Motioner i Första kammaren, Nr 211

Motion 1919:211 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 211.

I

Nr 211.

Av lierrar V011 Sydow och Enhörning, i anledning av Iiungl.

Maj:ts förslag till lag om arbetstidens begränsning.

I anledning av Ivungl. Maj:ts proposition nr 247 med förslag till
lag om arbetstidens begränsning få vi härmed väcka följande motion.

Vid granskning av förevarande proposition lär man icke kunna
undgå att fästa synnerlig uppmärksamhet å det sätt, varpå ifrågavarande
viktiga ärende behandlats inom regeringen. I regeringsformens
§ 10 finnes föreskrivet, att regeringsärendena skola, innan de föredragas
i statsrådet, beredas genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande
ämbetsverk, en bestämmelse, som tydligen är avsedd att utgöra
ett skydd mot överrumplingar samt överilade beslut. Denna konstitutionella
garanti får uppenbarligen ej omintetgöras på det sättet, att
ämbetsverkens yttranden väl infordras men tillräcklig tid icke lämnas
dem att företaga den utredning, som erfordras för att de skola kunna
sakligt pröva dem förelagd fråga och på en sådan prövning grunda ett
allsidigt utlåtande.

Av de yttranden, som bifogats propositionen, framgår otvetydigt,
att varken de myndigheter, som hörts över arbetstidskommitténs betänkande
i förevarande ämne, eller lagrådet, vars yttrande infordrats
över Kungl. Maj:ts förslag, fått sig tillmätt erforderlig tid för denna
ytterligt viktiga frågas sorgfälliga prövning, och denna omständighet är
desto mera att beklaga, som arbetstidskommittén själv icke fått tillfälle
att förebringa den utredning, som kommittén ansett önskvärd.

I detta avseende må erinras, att, sedan kommittén funnit nödvändigt
att föranstalta om vissa arbetsstatistiska och ekonomiska undersökningar,
kommittén från chefen för civildepartementet mottog en anmodan
att så påskynda sitt arbete beträffande arbetstidens reglering i
allmänhet, att förslag till lagstiftning i ämnet, åtminstone i vad angår
arbetstidens längd, kunde föreläggas 1919 års riksdag. Härigenom och
i följd av ett åt kommittén lämnat uppdrag att avgiva förslag jämväl
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 3 samt 89 käft. (Nr 211.) 1377x9 1

2

Motioner i Första kammaren, Nr 211.

angående reglering av nattarbete inom bagerier m. m., blev planen för
kommitténs arbete väsentligen rubbad, och de nyss nämnda undersökningarna
hade icke kunnat fullföljas på åsyftat sätt, när kommittén i
allra största hast måste avgiva sitt förslag rörande arbetstidens längd.
Kommittén har också uttryckligen givit tillkänna, att det till följd av
den mycket begränsade tid, som stått till förfogande, icke varit kommittén
möjligt att åt frågan om reglering av arbetstidens längd egna
den uttömmande behandling, som varit önskvärd.

Vad sålunda förekommit är desto mera anmärkningsvärt, som departementschefen
till statsrådsprotokollet vid kommitténs tillsättande så
sent som den 15 februari 1918 yttrat dels att vid utredning om begränsning
av arbetstiden otvivelaktigt bör tagas hänsyn till lagstiftningens
ståndpunkt och de faktiska förhållandenas utveckling i utlandet,
särskilt i de länder, med vilka vi hava att konkurrera på världsmarknaden,
och dels att staten endast med varsamhet bör ingripa reglerande
på ett område, som är i så hög grad beroende av olika lokala och andra
omständigheter.

Den anbefallda varsamheten är emellertid nu en övergiven ståndpunkt.
Arbetstiden, som i vårt land under de sista årtiondena varit
stadd i ständigt sjunkande, utvisande för industrien år 1905 i medeltal 59,5
timmar per vecka och år 1917, enligt en av arbetstidskommittén verkställd
preliminär utredning, 56,4 timmar. Den hade sålunda under dessa
tolv år inskränkts med 3,1 timmar eller med omkring 5,3 %. Nu föreslås
av Kungl. Maj:t en nedsättning i arbetstiden till 48 timmar i veckan
eller således att arbetstiden skall i ett slag nedbringas med ej mindre
än 14,9 % på 1917 års siffra.

