Motioner i Första kammaren, Nr 19

Motion 1930:19 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 19.

1

Nr 19.

Av herr Johansson, Johan, m. il., angående exportunderstöd för
runmärkt smör, som utföres ur landet.

Den svårartade jordbrukskrisen i vårt land är ett så allmänt erkänt faktum,
att det torde vara onödigt att mera utförligt dokumentera densamma. För att
klargöra verkningarna på något längre sikt bör det vara tillräckligt att erinra
örn den avgörande omständigheten, att jordbrukets produktionskostnader
sedan tiden före världskriget stigit med mer än 20 % i förhållande till dess
inkomster. Ett sådant utvecklingsförlopp måste med nödvändighet föra till
en katastrof förr eller senare. Visserligen är jordbruksbefolkningen starkt
bunden vid sin näring, men det finns dock en gräns, utöver vilken det är omöjligt
att komma. En jordbrukare kan nog underkasta sig flera års slit och släp
utan annan lön än det allra nödvändigaste, men örn skulderna växa honom över
huvudet, måste han dock till sist duka under.

Att jordbrukskrisen nu blivit akut torde i högre grad vara att tillskriva ekonomisk
utmattning än under sistförflutna året tillkomna särskilda omständigheter.
Att exempelvis en god skörd icke under nuvarande förhållanden hindrar
kristendenserna att utveckla sig är icke förvånande, då tillräckliga avsättningsmöjligheter
icke kunna beredas till priser, som motsvara de på grund av
orsaker, varöver jordbrukarna icke kunnat råda, högt uppdrivna produktionskostnaderna.
En riklig skörd inom landet i förening med ohämmad import även
av sådana produkter, vilka utan olägenhet och ungefär lika fördelaktigt kunna
produceras inom landet, under det att den utländska marknaden genom handelspolitiska
åtgärder i allt större utsträckning stänges för våra jordbruksprodukter,
kan lätt förvärra läget till den grad, att bristningsgränsen nås. Så synes i
själva verket förhållandet lia varit under det sistförflutna året, åtminstone för
lantbruket inom stora delar av landet.

Det är helt naturligt, att jordbrukets utövare i den ställning, vari de kommit,
vänt sig till statsmakterna med begäran örn åtgärder till lindrande av nödläget,
och enligt vår mening kunna icke statsmakterna med likgiltighet åse, huru
vår största folkklass på detta sätt år efter år får sin ställning successivt försämrad,
utan måste allvarligt överväga varje till buds stående användbart medel
att örn möjligt åstadkomma drägligare förhållanden. Man torde därför f. n.
kunna bortse från vissa principiella betänkligheter av näringspolitisk natur,
vilka icke böra få stå hindrande i vägen för åtgärder, som i och för sig kunna
befinnas ändamålsenliga och väntas bli effektiva. Huvudsaken är att åtgärderna
verkligen fylla sitt syftemål.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 3 sami. 8 höft. (Nr 19—20.)

1

2

Motioner i Första kammaren, Nr 19.

Jordbrukskrisen löses icke med ett penndrag och naturligtvis icke heller med
ett riksdagsbeslut. Jordbrukarna äro medvetna om problemets invecklade beskaffenhet;
de förstå att åtskilligt är beroende av dem själva, deras förmåga
att åstadkomma effektiv organisation o. s. v., men de veta också av erfarenhet,
att statliga åtgärder ha mycket att betyda, positivt och negativt, då statsåtgärderna
antingen kunna befordra eller neutralisera deras egna strävanden. I fråga
örn importen från utlandet äro jordbrukarna i hög grad beroende av statsmakternas
åtgöranden, och denna konkurrens kan på många områden bliva så övermäktig,
att resultatet av jordbrukarnas strävanden omintetgöres, vare sig de
uppträda som enskilda eller organiserade.

Skall någon verklig förbättring kunna nås, måste helt säkert jordbrukskrisens
problem angripas från olika sidor, utan förutfattad mening och i klart
medvetande att någon patentlösning icke gives. Hjälpaktionen måste sättas in
på många olika punkter samtidigt för att ett samlat resultat av någon betydenhet
skall kunna vinnas. Statliga åtgärder av olika slag till stöd för särskilda
grenar av jordbruksproduktionen, hjälp till självhjälp o. s. v. kunna var för sig
vara otillräckliga men tillsammans bilda ett system ägnat att föra till det avsedda
målet.

