Motioner i Första kammaren. Nr 1

Motion 1932:1 Första kammaren

Motioner i Första kammaren. Nr 1.

ISr 1.

Av herr Trygger m. fl., angående ett allmänt straffbeläggande av
handlingar, som innefatta förberedelse till högförräderibrott
m. m.

Den svenska strafflagens bestämmelser angående det s. k. högförräderibrottet,
vilka finnas upptagna i 8 kap. 1—3 §§ av nämnda lag, ha en tämligen
begränsad räckvidd. Enligt 1 § straffas envar, som i något av vissa
i paragrafen angivna uppsåt »gör uppror eller annan gärning, den där
innefattar uppsåtets fullbordan eller försök därtill». Någon generell straffbestämmelse
mot förberedelse till högförräderi innehåller lagen däiemot
icke, utan den bestraffar endast såsom ett särskilt brott i 2 § ett visst slag
av sådan förberedelse, nämligen stämpling till »förräderi, som i 1 § sagt
är». Dessutom stadgas i 3 § straff för den, som på vissa i lagen angli na
sätt »uppmanat eller annorledes sökt förleda» till sådant förräderi, och föt
den, som i särskilt omnämnt uppsåt utspritt eller låtit utsprida skrift av
visst innehåll. Slutligen straffbeläggas i 13 § samma kap. vissa handlingar,
sorn kunna men icke nödvändigt behöva innefatta förberedelse till
högförräderibrott, nämligen att någon bådar lipp krigsfolk eller håller
hem förlovat manskap samman för att därmed utföra brott emot allmän
säkerhet eller medborgerlig frihet.

De lugna samhälleliga förhållandena och den relativt fredliga politiska
utvecklingen i vårt land under halvseklet närmast efter strafflagens tillkomst
ha gjort, att bestämmelserna örn högförräderi knappast kunna sägas
lia varit aktuella. I denna sakernas ordning har emellertid på senare till
inträtt en förändring. Utvecklingen efter världskriget har medfört en
skärpning av de politiska och sociala motsättningarna, och numera torde
det icke råda något tvivel därom, att straffbestämmelserna mot högförräderi
lia en uppgift att fylla. Därmed har emellertid också frågan örn
dessa bestämmelsers effektivitet blivit aktuell. I den promemoria rörande
reservpolis och statspolis m. m, som utarbetats inom socialdepartementet
lidsten 1931 och sorn avses att läggas till grund för kungl, proposition
till årets riksdag, har sålunda (sid. 19—20) anförts bland annat följande.

I en tid, då samhällsauktoriteten på sina håll förnekas, bör polisstyrkan
vara beräknad icke blott till det antal, sorn erfordras för nödtorftigt fyllande
av det dagliga behovet. Angelägenheten härav torde lia skärpts
genom det sista årtiondets utveckling, och under tiden efter tillkomsten av
1925 års polislag har en väsentlig förändring inträtt i de förutsättningai,
gom då för ela go för frågans prövning. Bland annat har man numera att

[Minna lill riksdagens protokoll [932. 3 sunil, t hafi. INr I ■’• ) 1

^ Motioner i Första kammaren, Nr 1.

läkna med meningsriktningar, som framträda med öppet tillkännagivet
syfte att på lämpliga punkter störa ordningen och vilka ha som slutmål
att med våldsamma medel omstörta samhällsordningen. Erfarenheten
torde också visa, att givna orosanledningar från sådant håll underblåsas
och utnyttjas.