Ifråga om de internationella förhållandena må erinras, att, om man
bortser från de lagstiftningsåtgärder, som under krigsåren tillkommit i
en del stater, lagstadgad 8-timmars maximalarbetstid för vuxna män
inom industriellt arbete i allmänhet hittills kommit till stånd i endast
mycket ringa omfattning. Under krigsåren har 8-timmarsdagen genom
lagstiftning införts i Finland. Norge, Tyskland och Tysk-Osterrike
hava nyligen erhållit motsvarande lagbestämmelser, dock endast av provisorisk
eller tillfällig natur, varjämte, enligt uppgift av socialstyrelsen,
i Ungern, Böhmen, Polen och Italien ävenledes skall hava införts lagstadgad
8-timmarsdag. Övriga europeiska stater sakna ännu, såvitt det
är känt, lagstadganden om 8-timmars arbetsdag, och inlupna underrättelser
giva vid handen, att, särskilt beträffande England och Frankrike,
frågan om införande av lagstadgad 8-timmarsdag där icke tagit
någon bestämdare form. Detsamma synes vara förhållandet inom Ame -

Motioner i Första kammaren, Nr 211.

3

rikas Förenta stater. Vad Finland angår, har den år 1917 tillkomna
lagen om 8-timmars arbetsdag redan praktiskt och i stort sett blivit satt
ur tillämpning, i det att senaten för de flesta större industrier medgivit,
att 104 arbetstimmar under 14 dagar eller således 52 timmar i veckan
få räknas såsom normal arbetstid.

De skäl, som föranlett lagförslagets framläggande under en så utomordentlig
brådska, att man funnit sig kunna tangera grundlagen,
hava av departementschefen angivits vara främst statsklokheten och den
samhälleliga rättvisan, båda dessa ståndpunkter påverkade av eu allmän
oro inom arbetarevärlden och eu allmän misstämning hos vårt lands
arbetare, som betrakta införandet av 8-timmarsdagen såsom ett rättfärdighetskrav
gentemot de andra samhällsklasserna.

Enligt vår mening bjuder statsklokheten icke, att man tillmötesgår
ett klassintresse endast därför, att det ensidigt och mer eller mindre
högröstat fordrar ett sådaut tillmötesgående. Den samhälleliga rättvisan
kräver ovillkorligen, att en sålunda påyrkad reform icke alltför mycket
kränker det allmännas bästa eller andra samhällsklassers berättigade intressen.
Statslivet särskilt i vår tid förlöper icke utan strid mellan de
olika samhällsintressena. Det tager alltid sin tid för statsmakterna att
utsöndra vad som med rätta tillkommer det ena och det andra. De
orsaker, som i utlandet framkallat den där rådande och, såsom det måste
hoppas, övergående orostämningen hava icke sin motsvarighet i vårt
land. Vi kunna därför äga rätt att fordra, att vår lagstiftning sker
under lugn besinning av vad som är möjligt och nyttigt att genomföra
och icke under en upphetsad stämning, som må vara förklarlig i de
länder, vilka under åratal lidit av världskriget och sett de normala
arbetsförhållandena ställda på huvudet av dess följder. Från denna vår
synpunkt måste vi finna det högst beklagligt, att förevarande fråga
framdrivits på ett sätt, som utesluter möjligheten av ett opartiskt och
sakkunnigt bedömande av vad den i sina verkningar innebär.

Departementschefen har till förmån för sitt förslag tagit fasta på
ett uttalande av socialstyrelsen, att 8-timmarsdagen »för närvarande
kan betecknas såsom ett nästan allmänt internationellt faktum». Såsom
ovan antytts, betvivla vi riktigheten av detta påstående. Därmed må
emellertid vara huru som helst. Av avgörande vikt är, huruvida och
huru länge de nu i utlandet rådande kaotiska förhållandena bliva beståndande.
Därom kan ingen uttala ett omdöme. Departementschefen
har själv ifrågasatt, huruvida förhållandena i utlandet ännu kunna anses
fullt stadgade, och socialstyrelsen har delvis med hänsyn till denna
ovisshet föreslagit, att tillämpningen av den av styrelsen förordade

4

Motioner i Första kammaren, Nr 211.

