 3 saini. Sr 216 221. t

2

Motioner i Första kammaren, Nr 216.

tionären påkallade fortsättningen anförde utskottet vissa svårigheter som kunde
yppa sig och menade att »hur behjärtansvärt det av motionären här sökta
målet än må vara, kan därför icke antagas att åtgärder i föreslagen riktning
kunde på familjerättens område lända till önskat resultat». Utskottet
med ordförandens och första kammarens övriga sju röster hemställde, att
motionen därför icke måtte föranleda någon åtgärd.

Med anledning av reservanternas från andra kammaren fasta även av
kammaren godtagna vakthållning kring motionen ansåg regeringen sig nödgad
övergiva sin tillämnade, ensidigt svenska lagstiftning. Ett nordiskt samarbete
öppnades igen efter 1905 års misstämning och även det ledde trots
första kammarens pessimism 1909 till »lyckliga resultat».

Sedermera har av samme motionär vid olika tillfällen förnyats påminnelser
om det skandinaviska lagstiftningsarbetets fortsättning och utvidgning.
Det har skett motionsvis, interpellationsvis och reservationsvis i lagutskottet.
Kravet har därunder vidgats til! att omfatta även straffrätten och processrätten
och på det senare området särskilt samarbete med Finland, som haft
gemensam rättegångsbalk med Sverige. Likaså har ifrågasatts gemenskap
med Estland, Lettland och Litauen, ett vidgande av samarbetet som även i
viss mån förordats i en uppsats av presidenten i Svea hovrätt Ekeberg.

Slutligen har vid ett tillfälle av mig motionerats om ett samförstånd mellan
de tre skandinaviska ländernas justitiedepartement. Det föreslogs, att
inom de särskilda departementen skulle meddelas till de andra när inom vederbörande
land upptogs någon lagfråga, som vore förtjänt av skandinaviskt
övervägande. Därpå skulle följa förhandlingar om ett slikt samarbete, som
i de gamla goda tiderna inaugurerades 1901 och 1909. Efter år 1909 och definitivt
från år 1911 tillstötte en ny tid, då vi fingo kämpa mot strömmen för
vad som under sekelskiftet omfattades med sympati i svenska riksdagen och
sedan gick igenom som en dans. De nämnda initiativen runnö ut i sanden
men medverkade nog till några tillfälliga sammanträffanden mellan kommittéer
eller vissa ledamöter, såsom skedde vid beredningen i Sverige och i Finland,
vart land för sig, av en ny rättegångsordning.

Nu har uppflammat ett allmänt intresse för nordiskt samförstånd. Därtill
anslöt sig även utrikesministern under årets remissdebatt i andra kammaren.
Tidens mörker, folkförbundets nödläge och den Wenner-Grenska donationen
har väl gjort sitt till för den nya inriktningen. Riktlinjer för samarbete
»i lust», en viktig upptakt, ha även kommit till synes. Samarbetets vidgning
till offertjänst »i nöd» mer eller mindre erinras örn i mina förevarande
fyra huvudmotioner i fråga om samförståndet i Norden.

I anslutning till motionen år 1900 om samstämmande civillagar för de skandinaviska
länderna har nu vunnits gemensamhet i viktiga delar av handelsbalken,
obligationsrätten samt giftermåls- och ärvdabalkarna.

Något huvudämne berörande jordabalken har däremot ej gjorts till föremål
för gemensam beredning och lagstiftning. En anledning att upptaga ett brottstycke
ur denna civillagstiftning gör sig just nu påmind. I de tre skandinaviska
länderna och Finland sitta nu isolerade kommittéer för alf envar inom
sitt land komma med förslag till revision av dess lujreslagstiftning. Vid nor -

Motioner i Första kammaren, Nr 216.

8

diska juristmötet i Helsingfors den 17—19 augusti 1937 var denna lagstiftning
upptagen som ett överläggningsämne. Därvid refererades frågans ställning i
de olika länderna. För min del insände jag den 31 juli till mötet följande
motion:

»Ett överläggningsämne vid mötet är ’ H greslagsti f t ningen’. Det viktiga
ämnet föranleder mig till följande motion örn realiteterna.

Människans rättsordning är till för individen. Varje individ har ett medfött
behov att dana omkring sig ett eget samfund. Detta kallas hemmet.
Det är individens borg. Det måste således vara ''eget’ på något sett.

