Motioner i Första kammaren, nr 2 år 1968

Motion 1968:2 Första kammaren

2

Motioner i Första kammaren, nr 2 år 1968

Nr 2

Av herr Sörenson m. fl., angående utbildning av psykoterapeuter, m. m.
(Lika lydande med motion nr 3 i Andra kammaren)

Frågorna om psykisk sjukdom och hälsa och samhällets ansvar för vården av de
psykiskt störda liksom för den psykiska hälsovården tilldrar sig eu allt större uppmärksamhet.
Detta är helt naturligt, ty en stor del av Sveriges folk hor till kategorin
psykiskt handikappade eller sjuka. De psykiskt handikappade anses utgöra en
av de största handikappgrupperna, kanske den största gruppen. Värt att observera
är att mer än en femtedel av förtidspensionärerna har psykiskt handikapp som
huvuddiagnos. Då är de psykiskt utvecklingsstörda, som utgör en särskild grupp
psykiskt handikappade, icke medräknade. Mentalvården, som behandlar psykoser
och likartade grava psykiska sjukdomar, upptar 30 procent av landets sjukvårdsplatser.
Läkare anger ofta att bortåt 50 procent av patienterna på våra somatiska
sjukhus har psykiska insufficienser i botten på diagnosen. De anförda exemplen
torde vara till fyllest för att bestyrka behovet av en effektiv samhällsinsats for de
psykiskt störda och/eller sjuka människorna. Väsentligt är att i detta sammanhang
göra klar boskillnad mellan mentalvård, vård av grava psykiska sjukdomar och de
störningsfenomen som hänger samman med vad som kallas mental hygien och hai
till huvudorsak störningar i de mellanmänskliga relationerna av skilda slag.

Ett viktigt led i samhällets psykiska sjuk- och hälsovård är psykoterapi. Denna
terapiform har särskilt stor betydelse då det gäller att komma till ratta med beteenderubbningar
av skilda slag, arbetsoförmåga av psykiska skäl, de talrikt förekommande
neuroserna och liknande fenomen. En psykoterapeutisk grundutbildning behövs
för skilda vårdkategorier. Att psykiatriker har behov av god psykoterapeutisk
utbildning är självfallet. Samma sak gäller psykologen i mänmskovardande^ tjänst.
Men också sjuksköterskor, socialarbetare, präster och pastorer och annan vårdpersonal
står i behov av psykoterapeutiska insikter.

Det märkliga är nu att staten icke tillhandahåller någon utbildning i psykoterapi
och icke heller synes planera någon sådan utbildning. De av dåvarande medicinalstyrelsen
och universitetskanslersämbetet tillkallade sakkunniga for utredning av
läkarnas grund- och vidareutbildning har i sitt nyligen avgivna betänkande icke
föreslagit någon särskild utbildning för blivande psykoterapeuter. Observeras ma
dock att universitetskanslersämbetet i en promemoria om utbildningen av psykologer
föreslagit ett särskilt samlingsämne, benämnt tillämpad psykologi, som skulle
ge kompetens för psykoterapeutiska vårduppgifter inom skolor, rådgivningsbyråer
och olika vårdinstitutioner. Det torde vara nödvändigt att konstatera att myndig -

Motioner i Första kammaren, nr 2 år 1968 3

heterna f. n. icke är beredda att skapa möjligheter för en brett lagd, i hög grad
angelagen psykoterapeutisk utbildning.

Denna situation är helt otillfredsställande. De privata insatser för psykoterapi,
utbildning som gors av Ericastiftelsens läkepedagogiska institut och S:t Lucasstifte
sens institut är av god kvalitet och största betydelse. Den svenska psykoanalytiska
föreningens insatser må också här nämnas. Dessa privata insatser är emellertid
alls ej till fyllest. Behovet av psykoterapeutiskt skolad vårdpersonal på skilda vårdområden
ar på intet sätt täckt. Behovet ökar, men myndigheterna gör få eller inga
insatser för att möta det.

Frågan om hur den psykoterapeutiska utbildningen officiellt bör ordnas bör bli
föremal for studium. Härvid bör beaktas att utbildningen behöver ha såväl bredd
som djup. Det kan inte vara fråga om att försvaga psykiatriska och psykologiska
kunskaper 1 utbildningen. Men det kan icke heller vara fråga om att begränsa den
psykoterapeutiska kunskapen till endast läkare och avancerade psykologer. Lösningen
torde ligga i en differentiering av utbildningen, dels så att psykiatriker
och Psykologer på hc.-nivå erbjudes gedigna kunskaper också i psykoterapi, dels så
att andra vårdnadshavare - sjuksköterskor, sjukvårdare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster,
arbetsledare, kuratorer, socialvårdare av skilda slag, präster och pastorer för
att ge några exempel - får en rimlig grundutbildning i psykoterapi. Det vill synas
som om behovet gäller dels avancerade psykoterapeuter, dels en kår av vad som
kunde kallas psykoterapiassistenter. Psykoterapeutisk behandling är ofta eu fråga
om team-arbete. 8

Hur denna utbildning i detalj skall ordnas är icke möjligt att ange utan en noggrann
utredning. 6

Två frågor, som i detta sammanhang aktualiseras, må av en utredning i ämnet
beaktas. Det torde bli nödvändigt med någon form av officiell legitimering av psykoterapeuter.
Det måste vidare anses rättvist att psykiskt störda människor, som genomgår
psykoterapeutisk behandling av legitimerad psykoterapi.t, erhåller återbäring
från försäkringskassan. Sådan återbäring utgår f. n. endast om psykoterapeuten
är legitimerad läkare.

Med stöd av vad sålunda anförts får vi anhålla,

att riksdagen hos Kungi. Maj it anhåller om en utredning av
behovet av psykoterapeutisk utbildning och av hur sådan utbildning
bäst skall ordnas, varvid också bör beaktas legitimeringsfrågan
gällande psykoterapeuter och frågan om återbäring från försäkringskassan
vid konsultation hos legitimerad psykoterapeut.

Stockholm den 12 januari 1968

Joel Sörenson (fp) Ruth Hamrin-Thorell (fp)

Sven Nyman (fp)