lagen uppskjutes på obestämd tid. Med utgångspunkt från departementschefens
ovan berörda uttalande till statsrådsprotokollet vid arbetstidskommitténs
tillsättande anse vi i högsta grad oklokt, att nu genom
antagande av en lag om 8 timmars arbetsdag utsätta vår industri för
det förlustbringando bakslag, som måste inträffa, om man i de med oss
konkurrerande stora utländska industriländerna icke genomför eller bibehåller
8-timmarsdagen. Arbetstidskommittén har visserligen sökt trösta
sig med, att man i sådant fall hos oss kan återgå till en längre arbetstid.
Envar med industrien förtrogen torde emellertid förstå, huru oklokt
det är att lita till en sådan utväg.

Ehuru, såsom nämnts, de tidigare såsom nödvändiga ansedda undersökningarna
rörande de ekonomiska verkningarna av en till 8 timmar förkortad
arbetsdag ej hunnit slutföras, saknas icke möjlighet att erhålla
en ganska pålitlig bild av dessa verkningar. På grundvalen av befintligt
statistiskt material har nämligen i reservation till arbetstidskommitténs
betänkande från arbetsgivaresidan framlagts en utredning, som för
de större och viktigare industrierna angiver kostnaderna för förslagets
genomförande. Enligt denna utredning, den enda sakliga, som i ärendet
förelagts, skall lagförslagets tillämpning medföra:

vid oförändrat arbetareantal:

en minskning i värdet av den svenska industriens årsproduktion
av c:a 600,000,000 kronor,

en ökning av kostnaderna för den minskade produktionsmängden,
jämfört med vad samma produktionsmängd nu kostar, av 170,000,000
kronor.

för oförändrad produktion:

behövligt antal nja industriarbetare c:a 75,000,
behövliga engångsutgifter c:a 300,000,000 kronor,
extra årskostnader, inberäknat ränta å engångsutgifterna c:a
145,000,000 kronor och reservanterna hava funnit, att den förlust, industrien
får vidkännas genom ökningen i kostnader, i alla händelser kommer
att uppgå till omkring 150,000,000 kronor årligen.

Det är, såsom reservanterna i kommittén framhålla, givetvis omöjligt
att bedöma, vilketdera av ovannämnda båda alternativ — oförändrat
arbetareantal och minskad produktion eller ökat arbetareantal och oförändrad
produktion — företrädesvis kommer att väljas. Verkligheten
kommer sannolikt att ligga någonstädes mitt emellan. Ur det allmännas

Motioner i Första kammaren, Nr 211.

5

synpunkt voro tydligen att önska, att produktionen kunde oförändrad
hållas uppe, men detta kommer helt visst att stranda särskilt på omöjligheten
att under nuvarande förhållanden skaffa bostäder åt det ökade
arbetareantalet. Arbetstidens förkortning måste således omedelbart föra
med sig en avsevärd minskning i produktionen och därmed följande
prisökning å industriens alster, en omständighet som departementschefen
synes hava förbisett.

Utgångspunkten för ovannämnda beräkningar har varit, att produktionen
är proportionell mot antalet arbetare och arbetstiden. Riktigheten
av denna utgångspunkt har departementschefen ej kunnat medgiva,
huvudsakligen enär reservanterna ej räknat med vare sig arbetsintensitetens
höjning såsom följd av arbetstidens förkortande eller utvecklingen
av maskintekniken och arbetets organisation. Och helt allmänt har
departementschefen uttalat, att verkningarna av en förkortning av
arbetsdagen till 8 timmar ej kunnat siffermässigt uträknas.

Med detta sistnämnda uttalande har departementschefen helt underkänt
värdet av den utredning, som arbetstidskommittén funnit nödvändigt
att söka åvägabringa, men då han i detta sammanhang anfört,
att arbetstidskommittén ej ansett utredningens ofullständighet utgöra
avgörande hinder mot upptagande av förevarande lagstiftningsspörsmål,
förbiser han, att kommittén i detta fall handlat på order.