Såsom ogenomförbara måste man obetingat beteckna de råd jordbrukarna i
tid och otid fått mottaga angående ensidig inriktning av produktionen på vissa
slag av produkter. När vi i denna motion föreslå åtgärder till underlättande
av den animaliska produktionen, får detta därför icke uppfattas såsom någon
rekommendation av dylik ensidighet utan endast som ett led i en allmän stödaktion
till hela jordbrukets förmån. Yi tro icke det är lämpligt eller ens möjligt
att i Sverige med dess utomordentligt starkt skiftande jordbruksförhållanden
ensidigt driva någon viss sida av produktionen på bekostnad av de övriga.
De skiftande jordbruksförutsättningarna i vårt land hänvisa jordbrukarna till
en ganska mångsidig produktion för att nå bästa möjliga resultat. Det duger
t. ex. icke att sätta sin lit till övergång från vegetabilisk till animalisk produktion.
Danmarks exempel, som ända till leda framställts för våra jordbrukare
som efterföljansvärt, säger härvidlag ingenting.

Vi vilja på denna punkt hänvisa till ett klargörande uttalande av professor
David Davidson, som på tal om produktionsinriktningen vid svenskt och danskt
jordbruk erinrat örn att Danmark ända till mitten av 1860-talet var ett övervägande
spannmålsproducerande land med en betydande spannmålsexport. När
i slutet av 1870-talet den starka stegringen av spannmålsexporten från de transoceana
länderna började, var det tydligt, att det danska jordbruket ej kunde
skyddas genom spannmålstullar, utan det var i stället nödvändigt att ersätta
spannmålsexporten med annan export. Danmarks jordbruk valde animaliska
produkter och i främsta rummet smör, fläsk och ägg. Under år 1927 levererade
Danmark till England 54 procent av Englands hela import av fläsk, 37
procent av Englands import av smör och 29 procent av Englands import av ägg.
Till Tyskland gick samma år 25 procent av Danmarks export av smör och ägg.

Motioner i Första kammaren, Nr 19.

3

Att Danmark lyckats vinna denna avsättning för sitt jordbruks huvudprodukter
särskilt i England beror väsentligen på att det kommit först, när det
gällt att få England till kund för sin animaliska export, en omständighet som
alldeles förbisetts. Skulle Sveriges jordbrukare söka förbättra sin ställning genom
att utbyta större delen av sin spannmålsodling mot en ökning av den
animaliska produktionen, gäller det att för denna ökning finna en marknad,
som är sådan att den betalar pris av erforderlig höjd. Problemet kan ej utan
vidare förklaras olösligt, framhåller prof. Davidson, men innan man söker lösningen
av det svenska jordbrukets stora problem i övergång till animalisk produktion,
måste man ha denna fråga om avsättningen klargjord. Sverige kunde
visserligen konkurrera med Danmark örn den engelska marknaden, men detta
skulle antagligen nedtrycka prisen där, enär det är en livsfråga för Danmark
att få behålla sin nuvarande del av denna marknad.

En jämförelse för år 1926 i ett nyutkommet arbete om den danska kooperationen,
vilket år från Danmark exporterades matvaror av djur (huvudsakligen
smör, fläsk och ägg) för 1,041 milj. kr. men från Sverige blott för 90 milj.,
har i pressen utlöst förvånade reflexioner, då Sverige har flera lantbrukare än
Danmark och vår åkerareal är större än danskarnas. Med anledning härav
framhåller prof. Davidson, att svaret härpå är mycket lätt:

”Först och främst är siffran 1,041 milj. missvisande, örn man ej beaktar att
Danmark icke kunnat verkställa denna export, om landet ej hade importerat
foder, brödsäd och gödningsämnen för nära halva denna summa. För övrigt
förklaras differensen av att Danmarks export till över 80 procent utgöres
av jordbruksprodukter, under det att Sveriges export till över 90 procent utgöres
av andra varor än jordbruksprodukter. Men detta kan väl ej ovillkorligen
betraktas såsom ett företräde för Danmark.”

Jämförelser med Danmark böra säkerligen göras med stor försiktighet. Man
undkommer icke vårt eget jordbruksproblem genom metoden att uppmana våra
jordbrukare att taga lärdom av sina danska yrkesbröder. Även det danska
jordbruket befinner sig i ett mycket kritiskt läge, vilket i regel förbises. Olikheten
i produktionsvillkor mellan de båda länderna gör det ingalunda givet, att
samma produktionsinriktning lämpar sig för båda. De rådgivare, som icke ha
annat att komma med än hänvisningar till Danmark, förbise dessutom, att Sveriges
jordbrukare icke nu ha valfrihet med hänsyn till avsättningsmöjligheterna.
Vi tro för övrigt, att den differentiering som utmärker vårt jordbruk och
vilken tämligen väl torde ansluta sig till de naturliga betingelserna för olika
landsdelar och olika storleksgrupper, är till fördel för landet. Den utveckling,
som ägt rum på några årtionden, synes bekräfta detta. Det nu rådande kristillståndets
orsaker få med all säkerhet sökas på andra områden.

