Motioner i Första kammaren, nr 204 (Motion 1943:204 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 204.

Nr 204.

Av herr Granath, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förändring i avseende å löneställning
och avtal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken.

I postverkets personalstatförslag för budgetåret 1943/44 har generalpoststyrelsen
bl. a. föreslagit, att en notariebefattning i lönegrad A 21 å styrelsens
ombudsmansexpedition skulle uppflyttas i lönegrad A 24. Förslaget, som
tillstyrkts av allmänna lönenämnden, har icke upptagits i Kungl. Maj:ts proposition
nr 43 till innevarande års riksdag angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningshavare vid
kommunikationsverken.

Förslag till förbättring av ifrågavarande befattningshavares lönegradsplacering
har av styrelsen framförts i samtliga från och med 1937 avgivna personalstatförslag.
Alltsedan 1939 har förslaget varje år tillstyrkts av allmänna
lönenämnden. Vad sålunda ifrågasatts har emellertid icke föranlett någon
åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

År 1937 utgjordes ombudsmansexpeditionens personal i högre tjänsteställning
av en byrådirektör och ombudsman i 28 lönegraden (numera A 28), en
notarie i 21 lönegraden (numera A 21) och en förste postassistent i 17 lönegraden
(numera A 17). Sistnämnda befattning uppflyttades från och med
den 1 juli 1939 till lönegrad A 21 med benämning notarie. Personalen har
alltså efter denna tid utgjorts och utgöres alltjämt av en byrådirektör och
ombudsman samt två notarier i nyss angivna lönegrader.

I samband med avgivandet av personalstatförslaget för budgetåret 1938/39
anförde generalpoststyrelsen beträffande förevarande förslag bl. a. följande:
»För närvarande måste ombudsmannen personligen deltaga i handläggningen
av samtliga förekommande ärenden. Detta medför, att ombudsmannens
tid i allt för hög grad upptages av mindre viktiga ärenden till förfång för
sådana av mera betydelsefull beskaffenhet. En ändring i detta förhållande
kan åvägabringas endast på det sätt, att åt annan funktionär uppdrages att
självständigt handlägga vissa ärenden. De ärenden, som i första hand skulle
kunna på sådant sätt avskiljas, äro enklare rättegångsmål samt flertalet
indrivnings- och bevakningsärenden. Vid en sådan anordning skulle ombudsmannen
ej behöva taga personlig befattning med dylika ärenden i andra
fall, än när däri uppkomme frågor av mera principiell natur eller eljest av

Motioner i Första kammaren, nr 204.

mera ovanlig eller svårbedömd beskaffenhet. Åtskilligt ofruktbart dubbelarbete
skulle därigenom kunna undvikas. Vid en sålunda vunnen lättnad
i arbetsbördan skulle möjligheten för ombudsmannen att personligen leda
undersökningar och förhör i disciplinära ärenden samt att iakttaga inställelse
i viktigare rättegångar även utom Stockholm i icke ringa grad ökas.
Att ett verkligt behov därav föreligger har under de senare åren vid upprepade
tillfällen av erfarenheten bestyrkts.

Även om en uppdelning av arbetsuppgifterna på nu angivet sätt genomföres,
kommer det givetvis att inträffa fall, då ombudsmannens närmaste
man måste meddelas uppdrag att självständigt handlägga jämväl sådana
uppgifter, som i första hand böra ankomma på ombudsmannen personligen,
exempelvis inställelse vid rättegångar samt ledning av förhör vid svårare
tjänsteförseelser.»

I personalstatförslaget för budgetåret 1941/42 framhöll generalpoststyrelsen,
att styrelsen, särskilt med hänsyn till den starka ökningen av antalet
brottmål, vari styrelsen hade att föra målsägandetalan, funnit det icke längre
kunna anstå med en uppdelning av arbetsuppgifterna å ombudsmansexpeditionen
samt anförde vidare därom: »Den sålunda ifrågasatta arbetsuppdelningen
har genomförts från och med den 1 oktober 1939, därvid åt den ene
av de två notarierna uppdragits att tills vidare på eget ansvar handlägga följande
ärenden:

a) rättegångsmål, avseende brottsligt förfarande mot postverket av annan
än postfunktionär, med undantag dock för i dylikt ärende uppkommen fråga
om disciplinärt ansvar eller om ersättningsskyldighet för postfunktionär;

b) ärenden angående lagsökning samt handräckning för fordrans utfående
med under a) angiven inskränkning;

c) ärenden, som överlämnats till ombudsmannen för framtida bevakning
av någon postverkets fordran.