Ifråga om arbetsintensitetens höjning i följd av den förkortade
arbetstiden har departementschefen i likhet med arbetstidskommittén
icke kunnat bygga på annat än förhoppningarnas lösa sand. Hans
sangvinismen i detta avseende är lätt att vederlägga. Den moderna
industrien är i stort sett beroende av maskinkraften. Det är maskinerna,
som angiva arbetstakten, och produktionen är beroende av den tidslängd,
under vilken maskinerna hållas i gång. Åven om arbetarna ville
öka arbetsintensiteten kunde delta icke ske. Inom hantverket och den
del av industri, där handkraften utgör kraftkällan, är det teoretiskt
möjligt, att en förkortning av arbetstiden kunde medföra en ökning av
arbetsintensiteten. Men erfarenheten åtminstone inom vårt land pekar
i motsatt riktning. Man måste räkna med den arbetsolust, vars befintlighet
hos våra arbetare departementschefen själv nödgats medgiva.

Vid bedömande av 8-timmarsdagens sannolika verkningar på produktionen
har departementschefen räknat med att arbetets organisation
och de tekniska anordningarna skola bliva fullkomligare på de områden,
där så över huvud taget kan tänkas. Mot detta anförande måste vi på
på det bestämdaste framhålla, att de tekniska förbättringarna äro en
sak för sig utan samband med arbetstidens längd. Maskinteknikens

6

Motioner i Första kammaren, Nr 211.

utveckling sker än långsamt, än vissa tider hastigt och går sina egna
vägar, oberoende av arbetstidens längd. Då det göres gällande, att
arbetsgivaren för att förekomma minskad produktion i följd av förkortad
arbetstid har att införa förbättringar i tekniken, ställer man på honom
anspråk, som han vid en viss tidpunkt ej alltid med bästa vilja kan
uppfylla, även om man bortser från de ekonomiska svårigheter, vilka i
en depressionstid alltid äro stora stötestenar och ofta utgöra ett bestämt
hinder mot eu önskad förbättring.

Då slutligen departementschefen anför, att »ett lagfästande av 8-timmarsarbetsdag i vårt land icke under nu föreliggande förhållanden
runt om i världen å arbetstidens område bör vara riskablare än varje
annan omläggning, som industrien måste räkna med», kunna vi ej följa
hans tankegång. Naturligen har industrien förut måst underkasta sig
omläggningar, och det är sannolikt, att den även för framtiden får
räkna med sådana. Men den ekonomiska historien lär visa, att sådana
omläggningar icke ske utan stora svårigheter och förluster och icke
böra framkallas utan nödtvång. Vi hava trott, att industrien, som
skapar stora värden åt landet och alla dess bebyggare, skulle ha rätt
att räkna med statsmakternas skydd mot häftiga och hinderliga rubbningar.

Vi hava i det föregående huvudsakligen tagit hänsyn till verkningarna
för industrien av 8-timmarsdagens genomförande. Det finnes
emellertid en annan näring, för vilken reformens genomförande skulle
bliva ännu mera ödesdiger. Detta är lantbruket. Denna näringsgren
skulle dubbelt drabbas av lagen. Å ena sidan är det otvivelaktigt, att
om den förkortade arbetstiden genomföres inom industrien, verkningarna
därav omedelbart skulle bliva kännbara inom jordbruket genom krav
å minskad arbetstid, övertidsersättning o. d. Å andra sidan skulle lagen
medföra en sugning av arbetskraft till industrien från jordbruket, vilket
är den reservoir, varur industrien alltid fått hämta sitt behov av ökad
arbetskraft. Verkningarna av lagen på jordbruket och därmed å vår
livsmedelsproduktion skulle kunna bliva ödeläggande.

Med stöd av de synpunkter, som av arbetsgivarereservanterna
framlagts, och våra egna här ovan anförda skäl, hava vi funnit, att införandet
av 8-timmarsdagen skall medföra de allvarligaste vådor för
hela vårt ekonomiska liv. Icke blott vi, utan hörda myndigheter hava
påvisat, att utredningen i frågan är i hög grad bristfällig och ofullständig.
Det kunde därför finnas giltiga orsaker för oss att yrka avslag
på hela det föreliggande förslaget.

7

Motioner i Första hammaren, Nr 211.