Såsom argument mot förslag till lindrande av jordbrukskrisen anföres åter
och åter, att den eller den åtgärden icke kan godtagas, därför att den endast
kommer en mindre del av jordbrukarklasscn tillgodo. Vi betvivla dock, att det
på något område kan framletas ett universalmedel, som verkar så exakt efter

4

Motioner i Första kammaren, Nr 19.

beräkning, att det icke någon gång slår slint. Skall ingenting få genomföras,
som icke verkar lika för alla, kunna vi säkerligen diskutera hur länge som helst
utan att komma till något resultat. En sådan hållning tyder på bristande vilja
att verkligen göra någonting för att förbättra läget.

Emellertid finns inom jordbruket en produktionsgren, som berör praktiskt
taget varje jordbrukare, vare sig han hör hemma i norra eller södra Sverige
eller har stort eller litet jordbruk. Vi syfta på den animaliska produktionen.
Tullskyddet för animaliska produkter har i allmänhet icke kunnat utnyttjas,
därför att vi sedan lång tid haft exportöverskott av dessa varor, och världsmarknadspriset
har blivit avgörande. Även örn blott en relativt obetydlig del
av den samlade produktionen gått till export, har priset på denna del varit
bestämmande för prisen på hemmamarknaden. Man skulle tro, att prisläget
för animaliska produkter borde vara ganska tillfredsställande, eftersom räddningen
för jordbruket av mången anses vara utvidgad animalisk produktion,
men så är i verkligheten alls icke fallet, såsom lantbrukarna nogsamt fått erfara.
Kommerskollegii svenska partiprisindex för oktober 1929 står för animaliska
livsmedel vid siffran 141 (kreatur 127, kött 140, mejeriprodukter 145). Då
lantbruksstyrekens index för produktionskostnaderna håller sig omkring 165
och icke visar tendens till nedgång, säger det sig självt att läget måste vara bekymmersamt.
Det är en dålig tröst, att index för vegetabiliska produkter ligger
så lågt som vid 120 (omalen spannmål 113, mjöl, gryn och bröd 143). En
tillfällig prisstegring för animaliska produkter inträffade under november men
efterföljdes av ett starkt prisfall. Medan Malmönoteringen för runmärkt smör
i slutet av nov. 1929 var 302 öre pr kg., var noteringen den 9 jan. 1930 258 öre.

Vi veta mycket väl att mången fortfarande anser det vara endast till fördel,
om priset på livsmedel pressas ned, men vi tro att denna syn på hithörande frågor
numera måste anses förlegad. Även för jordbruket måste gälla, att människan
är icke blott medel utan även mål för den ekonomiska verksamheten.
Man kan icke driva satsen, att ju lägre jordbruksprodukternas pris ställer sig
i förhållande till andra varor, desto lyckligare för samhället, örn därigenom en
avsevärd del av befolkningen tryckes ned på en oskäligt låg levnadsstandard.

Bedömandet av den animaliska produktionens resultat försvåras genom den
ställning mjölkproduktionen intager. Jämför man mjölkpriset i städer och större
samhällen med det pris producenterna i allmänhet erhålla vid närmaste
mejeri, kan man lätt frestas tro, att mjölkproduktionens dåliga lönsamhet huvudsakligen
beror på svag organisation och därav möjliggjorda stora mellanhandsvinster,
en uppfattning som även ibland kommit till uttryck i den allmänna
diskussionen. Betydelsefullt är emellertid härvidlag, att endast en proportionsvis
ringa del av den producerade mjölken kan avsättas för direkt konsumtion.
Det är svårt att exakt bestämma denna del, men man torde komma sanningen
nära, örn man uppskattar den till 25 å 30 procent av den samlade produktionen.
Örn ett förhållandevis någorlunda tillfredsställande pris erhålles
för den till direkt konsumtion försålda mjölken, tryckes medelpriset starkt ned

Motioner i Första kammaren, Nr 19. B

av den mjölk, som användes för tillverkning av smör, vars pris är beroende
av världsmarknaden.

Det har vid olika tillfällen, då förslag om ökat skydd för den animaliska
produktionen varit under diskussion, anförts att det icke är möjligt att skydda
denna produktion med tullar, därför att ett exportöverskott föreligger, som är
avgörande för prisläget. Då återstår, såvitt vi kunna förstå, ingenting annat —
örn man ej vill lämna producenterna åt sitt öde — än att genom exportstöd
göra hemmamarknaden i någon mån oberoende av världsmarknadspriset. Som
bekant har utlandet i betydande utsträckning begagnat sig av denna metod, och
våra svenska jordbrukare ha indirekt i ej ringa grad haft känning härav.

