Motioner i Första kammaren, Nr 200

Motion 1931:200 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 200.

1

Nr 200.

Av herr Lindhagen, om vissa åtgärder i anledning av
nationernas förbunds allmänna nedrustninqskonferens

° -/ n o o o j

ar 1932.

Efter många våndor skall folkförbundets »allmänna nedrustningskonferens»
omsider äga rum i början av år 1932. Då äventyras fortfarande en »verklighetsfrämmande»
debatt. Icke av obekantskap med verkligheten, utan därför
att man ej önskar avslöja den och sätta problemen på sin spets.

Avrustningsdebatter utan att snudda vid det som ligger bakom rustningarna
måste lätt utmynna i blinda resultat. Den senaste konferensen mellan fem
sjömakter om nedrustning av deras krigsflottor ledde i stort sett till att Nordamerika
berättigades att bringa sin flotta upp till jämnhöjd med Englands.
Av detta medgivande har den gynnade makten också börjat begagna sig. En
liten vinst kan ju sägas vara, att avtal för de övriga träffades örn en maximigräns,
i stort sett sammanfallande med deras nuvarande rustningar. Yad kan
väntas av sammanträffandet år 1932?

I lyckligaste fall troligen, att någon minskning i beväpningarna avtalas.
Konferensens benämning yppar också, att man ej vill komma längre. Det må
gärna medgivas, att detta också är ett fjät, som ej får frånkännas betydelse.
Krigsfaran blir emellertid lika stor som förut. I krigens orsaker har man ej
vågat fördjupa sig. Med minskade rustningar kan föras krig lika bra som
tillförne. För övrigt, när kriget brutit ut och det gäller liv och död, betyda
överenskommelser örn rustningarnas kvantitet och humanitär krigföring mindre
än intet.

Problemet för folken är således, hur man vid ett sådant konferenstillfälle
skall förmå styrelserna att upptaga diskussion tillika örn mänsklighetens produktiva
livsintressen, d. v. s. örn världsproblemet. Bliva påfrestningarna av
förehavandet så stora, att sanningen ej kan hållas tillbaka, då kommer kongressen
att betyda vida mer än örn den fortfarande inskränker sig till någon
konturlös rustningsminskning.

Sovjet framlade år 1927 ett förslag i Genéve örn allmän, fullständig och
omedelbar avrustning. Det gick ut på ett totalt förintande av krigsapparaterna.
Detta förslag lärer fortfarande i någon reviderad form ligga på folkförbundets
bord.

För min del fäste jag år 1928 genom en motion och en interpellation i riksdagen
uppmärksamhet på Sovjets framstöt. Vid 1931 års riksdag ha även
kommunisterna rekommenderat den till understöd av svenskarna.

Vi minnas hur detta radikala uppslag upptogs första gången i Genéve. Det
väckte ovilja eller förakt. Man tog med ett par undantag det ej på allvar eller
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 3 sami. 52 haft. (Nr 200—201.) 26o 31

2 Motioner i Första kammaren, Nr 200.

ville åtminstone icke göra det. Det är fara värt, att föga större intresse skall ar
1932 ägnas detsamma.

En liknande företeelse avspeglar sig även i de västerländska staternas inre
politik. Där möta pacifistiska folkrörelser, som kräva allvar i leken med talet
örn avrustning. Regeringar och parlament rycka blott på axlarna åt dylika
fantasier.

Denna sinnesfrånvaro inför fredsfrågans fundament avslöjar sig till sist
visserligen. Det kan hända, att blott någon gång ett litet barn liksom i Anderséns
saga örn kejsarens nya kläder kommer med sitt utrop, »de äro ju nakna»,
börjar omsider folkens uppvaknande.

Särskilt ett sådant oförblommerat uppslag som Sovjets i Genéve kan påskynda
sanningens annalkande. Det är riskablare för folkförbundet än för staternas
regeringar och parlament att visa sig förnämt avvisande inför ett allvarligt
grepp på saken. Folkstämningen har sina ögon fästade på Genéve och det kan
hända att ett fortsatt alltför menlöst förenklande av problemen till sist väcker
egna tankar hos den allmänna meningen.

Förmodligen är nämligen Sovjets förslag, om det nu vidhålles 1932, allvarligt
menat så tillvida, att det vill medverka även för egen del till en samtidig
allmän och fullständig avrustning. Men det kan ock ligga andra bevekelsegrunder
bakom än rent pacifistiska. Då nedsjunker förslaget till
gammal västerländsk diplomati, som ofta döljer de verkliga avsikterna.