Särskilt i städer är hemmet allt annat än eget. Hemmet är prisgivet
som en handelsvara. Tryggheten kommer icke. Individen är omstuva^
till en hyresgäst. Det s. k. hemmet upplåtes på ett år i sänder. Uppsägning
och hyresförhöjningar sväva över det. Hemtrevnaden är måill igenom standardiserade
hyreskaserner med allt trängre lägenheter. Bland denna hemlösa
befolkning byter exempelvis i Stockholm årligen var fjärde människa
bostad med bekymmer och omkostnader.

Detta är således ett missförhållande. Den första omtanken vid bedömandet
av hyresfrågan är således att oavlåtligt minska antalet hyresgäster ge<-nom anskaffande av egna hem helst isolerade. En annan utväg är uppförandet
av kooperativa bostadslägenheter. Av allmänt bygge av hyreshus kan
ock förväntas någon större trygghet än i spekulationsbyggen.

*

Vad härefter angår den positiva hyreslagstiftningen, går det första kravet
ut på att skapa något av ett hems fördelar genom att lagvägen tillförsäkra
hyresgästen redan från början en avsevärd besittningstid och därefter erhålla
optionsrätt till ny upplåtelse likaledes för en avsevärd tid. Då bostaden
befinner sig i ett hyreshus, bör hyresgästen dock kunna i lagen förbehållas
rätt, att för dödsfall eller annan trängande omständighet ensidigt uppsäga
lägenheten tidigare.

Till dessa förutsättningar för beredande av någon hemtrevnad i hyreshus
bör följdriktigt i lag föreskrivas, att hyreshus skola uppföras så, att hyresgästen
icke störes av grannar genom högtalare, grammofoner, pianon, danstillställningar,
barnskrik, snarkningar med mera dylikt. Ett hem har nog
med sina egna ljud.

En angelägenhet är också utrymmet, luftkubiken med andra ord, vilket
är viktigare än bekvämligheterna i stort sett. Lägenheter örn ett rum och kök
för familjer borde icke få förekomma och sådan uthyrning ej få tillåtas utan
dispens. Reparationer stora och små skola verkställas vid behov av husvärden,
där de ej vållats av hyresgästen genom vårdslöshet.

All sådan hänsyn som ovan sägs hör regleras genom tvingande bestämmelser.
som ej kunna hävas i hyreskontraktet.

Gällande svensk lagstiftning anvisar hyresgästen, att genom stämning till
domstol göra sina erinringar gällande mot åsidosättande av lagarna från
husägarens sida. Därmed bliva dessa bestämmelser i regel värdelösa. Det
blir en besvärlig och dyrbar omgång med oviss utgång. Samma tunga vilar
på husägaren. Denne är emellertid merendels den ekonomiskt starkare parten
och han tiar till sitt förfogande särskilda rättsmedel genom lagsökning,
kvarstad och vräkning. Till bådas omistliga fördel bör ett förenklat förfarande
införas.

I Danmark har den 8 januari 1936 framlagts ett förslag till hyreseg.
Denna tilldragelse erinrar örn, att gemensam skandinavisk lagstiftning bör
om än med lämpor utsträckas till de sociala lagstiftningsfrågorna. Ett lämpligt
tillfälle, som ej hör försummas, föreligger nu.

4

Motioner i Första kammaren, Nr 216.

Det hemställes, att Nordiska juristmötet ville i väsentlig anslutning till förestående
erinringar uttala sig för:

1) att hyreslagstiftningen inriktas på att i möjligaste mån tillföra hyresgästen
ett eget hems fördelar;

2) att denna lagstiftning tillika göres till föremål för överensstämmande
nordisk lagstiftning.»

Denna motion liksom fem andra av mig avgivna motioner, därav tre jämväl
i ämnen upptagna på mötets dagordning, blevo av sekretariatet befordrade
till trycket och sammanförda till ett häfte jämte innehållsförteckning.
Vid två tidigare nordiska juristmöten hade av mig väckts motioner, som befordrats
till trycket och även godtagits såsom motioner. Vid detta tredje
tillfälle blevo motionerna och således även den ovan omförmälda på bestyrelsens
order icke utdelade varken till referenter eller mötets medlemmar.
Tillfälle erbjöds endast att diskussionsvis framföra dem.

Under överläggningarna örn hyreslagstiftningen framkom endast från mig
den i motionen berörda egnahemssynpunkten i stora drag och dess besjälade
beaktande. Den danske referenten i ämnet lyckades jag efter hans
anförande tillställa ett exemplar av motionshäftet, av vilket han anmodades
taga del i den mån det rörde hyreslagstiftningen. Efter dettas genomläsande
såsom jag iakttog två gånger började han vid diskussionens avslutning sitt
respondensanförande med en uttrycklig och upprepad förklaring, att han till
alla delar behjärtade motionens synpunkter. Hans tvekan var endast, om
ej det önskvärda skandinaviska samförståndet i ämnet vore något för tidigt
väckt. Förmodligen ansåg han det kunde vara lämpligt att först avvakta de
fyra redan arbetande kommittéernas betänkanden såsom grundval för ett
samförstånd. Någon av de övriga talarna som yttrade sig efter mig begagnade
sig ej av tillfället att ingå jämväl på dessa synpunkter, vilka de kanske
också mött då för första gången.

