Motioner i Första kammaren, nr 20 år 1960

Motion 1960:20 Första kammaren

Nr 20—31

Motioner i Första kammaren, nr 20 år 1960

1

Nr 20

Av herr Ollén, om ändrade bestämmelser i fråga om riksdagsledamots
immunitet.

I flertalet demokratiska länder har de folkvalda representanterna utrustats
med någon form av immunitet. För att kunna fullgöra sina uppgifter
som företrädare för väljarna måste de i sitt arbete åtnjuta visst skydd mot
ingripanden utifrån, som inskränker deras handlingsfrihet som parlamentariker.
För Sveriges del finns de grundläggande reglerna i detta avseende
i regeringsformen §§ 110 och 111. Enligt förstnämnda paragraf kan icke
någon riksdagsman ställas under tilltal eller berövas sin frihet för sina gärningar
eller yttranden i denna egenskap utan att den kammare, till vilken
han hörer, med fem sjättedels majoritet bland de röstande givit sitt tillstånd
därtill.

I ett uppmärksammat rättsfall har nyligen vederbörande domstol funnit
den återgivna grundlagsbestämmelsen enligt sin ordalydelse ge riksdagsledamöterna
skydd allenast mot straffrättsliga aktioner. Då bestämmelsen
tillkom för nu mer än 150 år sedan, torde dess syfte i främsta rummet ha
varit att i möjligaste mån trygga riksdagsmännens personliga integritet,
så att de icke genom ingripanden av en kungamakten underställd åklagarmyndighet
eller eventuellt av annan förhindrades att utöva sitt riksdagsmannauppdrag.
De historiska erfarenheterna torde för 1809 års män ha
klargjort att det var främst i detta avseende skydd behövdes. Tankegången
var att riksdagsmännen vid utövandet av sitt uppdrag icke skulle behöva
riskera frihetsberövanden eller straffrättsliga påföljder i anledning av åtgärder
under riksdagsarbetet i andra fall än då en överväldigande opinion
bland medbröderna i ståndet fann det rimligt att domstol fick pröva straffanspråket.

Emellertid är i våra dagar icke alltid frihet från straffrättsliga påföljder
det mest betydelsefulla. För en vårdslös trafikant är de ådömda böterna vanligen
långt mindre kännbara än de skadestånd han kan förpliktigas utgiva.
Vad angår sådan ersättningsskyldighet intar riksdagsledamot oin den
tolkning förevarande grundlagsstadgande erhållit är riktig icke någon
privilegierad ställning utan är skyldig att gälda ersättning för skada, som
han kan ha vållat genom gärningar och yttranden i samband med utövandet
av riksdagsmannauppdraget, på samma sätt och i samma utsträckning
som envar annan i motsvarande situation.

Enligt min mening kan det emellertid icke vara rimligt att en riksdagsledamot
skall kunna utsättas för skadeståndskrav från vem som helst i anledning
av vad han eller hon företagit sig i sitt riksdagsarbete. En allmän
rätt för envar, som anser sig som målsägande, att väcka skadeståndstalan

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 3 sand. Nr 20—31

2

Motioner i Första kammaren, nr 20 år 1960

mot riksdagsledamot i anledning av t. ex. dennes yttranden i riksdagsarbetet,
maste vara ett allvarligt hinder för en allsidig belysning av riksdagsfrågorna.
Då det gäller det allmännas straffanspråk, har man icke tvekat
att sätta intresset av att en riksdagsledamot har största möjliga frihet
att fullgöra sitt uppdrag framför intresset av att envar, som förbrutit sig
mot strafflagen eller andra straffstadganden, åtalas och straffas.

Visserligen ställer det sig något annorlunda, då det icke är det allmännas
straffanspråk utan en enskilds ekonomiska anspråk som skall eftergivas,
men även här måste en avvägning ske. Man skulle kunna hävda, att den
enskilde medborgaren icke skall behöva avstå från att tillgodose sina legitima,
av rättsordningen skyddade ekonomiska intressen, endast därför att
hans motpart är en riksdagsledamot. Emellertid måste det enligt min mening
vid en bedömning av den situation, varom nu är fråga, te sig naturligast,
att det allmänna intresset av att riksdagsledamöterna fritt och
obundet kan fullgöra sina uppdrag så till vida tillmätas större vikt än enskildas
intresse att erhålla gottgörelse för liden skada, att skadeståndsanspråkens
prövning göres beroende av att vederbörande kammare lämnat
tillstånd därtill.

Jag föreslår därför, att grundlagen nu ändras på sådant sätt, att riksdagsledamots
immunitet enligt regeringsformen § 110 vidgas till att avse även
enskildas anspråk på ersättning för skada, som föranletts av gärning eller
yttrande av riksdagsledamot under utövande av riksdagsmannauppdraget.
Endast om grundlagsbestämmelsen på detta sätt kompletteras, kan den
väntas komma att fullt ut få åsyftad verkan. Den nuvarande regeln om att
fem sjättedelar av de röstande i vederbörande kammare skall för visst fall
giva sitt tillstånd till åtal bör sålunda utsträckas att gälla även talan om
skadestånd i motsvarande situation.

Då nya andrakammarval kommer att förrättas innevarande år, är det
angeläget att riksdagen redan under vårsessionen antar en grundlagsändring
i frågan.

Jag får därför föreslå,

att riksdagen ville för sin del till grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse av regeringsformen
§ 110 första stycket första punkten:

Ej må någon riksdagsman under tilltal ställas eller eljest
till domstol instämmas eller sin frihet berövas för sina gärningar
eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare,
till vilken han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt
beslut, däruti minst fem sjättedelar av de röstande instämt.

Stockholm den 20 januari 1960

David Ollén