•Vid sådant förhållande är det angeläget att icke blott stärka de maktmedel,
med vilka myndigheterna kunna stävja angrepp på samhällsordningen.
Det ligger i öppen dag, att örn man någorlunda effektivt skall
kunna inskrida emot handlingar, som äro riktade mot statens existens eller
författning, ett sådant inskridande måste ske på ett tidigt stadium. Skulle
straff inträda först, örn den verkan inträtt, som åsyftats med den mot staten
riktade handlingen, bleve denna ofta sträf fri. I förevarande hänseende
äro emellertid de nuvarande svenska bestämmelserna föga effektiva.
De straffa visserligen försök lika strängt som det fullbordade brottet, men
för bei edel sehandlingar straffas, som nämnt, endast i obetydlig omfattning.
Här föreligger en påtaglig brist, som faller desto mera i ögonen,
örn nian jämför strafflagens stadganden med motsvarande bestämmelser
i utländsk rätt, där man i regel ansett sig böra inskrida i betydligt större
utsträckning emot förfaranden, som innebära ett hot mot statens existens.
Vid ett sådant inskridande kan man emellertid icke lämpligen stanna vid
straffbestämmelser emot förberedelsehandlingar i juridiskt-teknisk ine
ning. Ett verkligt hot mot staten kan nämligen föreligga även i fall, där
någon förberedelsehandling i sådan mening icke företagits. Så t. ex. kan
agitationsverksamhet, som åsyftar att bereda jordmån lör högförrädiska
planer, eller förekomsten av organisationer med revolutionära syftemål
innebära ett påtagligt hot mot statens existens eller författning, men dylika
företeelser äro i och för sig icke att hänföra till förberedelser i straffrättslig
mening. Ett fullt effektivt skydd för de intressen, som straffbuden
mot högförräderi avse att värna, kräver därför något mer än uppstå Ilan
det av nämnda straffbud. Dessa böra kompletteras med stadganden örn
inskridande mot sådan statsfientlig verksamhet, som icke kan nås genom
straffbestämmelser mot det egentliga högförräderibrottet i dess olika stadier
men som, örn den får obehindrat fortgå, alstrar en påtaglig fara för
att dylika brott vid en framtida tidpunkt skola komma till utförande.

För att avhjälpa den svenska lagstiftningens brister i förevarande avseende
torde med hänsyn till vad här anförts åtgärder böra vidtagas i tvä
olika hänseenden.

1 första hand synas i vidgad utsträckning bestämmelser böra uppställas
om straff för förberedelse till högförräderi. Som förut nämnts, gå härutinnan
utländska lagar i regel längre än den svenska strafflagen. Vissa
rättssystem lia vid beskrivningen av högförräderibrottet eller motsvarande
brottstyper avfattat själva brottsrekvisitet på sådant sätt, att därunder
i större eller mindre utsträckning inrymmas jämväl förberedelsehandlingar.
Andia lagar och lagförslag lia åter, jämte det de särskilt uppmärk -

Motioner i Första kammaren, Nr 1.

3

salämat vissa uppräknade och ofta såsom kvalificerade bestraffade förberedelsehandlingar,
uppställt ett subsidiärt straffbud för alla övriga förberedelsehandlingar
till högförräderi. Endast i få moderna lagar och
lagförslag har man nöjt sig med att kasuistiskt angiva de fall, då förberedelse
till högförräderi straffas. Beträffande hithörande spörsmål kan
hänvisas till framställningen i Förberedande utkast till strafflag, speciella
delen X sid. 159 ff. av Johan C. W. Thyrén (statens offentliga utredningar
1931:33). Särskilt må anmärkas, att då det under förarbetena till den pågående
tyska strafflagsreformen framkommit förslag att allenast genom
en kasuistisk uppräkning angiva fallen av straffbar förberedelse, däremot
i den tyska riksdagen med styrka betonats, att nian icke finge sakna en
allmän straffbestämmelse mot förberedelse till högförräderi, enär de senaste
årens erfarenheter givit vid handen, att metoderna för förberedande
av högförräderi ständigt växlat.