Inom Stockholms kommunalförvaltning har under en lång följd av år åt
mig varit uppdraget att såsom ordförande i vederbörande kommitté och
nämnd från början deltaga i arbetet att skapa egna hem och trädgårdsstäder
på stadens stora lantegendomar i Brännkyrka och Bromma socknar. Därför
har även hyreslagstiftningen med dess ofullkomliga hembildning legat nära
mina intressen.

På grund av vad sålunda anförts hemställes om riksdagens förord hos
Kungl. Majit för

1) att den svenska hyreslagstiftningen, som står under
revision, inriktas på att i möjligaste mån tillföra hyresgästen
ett eget hems fördelar;

2) att denna lagstiftning tillika göres till föremål för överensstämmande
nordisk lagstiftning.

Om remiss till första lagutskottet och därefter eventuellt till sammansatt
första lag- och utrikesutskott anliålles.

Stockholm den 23 januari 1938.

Carl Lindhagen.

Motioner i Första kammaren, Nr 216.

5

Bilaga A.

Motion år 1900 i andra kammaren av Carl Lindhagen.

»I den borgerliga eller civila rättens historia hos skilda folk framträda
merendels såsom skiljemärken rättsnormernas med vissa mellantider företagna
sammanfattning i en lagbok. Dessa civilrättsliga kodifikationer utgöra
nödvändiga led i utvecklingen. Deras ändamål är nämligen att dels, sedan
lagstiftningen alltmer upplöst sig i splittrat detaljarbete, åter i rättssäkerhetens
intresse översiktligt och tydligt fastslå, vad som skall anses såsom
lag, och dels i rättsutvecklingens intresse giva hemort åt de ur nya förhållanden
framgångna rättstankar, för vilka den gamla lagen står främmande.

En dylik kodifikation av civilrätten utgjorde giftermåls-, ärvda-, jorda-,
byggninga- och handelsbalkarna i Sveriges rikes lag av år 1734. Denna lag
gäller ännu, men redan i början av förra århundradet ansågs behov av en
ny lag föreligga. Sedan nämligen vid riksdagen 1809—1810 ständerna på
initiativ av lagutskottet begärt tillsättande av en kommitté att arbeta på lagars
och författningars redaktion och förenkling, beslöt Kungl. Majit, att den
lagkommitté, som i anledning härav tillsattes, skulle arbeta bland annat på
en ny allmän civillag. Denna kommitté uppgjorde ett slutligen år 1826 i
omarbetat skick publicerat förslag till allmän civillag, innefattande nya giftermåls-,
ärvda-, jorda-, byggninga- och handelsbalkar. Förslaget överlämnades
sedan vid 1834 års riksdag till ständerna, men frågan uppsköts för
vidare utredning, varefter förslaget i anledning av ständernas år 1841 gjorda
framställning ytterligare granskades av en lagberedning, som år 1847 avgav
nytt förslag till giftermåls-, ärvda-, jorda- och byggningabalkar. Men icke
heller detta senare förslag blev föremål för riksdagens omedelbara prövning.
I stället har man hitintills fortsatt att genom partiella förbättringar söka avhjälpa
de obestridliga bristerna i den civilrättsliga lagstiftningen.

I Norge gäller fortfarande Kong Christian V:s Norske Lov av år 1687. I
början av förra århundradet ansågs en ny kodifikation så behövlig, att till
och med i norska grundlagen av 1814 intogs en särskild föreskrift därom,
att en ny allmän civil lagbok skulle föranstaltas att utgivas på första eller,
örn detta ej vore möjligt, på andra ordinarie storting. En för ändamålet tillsatt
lagkommitté upptog arbetet men kom ej till något resultat. Grundlagens
förordnande väntar därför ännu på sin uppfyllelse.

Danmarks ännu gällande lagbok är Kong Christian V:s Danske Lov av år
1683. Redan i medlet av 1700-talet sysslades under en lång följd av år med
att åstadkomma en ny mera tidsenlig och omfattande lagkodex. Detta arbete
ledde dock endast till mindre betydande förarbeten och har sedan ej återupptagits,
ehuru behovet av en kodifikation blivit alltmer trängande.