Då vi likväl avstå därifrån, är skälet följande. De förut omnämnda
arbetsgivarereservanterna i kommittén Lava förordat en arbetsvecka,
omfattande i genomsnitt 54 timmar. En sådan begränsning motsvarar
5.7 % på 1917 års medeltal, eller således mera än den nedsättning i
arbetstiden, som inträtt under tolvårsperioden 1905—1917. Det är således
en avsevärd nedsättning i arbetstiden de föreslå, men tendensen
går onekligen i riktning av en alltjämt skeende inskränkning. Och det
vill synas, som om vårt näringsliv utan alltför stora olägenheter och
förluster .skulle kunna reda sig med en arbetstid av 54 timmar i veckan.
För vår egen del äro vi icke för alla förhållanden motståndare till 8-timmarsdagen. Blir den definilivt lagfäst i våra grannländer och de
med oss konkurrerande stora industriländerna, torde tiden vara inne
att med varsamhet och skälig förberedelsetid införa den även hos oss.
Med denna vår uppfattning hava vi icke velat motsätta oss den lösning
av frågan, som omförmälda reservanter inom kommittén funnit vara den
råtta, eller genomförande i industrien av en arbetsvecka om 54 timmar
i medeltal.

I detta sammanhang vilja vi anföra, att då departementschefen angivit
8-timmarsdagen såsom en av de stora grundstenarna i den samhällsbyggnad,
där arbetarna skola finna sin rättmätiga plats, man därav
skulle kunna draga den slutsatsen, att han ansett detta vara arbetarnas
slutmål ifråga om arbetstidens längd. Ingen, förtrogen med arbetarnas
strävanden, lärer dock draga i tvivelsmål att, om 8-timmarsdagen nu
införes, nya ansträngningar omedelbart eller ganska snart skola igångsättas
för en ytterligare förkortning av arbetstiden. Redan nu höjas i
vårt land och våra grannländer, där 8-timmarsdagen icke är genomförd,
röster, som med skärpa fordra en än vidare förkortning av arbetstiden,
åtminstone för vissa näringsgrenar. För arbetareledningen
gäller att vid varje tidpunkt äga ett eller flera program, som binder
samman arbetareklassen. Blir ett krav uppfyllt, framställes genast ett
nytt. Men statsmakternas uppgift är att j varje fall väga mellan önskningar
och möjligheterna för deras förverkligande, och den samhällsbyggnad
muras fastast, där allas berättigade intressen rättvist avvägas
och främjas.

Lagförslagets detalj bestämmelser föranleda från vår sida följande
erinringar:

8

Motioner i Första kammaren, Nr 211.

§ I Enligt

§ 1, c) undantages från lagens tillämpning arbete, som till
sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda
tider. Såsom exempel på här åsyftat arbete auföres i motiveringen bl.
a. stuveriarbete vid mindre hamnplatser. Det saknas enligt vår erfarenhet
skäl att i förevarande fall göra någon skillnad mellan större
och mindre hamnplatser. Stuveriarbetet är enligt sin natur oregelbundet
och i alla händelser för brådskande för att endast kunna utföras på bestämda
tider, och detta gäller även de stora hamnplatserna, där ett flertal
fartyg på en gång skola lossas eller lastas. Och då det synes
oegentlig!, att samma slags arbete på en ort skall vara underkastat
andra regler än på en annan ort, torde allt stuveriarbete böra undantagas
från lagens tillämpning. Detta torde lämpligast kunna ske genom
att i lagtexten såsom ett nytt moment bland arbeten, som undantagas
från lagens tillämpning, inskjutes »stuveriarbete».

Beträffande punkten g) i samma paragraf är angivet, att 8-timmårsdagen
skall komma i tillämpning i fråga om sorteringsarbete vid skiljeställe,
varemot själva flottningsarbetet skall vara undantaget. Såsom i
framställningar till departementschefen uttalats från sakkunnigt håll,
skulle flottningsresultatet, i hög grad äventyras, om vid det jämförelsevis
lätta sorteringsarbetet en längre arbetstid än 8 timmar om dagen
ej skulle få komma till användning. Då således den medgivna längre
arbetstiden vid flottningsarbetet i flertalet fall kan bliva utan nytta, så
framt ej det under en kort tid av året bedrivna sorteringsarbetet alltid
må kunna påskyndas i den utsträckning, som fullt motsvaras av sorteringsverkets
förmåga att genomsläppa dit ankommande timmer, torde
orden »utom vid skiljeställe» böra utgå.