Mot ett utvidgat straffbeläggande av förberedelse till högförräderi skulle
kanske för svensk rätts del kunna invändas, att ett sådant kriminaliserande
innebure ett avsteg från den princip, som eljest behärskar deli svenska
strafflagen. Denna har nämligen endast i särskilda fall straffbelagt sådana
handlingar, som ännu ej medfört någon skada. En sådan invändning
utgör emellertid icke något bärkraftigt argument emot den ifrågasatta
utvidgningen av det straffbara området. Just vid högförräderibrottet
och därmed närbesläktade brottstyper måste nämligen den förenämnda
principen vika i den mån, som den kommer i strid med de särskilda
hänsyn, som här göra sig gällande. Man får icke blunda för de
påtagliga reella skäl, som påkalla ett avsteg i skärpande riktning. Den
svenska strafflagstiftningen har för övrigt redan tagit det i princip avvikande
steget på förevarande område, bland annat genom införande år
1906 av de s. k. Staafflagarna. Det är icke längre fråga örn huruvida utan
i vilken grad ett avsteg bör göras, och här måste hänsynen till bestämmelsernas
effektivitet tillmätas en avgörande betydelse.

Vidare måste straffbestämmelserna för högförräderi, inbegripet förberedelse,
kompletteras genom ett inskridande mot statsfientliga företeelser,
som icke drabbas av nämnda bestämrflelser oell som ej heller kunna åtkommas
genom andra stadganden i gällande strafflag. Främst kommer
här i betraktande inskridande mot organisationer med mer eller mindre
revolutionära syftemål. Mot agitationsverksamhet från dylika organisa
tioners sida föreligger i någon mån redan ett skydd genom det nämnda
straffbudet i 8 kap. 3 § strafflagen ävensom genom straffbestämmelserna
i 8 kap. 14 § och 10 kap. 14 § samma lag samt motsvarande bestämmelser
i tryckfrihetsförordningen. De förenämnda bestämmelserna äro emellertid
långt ifrån tillfyllestgörande. De träffa icke, ens alla former av sam
hällsupplösande propaganda, och ännu mindre själva förekomsten av statslientliga
organisationer. Skall ett effektivt skydd åstadkommas mot det
hot, som blotta förekomsten av sådana organisationer utgör, måste betyd

4

Motioner i Första kammaren, Nr 1.

ligt mera omfattande bestämmelser uppställas. Av alldeles särskilt intresse
är härvidlag att iakttaga, vilka straffbestämmelser som ansetts erforderliga
i länder, där de politiska förhållandena efter världskriget varit
relativt oroliga.

I Tyskland ha för omkring tio år sedan meddelats mycket vittgående
särskilda bestämmelser till republikens skydd. Den tyska regeringens
strafflagsförslag 1927, vilket för närvarande ligger under behandling i
tyska riksdagen, innehåller bland annat följande bestämmelse:

»§ 175. Wer an einer Verbindung teilnimmt, die beabsichtigt, die verfassungmässig
festgestellte republikanische Staatsform des Reichs oder
eines Landes auf ungesetzliclie Weise zu beseitigen oder zu ändern, oder
zu deren Zwecken oder Beschäftigungen es gebert, Massregeln der Ver
waltung oder die Vollziehung von Gesetzen durch ungesetzliclie Mittel zu
verhindern oder zu entkräften, wird mit Gefängnis bestraft.»

De anförda bestämmelserna ur det tyska strafflagsförslaget äro i detta
sammanhang av intresse huvudsakligen av det skäl, att de, ehuru endast
ett exempel ur mängden av bestämmelser i utländska lagar och lagförslag,
torde giva någon föreställning därom, i vilken omfattning man ansett erforderligt
att inskrida mot hithörande arter av statsfientlig verksamhet.