Av stor vikt för de flesta jordbrukares ekonomi är otvivelaktigt smörpriset.
Ett i förhållande till produktionskostnaderna onormalt lågt smörpris drabbar
dem hårt. Det anföres som ett glädjande symtom, att under januari—november
1929 utfördes omkring 23,000 ton smör mot c:a 16,000 ton samma tid
1928, men samtidigt har priset understigit föregående års med omkring 14 öre
per kg. i medeltal. Man kunde förmoda, att produktionen skulle minskas, då
priset faller, men så har tydligen icke skett. Jordbrukarna synas i stället på
grund av krisläget ha tvingats att salubjuda större produktmängder än vanligt
för att örn möjligt rädda sig från ekonomisk undergång. Uppfattningen att
livsmedelsåtgången skulle i nämnvärd grad ökas, då priserna tryckas ned, håller
icke streck, om ett lands allmänna levnadsstandard är någorlunda hög, och
det ligger intet orimligt i antagandet, att föregående års trots sjunkande priser
starkt ökade smörexport kan stå i direkt samband med det försämrade läget
för jordbruket.

Man torde icke kunna räkna med att det ogynnsamma prisförhållandet mellan
jordbruksprodukter och andra varor rättar till sig av sig själv, ty, såsom
nyligen framhållits av en ekonomisk teoretiker — professor E. Sommarin — ju
mera underbetalta jordbrukarna bli desto större anledning ha de att anstränga
sig som producenter och desto starkare blir för dem tvånget att sälja. Professor
Sommarin tillägger:

’ ’För statsmakterna att lägga armarna i kors under avvaktan på, att det ekonomiska
livet rättar sig själv efter sina egna lagar, är en naivitet, som saknar
vetenskapligt stöd.”

Lantbruksstyrelsen har i en skrivelse till Kungl. Maj :t understrukit, att det
icke nog kraftigt kan betonas att med den centrala ställning jordbruket intager
i det svenska näringslivet jordbruksnäringens trivsel icke endast eller ens
huvudsakligen är en näringens egen inre angelägenhet. Den måste tvärtom betraktas
och behandlas som en hela landets och folkets gemensamma angelägenhet
av den mest genomgripande betydelse. Lantbruksstyrelsen strök likaledes under
nödvändigheten av att de åtgärder, som behöva vidtagas, snarast komma till stånd,
varvid med hänsyn till effektiviteten företräde borde ges åt frågor örn tullförhöjningar,
exportpremier, importförbud eller andra reglerande åtgärder av statsmakterna
i syfte att i högre grad förbehålla den inhemska marknaden för inhemsk

6

Motioner i Första kammaren, Nr 19.

produktion eller underlätta svenska jordbruksprodukters konkurrens på utländsk
marknad.

Såvitt vi kunna finna, skulle statligt stöd för smörexporten i nuvarande läge
kunna ej oväsentligt bidraga till att hålla priset på en skälig nivå och därmed
i någon mån lätta det hårda trycket för jordbruket. Det vore dessutom en åtgärd,
som kunde antagas verka omedelbart, vilket uppenbarligen är av största
betydelse med hänsyn till det kritiska läget.

Vad angår storleken av statens bidrag synes det icke böra sättas lägre än
40 öre per kilogram, om det skall kunna väntas medföra avsedd verkan. En
nödvändig följd är att tullsatsen å smör höjes till samma belopp eller att en
importreglering sker. I nuvarande läge förorda vi det förstnämnda alternativet.

Statens utgifter för ändamålet bli givetvis betydande. Vid en export av
samma storlek som år 1929 skulle ett anslag å era 10 milj. kr. per år erfordras.
Det svåra krisläget synes oss dock motivera även långt gående uppoffringar
för närvarande.

Den närmare utformningen av bestämmelserna synes böra överlämnas till
Kungl. Maj :t. Vi vilja härvidlag blott förutskicka, att det måhända kunde
befinnas ändamålsenligt att som villkor för det statliga bidragets utbetalande
uppställa kravet, att exporten sker genom en av jordbrukarna bildad kooperativ
försäljningsorganisation, till vilken samtliga smörexporterande mejerier äro
anslutna.

Med stöd av det anförda få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att från och med den 1 juli 1930
av statsmedel skall utbetalas ett exportstöd av 40 öre för varje
kilogram runmärkt smör, som utföres ur landet;

samt att riksdagen för detta ändamål måtte för instundande
budgetår anvisa ett förslagsanslag å kronor 10.000.000.

Stockholm den 15 januari 1930.

Joh. Johansson,

Ernst Svenson.

Axel Löfvander.

Friggeråker.
And. Henriksson.

L. G. Bodin.

Fr. Julin.

Per Gustafsson.

K. G. Westman.

Oscar Ericson.

J. A. Larsson.

Per Andersson.

Petrus Nilsson.

Alexander Nilsson.

C. A. Reuterskiöld.