Vi hemställa alltså,

dels att till § 1 fogas i slutet orden »samt 1)
stuveriarbete», varvid ordet »samt» i slutet av mom.
j) utgår,

dels att i § 1 g) orden »utom vid skiljeställe»

utgå.

§§ 4 och 5.

Ovan har framhållits de ödesdigra verkningar, som från ekonomisk
synpunkt skulle uppkomma genom att nu omedelbart i industrien
införa en till 8 timmar förkortad arbetsdag. Förslaget är i det avse -

Motioner i Första hammaren, Nr 211. 9

endet även mycket skadligt, att det begränsat arbetstiden pr dag. Då
lagen uppgives hava till sylte att bereda arbetarna skydd mot en obehörig
exploatering av arbetskraften, kan detta mål fullt vinnas genom
arbetstidens begränsning i genomsnitt pr vecka eller veckor. Några
olägenheter för arbetarna av en sådan anordning kunna ej påvisas, men
industrien beredes. möjlighet att, där ett visst arbete är av beskaffenhet
att ej kunna på viss dag eller klockslag medhinnas, få arbetstiden ena
dagen eller veckan något förlängd för att sedan nästa dag eller vecka
giva full ersättning därför genom förkortad arbetstid. En lag, som
endast tillgodoser den ena partens önskningar men pålägger den andra
olidliga band, kan icke vara en god och rättvis lag.

Enligt förslagets § 5 skall arbetsrådet äga medgiva undantag från
normalarbetstiden i fråga om arbete, som bedrives med tre skiftlag och
oundgängligen måste fortgå jämväl under sön- och helgdagar. Med en
indelning i tre skiftlag vid industrier, som med s. k. ständig eld arbeta
både vardagar och söndag, måste dock arbetstiden bliva 56 timmar i
veckan, enär denna siffra utgör jämt 7= av veckans 168 (7 x 24) timmar.
Uppenbart är, att, för sa vitt sådana industrier ej skola tillfogas obotlig
skada, lagen måste uttryckligen tillerkänna dem rätt till denna arbetstid,
och icke göra densamma beroende av arbetsrådets medgivande,
helst som från arbetarnas sida påyrkats, att extra personal skall anställas
för det sjunde dygnet. En sådan anordning är praktiskt och
ekonomiskt sett omöjlig att genomföra.

På grund härav få vi hemställa,

dels att § 4 måtte erhålla följande av arbetsgivarereservanterna
föreslagna lydelse:

»Arbetare må icke användas till arbete under
längre tid än 54 timmar i veckan i medeltal för två
veckor.

Vid arbete, där oavbruten drift är behövlig, må
arbetstiden utsträckas till 56 timmar i veckan i medeltal
för två veckor.

Här angivna tidsbegränsningar avse den effektiva
arbetstiden, raster sålunda oräknade.»

dels, att, såsom följd härav, andra stycket av § 5
enligt Kungl. Maj:ts förslag måtte utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 3 samt. 89 käft. (Nr 211.)

1377 19 2

10

Motioner i Första kammaren, Nr 211.

§ 7.

Det medgivande i avseende å övertidsarbete, som i denna paragraf
innehålles, är enligt vår mening alltför snävt tilltaget. Svårigheten att
på dagen beräkna den tid, som åtgår för utförandet av en beställning,
torde, såsom av arbetsgivarereservanterna erinrats, vara uppenbar.
Särskilt järn- och verkstadsindustrien kräver en mycket stor elasticitet
i arbetstiden, desto större ju mera omfattande beställningen är. Det
må ej förbises, att en av de viktigaste faktorerna i avseende å den inhemska
industriens konkurrensduglighet i förhållande till utlandets jätteindustrier
är möjligheten att erbjuda leverans inom bestämd kort tid.
Men denna möjlighet är i hög grad kringskuren, då arbetsgivaren ej
får räkna med att i nödfall anlita ett någorlunda rymligt tillmätt övertidsarbete.
År detta otillräckligt, blir följden ofta, att han nödgas avsäga
sig beställningen. Då, såsom även erinrats, någon fara för arbetarna
ej ligger i yrkandet om rymligare övertidsbestämmelser, enär
övertidsarbetet, såsom mycket dyrbart, endast i nödfall kommer till användning,
hava vi ansett den högst medgivna tiden utan olägenhet
kunna sättas till 40 timmar under eu kalendermånad. Och då bestämmelsen
om övertidsarbete mången gång skulle bliva utan egentligt
värde, om ej arbetare under 18 år skulle få däri användas, torde även
dessa böra inbegripas under bestämmelsen.