De skandinaviska länderna intaga sålunda för närvarande alldeles enahanda
ställning i avseende å beskaffenheten av deras civilrättsliga lagstiftning.
Denna består nämligen i alla tre länderna av dels en mycket gammal
lagbok, vilkens ännu bestående rester till stor del äro föråldrade samt hindra
rättsskipningen beträda tidsenliga banor; dels en mängd efteråt utfärdade
specialförfattningar, vilka, även dessa delvis föråldrade, tillkommit utan enhetligt
sammanhang sins emellan och nied det hela och utan att arbetet adlats
av någon betydelsefull uppgifts inflytelse, dels en omtvistad och kasuistisk
oskriven lag, nödtorfteligen skapad av teori och praxis i syfte att söka
fylla luckorna och tillgodose nya rättskrav, vilket i månget fall måste ske

6

Motioner i Första kammaren, Nr 216.

genom förtolkning eller uppenbart åsidsättande av gällande lagbud. Det bör
sålunda ej finnas mer än en mening om, att både i Sverige, Norge och Danmark
tiden nu är övermogen för en ny civilrättslig kodifikation, vilken synnerligen
påkallas både i rättssäkerhetens och rättsutvecklingens intresse.

Under sådana förhållanden tränger sig emellertid mäktigt fram angelägenheten
av att detta lagarbete sker efter samråd i ändamål att åstadkomma en
gemensam nordisk lagbok eller rättare sagt nya till innehåll och form, så vitt
ske kan, överensstämmande civillagar för de skandinaviska länderna. Det är
klart, att i många stycken, såsom vissa delar av jordabalken, full överensstämmelse
ej kan vinnas. Men i det stora hela lämpar sig civilrätten väl för
ett gemensamt lagstiftningsarbete, då varken ländernas administrativa egendomligheter
eller stridiga sociala åskådningar här spela samma roll som
t. ex. i processrätten och straffrätten.

Tanken på lika lagstiftning för de nordiska länderna är för övrigt icke
ny och möjligheterna för dess åstadkommande icke heller oprövade.

Särskilt bör i detta avseende erinras om 1876 års riksdags, i anledning av
en motion inom andra kammaren,1 gjorda anhållan, att Kungl. Majit täcktes
vidtaga åtgärder för utarbetandet så skyndsamt som möjligt av en fullständig
handelslag för Sverige, utan att viss annan angiven lagstiftning därigenom
tillbakasattes, ävensom ägna omsorg däråt, att, såvitt ske kunde, därigenom
åstadkommes överensstämmelse med motsvarande norsk och dansk
lagstiftning. Lagutskottet hade avstyrkt motionen, men numera torde tillfredsställelsen
vara enhällig över att riksdagen behjärtade frågans vikt och
betydelse. Ty riksdagens ifrågavarande hemställan har redan lett till antagande
i alla tre länderna av åtskilliga överensstämmande lagar inom viktiga
delar av den speciella handelsrättens område, nämligen växellag, lagar örn
varumärken samt om handelsregister, firma och prokura, sjölag och checklag.

Bestämmande för 1876 års riksdagsskrivelse var, bland annat, även det
anförda skälet, att genom ett uppskov skulle tillfälle till åstadkommande
av likformighet inom vissa grenar av den speciella handelsrätten gå förlorat.
Enahanda fara uppstår nu genom ett undanskjutande av frågan om vinnande
av enhet i den allmänna privaträttens bestämmelser, däri inbegripet dithörande
delar av handelsrätten. Ty i sådant fall kan man i stället med visshet
förutse, att under den närmaste tiden i de olika länderna företagas kodifieringar
av civillagen eller åtminstone antagas nya författningar i alla avsevärdare
delar av densamma. Det är därför av största vikt att med framsynthet
och energi begagna sig av en läglig tidpunkt, som kanske aldrig återkommer.

Huruledes hos andra sins emellan närbesläktade folk enhetstanken mäktat
övervinna långt större svårigheter i lagstiftningsväg, därpå lämnar också
den nya tyska civillagen av den 18 juni 1896 ett exempel, som manar till
efterföljd. Genom denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1900, erhåller
nämligen tyska riket en gemensam borgerlig rätt, i stället för den mångskiftande,
delvis på vitt skilda principer byggda lagstiftning, som förut gällt i de
.särskilda staterna. Ifrågavarande tyska kodifikation, med dess storartade
på jämförelsevis kort tid åstadkomna förarbeten, bör dessutom giva värdefulla
uppslag samt överhuvud taget väsentligen underlätta arbetet för en nordisk
lagbok, ehuruväl å andra sidan lagen till form och innehåll i många avseenden
givetvis kommer att även lända mera till varning än efterföljd.

