Motioner i Första kammaren, Nr 213 (Motion 1941:213 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 213.

Nr 213.

Av herr Anderson, Axel Ivar, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1941, m. m.

I proposition nr 173 med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt
föreslås, att såsom taxerad merinkomst av skogsbruk skall upptagas så stor
del av de under beskattningsåret åtnjutna intäkterna av skogsbruk genom
avyttring eller uttag för förädling eller förbrukning i egen rörelse, som kan
anses hava uppkommit genom prisstegring från förkrigsinkomståren utöver
vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning, dock ej högre belopp
än som av den skattskyldige visas hava motsvarat beräknad nettointäkt
av skogsbruk för beskattningsåret.

Detta stadgande innebär, att ett skogsägande industriföretag, som förädlar
sitt från de egna skogarna utfallande gagnvirke (timmer och massaved) i den
egna rörelsen, nödgas som särskilda förvärvskällor uppgiva å ena sidan
skogsinkomsten av detta gagnvirke samt å den andra resultatet av samma
virkes förädling i rörelsen. Ur principiell synpunkt måste detta betraktas såsom
oriktigt, ty här är i själva verket fråga örn en fortgående förädling
inom företaget av en av företaget självt producerad råvara. Såsom jämförelse
kan nämnas, att ett jämindustriföretag, som förädlar malm från egen gruva,
icke ålägges att redovisa vinst på malmen såsom fristående förvärvskälla,
utan det hela får ingå i rörelsevinsten.

Denna felaktiga, principiella utgångspunkt kan i vissa fall leda till en
krigskonjunkturbeskattning av fiktiva vinster inom förvärvskällan skogsbruk,
enär bokföringsmässigt inom skogsbruket beskattningsbar merinkomst kan
framträda, vilken merinkomst sedermera, när samma skogsprodukter under
ett senare år användas i rörelsen, kanske ej alls kommer att utvinnas. Man
har visserligen i propositionen sökt i någon mån motverka en sådan eventualitet
genom följande stadgande i anvisningarna till 6 §.

»Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget skogsbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade
prissättningen rörelsen inkomstminskning, medan taxerad merinkomst
framkommer för skogsbruket, äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan
beträffande nämnda produkter tillämpa lägre prissättning med sammanlagt
högst så stort belopp, att inkomstminskningen å rörelsen bortfaller.»

Detta stadgande kan visserligen stundom, men, såsom nedan skall visas,
ej alltid undanröja den risk för oriktig beskattning, som förslaget enligt vad
ovan sagts innebär.

De skogsägande träindustriföretagen uttaga enligt för deras skogar gällande
hushållningsplaner ungefär lika stora råvarukvantiteter årligen. Dessa

Motioner i Första kammaren, Nr 213.

uttag pläga med hänsyn till skogsvården och önskvärdheten av att upprätthålla
stadigvarande arbetstillgång i skogarna icke växla nämnvärt med konjunkturerna.
Däremot kan driften vid företagens industrianläggningar variera
avsevärt efter konjunkturläget. Härav följer, att någon regelbunden parallellism
mellan avverkning och industriell konsumtion icke finnes. Lagerställningen
av råvara trän de egna skogarna kommer härigenom att vara
mycket växlande, och betydande lagerökningar vid verken av virke från egna
skogar inträffa de år, då driften nedgår på grund av avsättningssvårigheter.
Detta är just vad som skett under propositionens beskattningsår.

Beskattningstekniskt innebär detta, att företagen bli taxerade till merinkomst
av skogsbruk för industrivirke från egna skogar, som ännu icke nyttjats
i rörelsen utan ligger i lager. I någon mån kan kanske denna merinkomst
stundom kvittas mot inkomstminskning inom rörelsen under året.
Det är emellertid ingalunda säkert att så alltid kan ske. Företaget får då
utgöra krigskonjunkturskatt pa en framkonstruerad vinst på eget virke, som
ännu icke vare sig avyttrats eller använts i egen rörelse. Man vet överhuvud
taget ej, om detta virke kommer att lämna någon vinst. Jag finner detta
vara en brist i förslaget, som bör på lämpligt sätt avhjälpas.

Enklast torde detta ske genom att virke, som ett företag använder i egen
rörelse, icke taxeras till krigskonjunkturskatt på skogsbruk utan att detsamma
endast betraktas som en råvara i rörelsen.

Är en sådan utväg icke framkomlig, torde en bestämmelse böra införas
om att vid merinkomstens av skogsbruk beräkning de virkeskvantiteter undantagas
från beräkningen, som resp. skogsägare vid beskattningsårets slut
har liggande i lager för användning i egen rörelse.

Under åberopande av vad ovan anförts får jag hemställa,

att riksdagen vid behandling av proposition nr 173 ville
besluta sådan ändring i »förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1941», att virke, som ett företag avverkat å egen skog
för nyttjande i egen rörelse, helt undantages från krigskonjunkturskatt
av skogsbruk, eller, örn detta ej kan bifallas, att
företaget berättigas att i varje fall undantaga från beräkningen
så stor del av nämnda virke, som vid beskattningsårets
slut ej förädlats eller avyttrats i förädlat skick.

Stockholm den 17 april 1941.

Ivar Anderson,
Stockholm.