Med hänsyn till de självständiga arbetsuppgifter och därmed förenat
ansvar, som sålunda lagts å sagde tjänsteman, har styrelsen ansett sig icke
kunna underlåta att tills vidare tilldela tjänstemannen förordnande i lönegrad
A 24.

Verkningarna av den sålunda genomförda arbetsfördelningen hava befunnits
gynnsamma. Särskilt må framhållas, att ombudsmannen vunnit avsevärt
större möjligheter än förut att ägna sin lid åt mera betydelsefulla arbetsuppgifter.
Vidare har expeditionens förmåga att bära den med poströrelsens fortgående
utveckling växande arbetsbördan ökats. Någon utökning av antalet
funktionärer å expeditionen behöver därför för närvarande icke ifrågasättas.

Med hänsyn till de sålunda vunna erfarenheterna anser generalpoststyrelsen,
att någon återgång till den tidigare arbetsordningen icke bör ifrågakomma.
Styrelsen finner det emellertid angeläget, att den tjänsteman, åt
vilken anförtrotts de nya arbetsuppgifterna, gives en mot desamma svarande
tjänsteställning, särskilt som. styrelsens möjligheter att för befatt -

Motioner i Första kammaren, nr 204.

ningen förvärva och bibehålla en fullt kompetent person — d. v. s. en person
med fullgod såväl juridisk som postal utbildning — eljest allvarligen äventyras.
»

I statförslaget för nästkommande budgetår har generalpoststyrelsen i förevarande
ärende anfört bl. a. följande: »Ombudsmansexpeditionens arbetsuppgifter
visa fortsatt tendens till ökning. Särskilt är så förhållandet med
rättegångsmål av det slag som här ovan avses. Dessa mål, vilkas antal under
åren 1935—1937 utgjorde i medeltal 81 per år och vilka under år 1938 uppgingo
till 107, utgjorde år 1940 146 och år 1941 ej mindre än 226. Under första
halvåret av innevarande år har målens antal uppgått till 156, vilket alltså
innebär en ytterligare synnerligen stark stegring.

Under år 1941 har expeditionen vidare tillförts nya arbetsuppgifter i två
olika hänseenden. I anslutning till underdånig skrivelse den 25 februari 1941
angående utvidgning av styrelsens disciplinära bestraffningsmyndighet på
det sätt, att denna komme att omfatta jämväl postombud, lant- och lådbrevbärare,
har styrelsen nämligen beslutat, att ärenden angående av dylika
funktionärer i tjänsten begångna fel och försummelser, vilka ärenden tidigare
handlagts å styrelsens första byrås trafikavdelning, skulle handläggas
och i styrelsen föredragas av ombudsmannen.

Vidare har styrelsen den 8 april 1941 beslutat, att ärenden, vari av postverket
utbetalats ersättning för förlust eller skada och i vilken fråga förelåge
om ersättningsskyldighet för postfunktionär, vilka ärenden tidigare handlagts
dels å styrelsens III och IV byråer, dels ock å styrelsens bankavdelning,
skulle i styrelsen föredragas av ombudsmannen.

En god bild av ombudsmansexpeditionens växande arbetsbörda gives av
antalet därstädes diarieförda ärenden. Dessa uppgingo under sistförflutna
femårsperiod till följande antal för år:

1937	569	stycken
1938	592	»
1939	616	1>
1940	706
1941	939

Under första halvåret innevarande år utgjorde antalet diarieförda ärenden
655 stycken.

Att expeditionen, trots den stora ökningen i antalet ärenden, kunnat fullgöra
sina uppgifter utan utökning av personalen är i främsta rummet beroende
på den rationalisering av arbetet, som skett genom den ovan omförmälda,
från och med den 1 oktober 1939 genomförda arbetsfördelningen.

Med hänsyn särskilt till den alltjämt fortgående utvecklingen av postverkets
rörelse synes det icke kunna räknas med, att expeditionens arbetsuppgifter
framdeles skola komma att minskas.»