Sovjet kan icke vara främmande för svårigheterna för härskande europeiska
makter att ansluta sig till den renodlade avrustningen. Vad skulle väl inträffa
genom det ifrågasatta allmänna totala förstörandet av krigsberedskapen? Jo,
bland åtskilligt annat, att de behärskade folkslagen i Asien och Afrika utan
vidare risk och uppskov proklamerade sin frigörelse. Därav blev kanske också
följden, att europeiska folk och icke minst arbetarklassen råkade ut för sämre
levnadsvillkor under avsevärda tidrymder, då exploatering av de färgade
raserna och deras boplatser ej vidare stodo dem till buds. Ur dylika försakelser
kommer sedan att spira våldsamt missnöje, vilket lättare än nu skulle även i
västerlandet leda fram till den sociala revolutionen.

Det synes mig ganska tillåtligt uttala den förmodan, att dessa konsekvenser
av Sovjets förslag icke varit för initiativtagaren alldeles främmande. Jag vill
tillägga, att ett öppet erkännande av dessa motiv eller rättare sagt en uppriktig
odiplomatisk uppfordran att börja diskussionen med världsproblemet skulle
gjort mänskligheten en större nytta. Därigenom hade den europeiska mentaliteten
blivit ställd mera mot väggen utan att kunna alldeles undkomma överläggningar
örn de verkliga realiteterna. Det är nog enda räddningen för
Europa att taga skeden i vacker hand och genom godvilliga, ömsesidigt fördelaktiga
övergångsbestämmelser avskriva sina obehöriga privilegier. Sedan
kommer den totala avrustningen som ett brev på posten.

Folkförbundets avrustningskongress och Sovjet böra således, såvitt jag förstår,
sysselsätta sig först i efterhand med avrustningsfrågan, örn man vill
skapa en milstolpe i mänsklighetens utveckling. Det är världsproblemet, de

Motioner i Första kammaren, Nr 200. 3

andliga och ekonomiska verkligheternas förtvivlade läge som måste överskugga
en avrustningsdiskussion.

*

Här gäller det således först för vår världsdel att söka komma förbi det
yttersta målet hitintills för en officiell vidsyn nämligen att söka framträda
som »europé». Visserligen är det en god sak, att Europa börjar på något
människovänligt sätt utbyta sin »nationalekonomi» och sina nationalkrig mot
försök till inre samförstånd. Ansatserna till ett Balkanförbund och ett Paneuropa
samt slitningarna örn de nationella europeiska minoriteternas rättsställning
äro uttryck för vad som måste röra sig i tiden.

Men européen bör numera lära sig förstå, att hans världsvälde är ställt på
avskrivning. Eljest äventyrar han att komma till korta.

Hur var det den kinesiska utrikesministern svarade en svensk förmedlad
tidningsintervju för någon tid sedan? Det långa svarets korta mening var följande:
»Asiens tid för frigörelse från Europa är nu kommen och Kina behöver
för ändamålet lägga sig till med en stark härordning.» Så förenklat kan problemet
ställa sig i själva verket och så nära inpå oss ligger det. Indien är
också i en ständig rörelse för sitt oberoende. Övriga engelska, franska, holländska
och amerikanska asiatiska besittningars väldiga folkstammar befinna
sig i väntans tider. Pressen meddelade häromdagen, att en medlem av filippinska
nationalförsamlingen uttalat, att den vite mannen bär sig så illa åt på många
sätt, att de färgade förr eller senare måste överta världens styrelse. Så långt
bör och behöver det väl icke gå, blott européen tillägnar sig något självansvar
och kommer underfund med vad klockan är slagen.

Även över världsdelen Afrika ruva väldiga konflikter med krigsanledningar
och vapenbrak i sikte.

Sydafrikas europeiska nybyggarestater befinna sig i vanskligt läge. De
bygga sin tillvaro för framtiden på förbud för färgade rasers invandring från
Asien och ett fåtal vitas herravälde över en manstark afrikansk negerbefolkning.
»Endast för européer» står skrivet som motto över detta samhällsskick.
Invandringsförbudet kan dock knappast upprätthållas, åtminstone ej efter
Asiens frigörelse. Negerbefolkningens likställighet och slutliga övertagande av
makten äro sannolikt blott tidsfrågor. De senare plåga redan nu oavlåtligt de
vita maktinnehavarna.