Vi hemställa alltså,

att § 7 lista stycket måtte erhålla följande lydelse: »Finner

arbetsgivare i annat fall, än som avses
i § 6, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att
använda arbetare till arbete utöver begränsning, som är
angiven i 4 § eller kan hava meddelats med stöd av § 5,
vare därtill berättigad för högst 40 timmar under loppet
av en kalendermånad. Därutöver må för nödvändiga
förberedelser eller avslutningsarbeten enstaka arbetare
användas under högst 10 timmar under loppet av
kalendermånad.»

§ 9.

Enär det från såväl arbetsgivare- som arbetaresynpunkt ej kan
vara lämpligt, att vilken rikssammanslutning som helst, huru liten den

Motioner i Första kammaren, Nr 211. 11

än vore, skulle äga inkomma med förslag å kandidat till arbetsrådet,
hemställa vi,

att i lista stycket efter orden »rikssammanslutningar
av arbetsgivare» måtte inskjutas orden: »omfattande
var och en minst 50,000 arbetare» och efter
orden »rikssammanslutningar utav arbetare» måtte inskjutas:
»omfattande var och en minst 50,000 medlemmar».

Övergångsbestämmelserna.

De övergångstider, som lagförslaget stadgar, äro för knappt tillmätta,
för att industrien under dessa tider skall kunna verkställa erforderliga
utvidgningar och andra förändringar. För genomförande av
8-timmarsdagen skulle otvivelaktigt en lång övergångstid vara oundgänglig,
men även ifråga om den förkortade arbetstid, vilken av oss
avses, är en viss förberedelsetid av nöden, och denna är enligt det
kungl. förslaget satt för kort. För skiftarbete torde tiden ej lämpligen
kunna sättas kortare än till den 1 juli 1920 och för annat arbete till
den 1 januari 1920. Departementschefen har framhållit såsom ett av
skälen till normalarbetsdagens lagfästande önskan att främja arbetsfreden.
Med denna önskan sympatisera vi i hög grad. Men densamma
kommer icke att gå i fullbordan med de övergångsbestämmelser, som
föreslagits. Skall den nya lagen för allt arbete, som icke bedrives
oavbrutet såväl dag som natt, träda i kraft den 1 oktober 1919, då
kollektivavtal äro gällande för de flesta av våra viktigare industrigrenar,
lära svåra slitningar och arbetsinställelser icke vara att undvika. Departementschefen
har uttalat den förväntan, att arbetsgivarna i regel skola
visa sig beredda att medgiva sådana löneförhöjningar, som erfordras
för att arbetsförtjänsten skall kunna vidmakthållas oförändrad. Fortsätter
den nedgång i konjunkturerna, som särskilt inom vissa branscher
gjort sig gällande, kan denna förhoppning lätteligen bliva omöjlig att
uppfylla. Men oavsett detta är det otvivelaktigt, att själva omläggningen
av lönesystemet i många fall skall giva anledning till meningsskiljaktigheter,
och dessutom kan befaras, att arbetarna i en del fall
skola begagna tillfället att kräva högre lönetillökning än som proportionellt
svarar mot arbetstidens avkortning. Ur arbetsfredens synpunkt
är det därför i högsta grad angeläget, att beträffande företag, vilkas

12

Motioner i Första kammaren, Nr 211.

arbetsförhållanden äro reglerade genom kollektivavtal, lagens bestämmelser
icke träda i tillämpning förr än efter avtalstidens utgång.

Vi hemställa alltså,

att de i övergångsstadgandet bestämda tiderna 1
juni 1920 och 1 oktober 1919 ändras till 1 juli 1920
och 1 januari 1920,

samt att i stadgandet inskjutes en bestämmelse,
att, där vid tiden för lagens ikraftträdande finnes
gällande kollektivavtal, bestämmelserna i lagen ej skola
tillämpas förrän efter avtalstidens utgång.

Stockholm den 7 april 1919.

Hjalmar von Sydow. E. A. Enhörning.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1919.