Att expeditionens arbetsuppgifter alltjämt ökas framgår därav, att hela

Motioner i Första kammaren, nr 204.

antalet diarieförda ärenden för 1942 utgjorde 1.315 samt att antalet rättegångsmål
för samma år utgjorde 328. Denna stora arbetsökning har nödvändiggjort
förordnande av en funktionär såsom förstärkning å expeditionen
från och med den 1 februari 1943.

I den nu framlagda propositionen har föredragande departementschefen
bl. a. framhållit, att prövningen av de från kommunikationsverkens styrelser
inkomna personalstatförslagen måst ske från utgångspunkter, som väsentligt
avvika från under mera ordinära förhållanden tillämpade bedömningsgrunder.
Departementschefen har vidare hänvisat till vad chefen för finansdepartementet
i årets statsverksproposition anfört därom, att medel för nya
tjänster icke beräknats annat än då en sådan ökning av arbetsbördan förekommit,
att den icke kunnat antagas på tillfredsställande sätt avvecklad utan
personalförstärkning, samt att förbättringar i löneställningen godtagits endast
i ett mycket ringa antal fall, där de framstått såsom nödvändiga konsekvenser
av eljest vidtagna åtgärder. Vidare har framhållits, att förslag om
individuell uppflyttning i lönegrad i regel avvisats.

Vad sålunda anförts synes kunna åberopas till stöd för uppflyttning i
lönegrad av den här ifrågakomna tjänsten. Den arbetsfördelning, som föranlett
förslaget, har nämligen nödvändiggjorts av en väsentlig ökning av
ombudsmansexpeditionens arbetsbörda och därav påkallade organisatoriska
förändringar. Att de självständiga arbetsuppgifter, som i samband därmed
tillförts befattningen, i och för sig äro sådana, att en inplacering av densamma
i lönegrad A 24 måste anses riktig, har icke bestritts. Särskilt må i
detta sammanhang framhållas, att huvuddelen av de å expeditionen förekommande
talrika rättegångsmålen självständigt handläggas av ifrågavarande
befattningshavare. Behovet för framtiden av befattningen med dess nuvarande
åligganden måste vidare anses klart ådagalagt.

Följande synpunkter torde i förevarande sammanhang jämväl böra beaktas.
Befattningen är en specialtjänst för vars handhavande fullgod såväl
teoretisk som praktisk juridisk utbildning är oundgänglig. Därjämte är det
synnerligen önskvärt, att befattningens innehavare även är postalt fackutbildad.
För närvarande finnes emellertid inom postverket ingen annan funktionär
med dylik utbildning, som kan komma i fråga till befattningen, än
den tjänsteman, som sedan en längre tid tillbaka på förordnande uppehållit
densamma. Då denne tjänsteman emellertid under innevarande år uppnår
en så pass hög ålder som 50 år och han såväl av denna anledning som på
grund av sin postala utbildning har möjlighet att erhålla en rent postal befattning
i högre lönegrad än den vari han själv är ordinarie, nämligen A 21,
är det sannolikt, att han, om utsikt icke kan anses föreligga att under den
närmaste framtiden komma i åtnjutande av den ifrågasatta förbättrade lönegradsplaceringen,
tämligen snart kommer att begagna sig av de andra möjligheter
till befordran, som stå honom till buds. I en sådan situation torde
generalpoststyrelsen bliva nödsakad anställa en jurist utan postal utbildning.

Motioner i Första kammaren, nr 204.

Tidigare försök i dylik riktning hava icke utfallit lyckligt. I varje fall torde
det icke kunna räknas med, att en postalt oskolad funktionär skulle i fråga
om arbetsresultat och allmän användbarhet kunna mäta sig med en person
med såväl juridisk som postal utbildning. Det kan därför tänkas, att i ett
dylikt fall en eljest icke erforderlig utökning av arbetskraften skulle bliva
erforderlig. Vid angivna förhållande finnes fog för antagande, att den nu
ifrågasatta åtgärden kommer att visa sig fördelaktig för statsverket jämväl ur
ekonomisk synpunkt.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställes,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts
förslag till personalförteckning för postverket, att antalet
sekreterare i lönegrad A 24 ökas med 1 till 6 och att antalet
notarier minskas med 1 till 11.

Stockholm den 26 februari 1943.

P. Granath.