Om sålunda de yttre betingelserna för en strävan att bringa överensstämmelse
i de skandinaviska folkens civilrättsliga lagstiftning för närvarande äro
niycket gynnsamma, så framstår även innebörden av ett sådant arbete såsom
icke mindre betydelsefullt.

1 Vackt av landshövdingen.

Motioner i Första kammaren, Nr 216.

7

Först och främst föreligga de bästa utsikter, att den i alla tre länderna sedan
länge på dagordningen stående frågan om nya civillagar skall, upptagen
i sådan form, kunna i varje land bringas till utförande inom en så pass kort
tid, att ej redan förarbetena hinna föråldras och den enhetliga ledningen
kommer att saknas. Uppgiftens större betydelse och inflytandet av en mångsidigare
representerad erfarenhet och sakkunskap skola visa sig ägnade lösa
en uppgift, som varje land för sig hitintills ej mäktat. Erfarenheten från
lagstiftningen inom den speciella handelsrätten giva också vid handen, att
ett samarbete leder till fruktbarare resultat. De ledande huvudsynpunkterna
komma därigenom i förgrunden och oväsentliga betänkligheter örn detaljspörsmål
tvingas underordna sig själva sakens intresse.

Det behöver vidare knappast erinras om, vilken viktig insats en gemensam
civillag skulle göra i det gamla, nu av tidsförhållandena upplivade strävandet
att närma de nordiska folken på de kulturella områdena och därigenom
bereda dem ett rikare liv i ett större fädernesland. Att särskilt rättsvetenskapen
och rättsskipningen därigenom skulle taga ett stort uppsving ligger
i öppen dag. För framgången av ett fortsatt gemensamt lagstiftningsarbete
är dessutom överensstämmelse i den allmänna privaträttens principer grundläggande.
Vid förut åberopade samarbeten inom vissa speciella rättsområden
visade sig också de största svårigheterna ligga i ländernas olika lagstiftning
på angränsande områden av den allmänna privaträtten.

Slutligen skall en nordisk lagbok giva den skandinaviska rättsuppfattningen
tillbörligt inflytande och maktställning utåt. Å ena sidan kan den, genom
att för alla tre länderna upptaga vissa allmännare omfattade rättsgrundsatser,
lämna viktiga bidrag till förverkligandet av rättens universalitet. Men
å andra sidan får den likaledes till uppgift att upprätthålla de nordiska folkens
rättstraditioner och bringa dem till inflytande i den universella rättsbildningen.
Gå nu de nordiska folken skilda vägar med sin borgerliga lagstiftning,
är det fara värt, att de alldeles förspilla det framstående arv, de avgammalt
fått att vårda i förenämnda avseende.

Denna sista synpunkt framhölls särskilt i ett tal, som professor Julius Lassen
i Köpenhamn vid universitetets reformationsfest i slutet av förra året höll
örn nödvändigheten av den danska privaträttens kodifikation. Efter att hava
utvecklat, hurusom en ny »dansk lag» hörde till de uppgifter, som det 20:e
århundradet redan i sin början borde söka lösa, tilläde han följande slutord:
Jeg ser nok at Opgaven egentlig bor ståles hojere, og at cn nordisk Lovbog
hurde verre Maalet. En for alle skandinaviske Rigor fselles, ved forenede
danske, norske og svenske Kr adler skabl Lovbog vilde sikrere og kraftigere
give de ejendommelige nordiske Retstanker Udtryk. En nordisk Lovbog
vilde staa med en Auloritet, som den danske, norske og svenske liver för sig
vilde savne, og vilde i Förbindelse med en dertil knyttet, faelles skandinavisk
Retsvidenskab magte den skandinaviske Rots Mission i den almindelige borgerlige
Rets Udvikling, sorn Maegleren niellera den romanistisk-tyske Ret og
deli engelsk-amerikanske Ret. Skölde denne \ ej vise sig farbar, bor den
folkes.

På grund av vad sålunda anförts och då jag djupt kanner, vilket stort ansvar
i förevarande avseende vilar på den nuvarande generationen inför kommande
tider, vågar jag vördsamt hemställa, alt riksdagen måtte hos Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes snarast möjligt taga erforderliga inilinliv
till en samverkan i syfte alt åstadkomma nya, savin ske kan, överensstämmande
civillagar för de tre skandinaviska länderna.

I en dylik framställning ligger naturligtvis även inneslutet, att de frågor
om viktigare ändringar i civillagen, vilka tilläventyrs för närvarande äro pa
prövning beroende, helst böra endast i den ordning nu antytts vidare fullföljas.
»