Motioner i Första kammaren, nr 209

Motion 1952:209 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 209.

5

Nr 209.

Av herr Bergh, om en revision av gällande bestämmelser rörande
kallortstillägg.

Sedan många år utgå s. k. kallortstillägg till tjänstemän i övre Norrland.
Då dessa tillägg infördes, avsågo de att kompensera befattningshavare i denna
del av landet för de höga levnadskostnaderna samt för de olägenheter,
som följa av det förhållandevis hårda klimatet.

Kallortstillägget utgår med skilda belopp i olika delar av Nörrland. Vid
indelningen i kallortsgrupper angåvos följande huvudfaktorer som vägledande:
vinterkylans intensitet, längden av vintern, enslig belägenhet, vintermörkrets
omfattning, avstånd från Sveriges huvudorter samt ödemarksnatur.

Vid den lönereglering som företogs 1947 bibehöllos kallortstilläggen vid
samma belopp som tidigare. En orsak därtill har ansetts vara, att en sådan
faktor som t. ex. fördyring av levnadskostnaderna på grund av avsides belägenhet
i någon mån beaktades vid landets indelning i dyrortsgrupper.
Bland annat den inom olika yrkesområden alltmer försvårade rekryteringen
av tjänster i Norrland ger emellertid vid handen, att kallortstillägget icke
tillnärmelsevis utgör kompensation för de olägenheter detta tillägg avser att
kompensera.

Det är allmänt känt, att det är dyrare att leva i norra Sverige. Sålunda
fordras det extra varm beklädnad, varjämte betydligt mer bränsle åtgår för
att hålla bostäderna varma. Om man gör en jämförelse mellan priserna i
t. ex. Luleå och Stockholm, som ligga i samma dyrortsgrupp, finner man att
så gott som alla förnödenheter äro dyrare i Luleå, till största delen beroende
på de långa transporterna och därmed dyrare transportkostnaderna för Luleås
del. 1950 års dyrortssakkunniga framhöllo bl. a. i sitt betänkande, att
livsmedelsutgifterna för Kiruna, Luleå och Gällivare låge klart högre än i
Stockholm.

Samtidigt som den pågående penningvärdeförsämringen och den alltmer
skärpta beskattningen bragt tjänstemännen i sämre läge, ha befattningshavarna
i allmän tjänst i övre Norrland på grund av den otillräckliga kompensationen
för med vistelsen därstädes förenade olägenheter kommit i en relativt
ogynnsammare situation än andra tjänstemän. Kallortstillägget har
nämligen icke höjts sedan 1939, och på detsamma utgår icke rörligt tillägg.

För att rättvisa skall ernås och rekrytering av tjänster i övre Norrland
icke ytterligare äventyras erfordras enligt min mening bl. a. att kallortstill -

6

Motioner i Första kammaren, nr 209.

lägget ökas. Då kallortstilläggets realvärde givetvis också måste bibehållas
erfordras dessutom att rörligt tillägg utgår på detsamma.

Under åberopande av vad som ovan anförts hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att
Kungl. Maj :t ville företaga en revision av de nu gällande bestämmelserna
om kallortstillägg i sådan riktning, att tilläggets
grundbelopp höjes och att rörligt tillägg därå må utgå.

Stockholm den 25 januari 1952.

*-X : . . . .: , Ragn. Berghi , >!

»WU