Beträffande Centralafrika, negerrasens urhem, förhåller det sig för närvarande
så, att landet är uppdelat mellan europeiska makter för exploatering
men fortfarande bebott huvudsakligen av negrer. Negerrasen är icke något
hopplöst släkte. Även den utvecklar sig småningom, i Amerika snabbare under
delaktighet i de vitas institutioner, i Centralafrika långsammare. Det svarta
folket börjar här och var skapa sig ett politiskt program, vilket som alltid utmynnar
i ett första krav på frihet. I Sydafrika kommer kanske rörelsen först
till utbrott. Amerikas negrer hava inom sig bildat en federation med klart mål
att kunna återvända till sitt gamla urhem Centralafrika och tillsammans med
där levande negerbefolkning bilda ett stort rike. Skall en sådan utveckling gå
för sig genom frivilliga överenskommelser eller kommer även här vapenmakten

4

Motioner i Första kammaren, Nr 200.

att fälla utslaget i de första skedena? Evolutionen lärer i varje fall sluta med
seger för negerrasens likställighet.

I Nordafrika är ställningen också förvirrad och ingalunda något lekverk
för det europeiska framträngandet. Det sista har ju inlagt förtjänster om
landets uppodling och bebyggande med stöd av den europeiska tekniken. En
öppen fråga blir dock alltid befolkningsfrågan eller med andra ord de inföddas
lurande anspråk på .självbestämningsrätt inom territorier, där de äro till antalet
avsevärt övervägande. Egyptens emancipationssträvanden och det långa kriget
mot Eiffelkabylerna tala ett tydligt språk.

Hur ställningen är i övrigt vet man icke så noga. Jag erinrar mig outplånligt
en episod från hösten 1917. En skandinavisk-holländsk socialdemokratisk
kommitté höll då sessioner i Stockholm i syfte att organisera en socialistisk
världskongress med uppgift att ingripa medlande i kriget. Utsedda representanter
från alla Nordafrikas folk och dessutom för Georgien, Turkestan och
Indien kommo hit upp till Stockholm i höstkylan för att framföra sina klagomål
över det europeiska väldet. Den nämnda kommittén befanns dock även den
vara övervägande europeiskt inställd. Det gavs intet företräde och i det slutliga
betänkandet framställdes ej heller yrkanden till förmån för de förtryckta
utomeuropeiska folken, varöver särskilt egypterna protesterade i den svenska
pressen. Följden blev att 1916 års fredskommitté fick taga hand örn pilgrimerna.
Den anordnade ett privat möte med fullt hus i Yictoriasalen. Där
sutto främlingarna, de flesta i nationaldräkter, i en halvcirkel på estraden.
Varje deputation framförde sina bekymmer. Det var en unik och lärorik tilldragelse.

Signifikativt för tillståndet synes också vara, att vid den av mig besökta
kongressen 1929 i Frankfurt arn Main, anordnad av »Ligan mot imperialismen
och för nationellt oberoende», tillstädeskommo inga representanter för Nordafrika,
därför att de vägrats pass. Således även här hårt mot hårt.

Värnandet av de europeiska nationella minoriteternas rätt måste således i
världsfredens intresse kompletteras med ett beaktande av de behärskade utomeuropeiska
nationella majoriteternas rätt.

Även den förra rent europeiska angelägenheten ligger illa till. Hatet är
obeskrivligt. Man måste ifrågasätta, örn ej efter Paris- eller Kelloggspaktens
antagande tiden nu vore inne för övervägande jämväl av en revision av fredsfördragens
på en eller annan punkt i förhastande antagna gränser. Huru
viktig och ömtålig en sådan sak är, visade sig vid interparlamentariska unionens
kongress år 1930 i London. Ett dylikt yrkande framställdes där av mig. Den
rumäniska gruppen yrkade avslag. Den tyska delegationen sade sig nedlägga
sina röster. Presidiet underlät att framställa proposition på mitt av många
medels tillrop stödda förslag att åtminstone hänskjuta frågan till övervägande
av rådet.

För ögonblicket vilar över folkförbundet segerfredens sista uppmärksammade
maktspråk: ingen rubbning i fredstraktaterna. Detta är väl något av en
krigsförklaring, en handske kastad mot de besegrade, mot utomeuropeiska
nationaliteterna, mot avrustningen, mot världsproblemet, mot de gudomliga
lagarna.

Motioner t Första kammaren, Nr 200.