Av större intresse för svenska förhållanden är emellertid den utvidgning
av straffbestämmelserna örn högförräderi, som genom lag den 23 januari
1931 åstadkommits i Finland. Den på gammal rättsgemenskap mellan
Sverige och Finland grundade likheten i rättsåskådning har föranlett, att
de båda ländernas strafflagar, vad det ifrågavarande brottsområdet beträffar,
förete synnerligen stora likheter. Den finska lagändringen 1931
erbjuder därför intresse jämväl av det skäl, att den visar, hurusom inom
ramen av en på samma principer som den svenska strafflagen uppbyggd
lagstiftning en partiell reform av här ifrågasatt art väl låter sig genomföra.
Genom 1931 års lag insattes i 11 kap. finska strafflagen en ny paragraf
(§ 4 a) av följande lydelse:

»Den, som:

1. ansluter sig till sådan förening, organisation eller annan sammanslutning,
som honom veterligen är verksam för våldsamt omstörtande av
Finlands stats- och samhällsordning eller avser främjande eller medelbart
eller omedelbart understödjande av dylik verksamhet, eller vilken
genom värvande av medlemmar, insamlande av medel, erläggande av avgift
eller på annat därmed jämförligt sätt verkar till förmån för honom
veterligen så beskaffad sammanslutning;

2. deltager i möte, som honom veterligen sammankallats för främjande
av högförrädisk verksamhet, eller å vilket lägges råd eller beslutas örn
främjande av högförräderi åsyftande verksamhet eller grundande av i
1 punkten nämnd sammanslutning, därest icke av omständigheterna
iramgår, att hans avsikt icke varit att befrämja en dylik verksamhet;

3. i tal, skrift eller annorledes beprisar högförräderi eller förberedelse

Motioner i Första kammaren, Nr 1.

därtill eller utsprider skrifter eller framställningar, om vilka lian vet,
att (le innehålla uppvigling till högförräderi eller förberedelse därtill
eller lovordande därav, eller

4. på annat sätt i ord eller handling uppsåtligen främjar högförräderi
åsyftande verksamhet,

straffes, därest han icke på grund av annat lagrum är för handlingen
förfallen till strängare straff, med fängelse ej under två månader.»

Det anförda giver vid handen, att man i de nämnda länderna, där erfarenhet
på förevarande område finns, ansett sig höra uppställa mycket
långt gående straffbestämmelser till skydd för den gällande styrelseformen.
Anmärkningsvärt är framför allt den uppmärksamhet, som ägnats
åt organisationer med statsfientliga syftemål. Med hänsyn härtill och
då även i Sverige icke saknats erfarenheter av dylika organisationers
verksamhet, synes vid en reform av de svenska bestämmelserna örn högförräderi
särskild uppmärksamhet böra ägnas frågan örn åtgärder mot
nämnda slag av organisationer. Att en partiell reform i berörda riktning
mycket väl torde låta sig genomföra inom ramen av gällande strafflag,
har förut framhållits. Till att avbida den väntade allmänna sträfflagsreformen
lära skäl icke föreligga, då det för närvarande synes omöjligt
att förutsäga, när denna reform kan komma att genomföras, och det
här är fråga örn intressen av den vikt, att ett obestämt uppskov kan
verka ödesdigert för den samhälleliga utvecklingen.

På grund av vad sålunda anförts få undertecknade hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utarbetande och framläggande för riksdagen
av bestämmelser, som avse, dels ett allmänt
straffbeläggande av handlingar, som innefatta förberedelse
till högförräderibrott, dels ock ett inskridande
mot andra former av statsfientlig verksamhet,
som icke drabbas av gällande straffbestämmelser,
men vilka innebära fara för att högförräderibrott
kommes åstad, börande vid utarbetandet av nämnda
bestämmelser hänsyn jämväl tagas till frågan örn åtgärder
mot organisationer, som fullfölja mot Sveriges
stats- och samhällsordning riktade syften.

Stockholm den 12 januari 1932.

Joli. Nilsson,

J. B. .lohansson.

Ernst Trygger.
Ludvig Widell.

Kristianstad.

M. Svensson.

K. von Geijer.
K. .1. Gustafsson.

A. O. Frändén.
G. Sederholm.

Hjalmar von Sydow.

■ -

»V* •’.* > ■ ••