5

Även världsspråket, denna mäktiga fredsgaranti. har drabbats av segerfredens
avståndstagande. Den universella vetenskapen, representerad i folkförbundets
kommission för intellektuellt samarbete, har avfört ämnet från förbundets
dagordning. Denna fråga örn andarnas förbrödring utvecklas närmare
i en särskild motion.

Fredstraktaten har avrustat fyra stater i hjärtat av Europa. Segrarna lära
i alla fall se med obenägenhet, att andra stater gå in för en separat avrustning.
Därigenom skulle de dock rycka upp till och stödja den avrustning, som segermakterna
själva anbefallt. Den svenska regeringen liksom folkförbundet giva
icke heller något besked, örn de önska förorda de fyra staternas befrielse från
avrustningstvång. Djdik oklarhet bör också undanröjas vid den stundande
nedrustningskonferensen.

Med nationalfrågorna sammanhänger en annan angelägenhet med vapenrassel
i bakgrunden, nämligen jordens befolkningsfråga. Den vita rasen förfogar
över lejonparten av jordens kolonisationsmöjligheter. Trångbodda färgade
raser kunna i längden icke finna sig i ett sådant förhållande. Det är lika synd
örn en liten betryckt människa i Asiens hungerdistrikt som i Europas grottekvarnar.
Programmet »endast för européer» är en krigsförklaring.

Till dessa realpolitiska spörsmål anknyta sig åtskilliga konsekvenser, ägnade
att också stödja avrustningssträvandena. Dit hör en allmän revision av folkförbundets
idéprogram, så att det må återgiva riktlinjerna för skapandet av en
enad mänsklighet. En uppriktig kapitulation inför Pariser- eller Kelloggpaktens
materiella konsekvenser betyder likaså en frigörelse.

Det ekonomiska kriget mellan staterna är jämväl ett krig och även med
detta star militärväsendet i intim förbindelse. Utan någon rimlig pacificering
av världsekonomiens böljegång kan knappast emotses någon rationell lösning
av militärfrågan. Ännu mindre kan detta förväntas, så länge det ekonomiska
livet fortfarande är inriktat på nationalekonomi, vartill enligt gammal ordning
hör nationernas utplundrande av varandra.

Världsgåtan bottnar emellertid icke blott i den mellanfolkliga samfärdseln.
Den sociala frågan inom varje stat inverkar lika mycket på fredstillståndet.
Världssamhället kan icke uppbyggas med trygghet på en sammanslutning av
vulkaner. Fattigdomens avskaffande är ett outrotligt program. Klasskampen
pågår på djupen trots civilisationen.

Även här hägrar lika mycket vapenvåldet såsom både den första och sista
resursen. Vi finna, att i vår tid diktaturerna till höger och vänster lägga sin
politik på denna grund och förbereda enskilta beväpningar. Inbördeskriget
står med andra ord för dörren mångenstädes. En nedrustningskonferens får ej
underlåta att syssla lika mycket med dessa privata rustningar, understundom
stödda av den offentliga makten i den ena eller andra riktningen allt efter dess
partipolitiska inställning. Det vore väl, örn en officiell nedrustningskonferens
funne utvägar att åtminstone gent emot dessa privata krigsbcredelser påbjuda
en allmän, omedelbar och fullständig avrustning. Även denna angelägenhet
får ej saknas på konferensens program.

För anständighetens skull bör väl till sist erinras om värld.sproblemets

6 Motioner i Första kammaren, Nr 200.

högsta mål, civilisationens omvandling till kultur. Det gäller nämligen andens
herravälde över materien. Man kan nog ej begära, att det viktigaste av allt
skall i vår tid kunna vägleda en nedrustningskonferens. Den mäktar nog ej
heller att lösa alla de förenämnda problemen. I vissa närliggande fall måste
den göra det, om den vill komma till något värdefullt resultat. Det övriga gör
också sin gärning, örn det blott tillätes ligga uppenbart för konferensens medvetande
och på detta sätt befrukta förhandlingarna.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Majit, med anledning
av »den allmänna nedrustningskonferensen» i början av år 1932,
måtte:

1) vid konferensen göra gällande, att ett övervägande av
världsproblemet och dess ovannämnda fundamentala realiteter
måste överskugga diskussionen örn avrustning, vilken eljest äventyrar
att leda till blinda och oväsentliga resultat;

2) med anledning av 56 § riksdagsordningen före konferensen
vid offentliga sammankomster med riksdagen diskutera den
svenska konferensinstruktionen.

Stockholm den 1 februari 1931.

Carl Lindhagen.