Motioner i Första kammaren, Nr 199

Motion 1941:199 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 199.

1

Nr 199.

Av herr Lindblom m. fl., i anledning av Kungl. Majus
proposition angående anslag till lån för stödjande
av bostadsproduktionen i vissa orter.

I proposition nr 165 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att dels godkänna
vissa grunder för lån för stödjande av byggnadsproduktionen i vissa
orter, dels ock för ändamålet anvisa ett reservationsanslag av 5 miljoner
kronor.

Självfallet kan ingen bestrida, att de i propositionen anförda förhållandena
innefatta ett ytterst allvarligt samhälleligt problem, vilket som sådant
kan för sitt bemästrande påfordra åtgärder, som under normala förhållanden
icke skulle lia kommit ifråga. Vanskligheterna att bedöma vad som lämpligen
bör företagas bli emellertid därigenom icke mindre utan tvärtom större.

Vad som på bostadsområdet alltid måste ihågkommas är att all byggnadsproduktion
betingar en kapitalinvestering på mycket lång sikt. Frågan
huruvida nya byggnader böra uppföras kan och får därför icke bedömas
uteslutande med hänsyn till det bostadsbehov som för tillfället råder. En
ekonomiskt sund produktion måste bygga på förvissningen, att det föreliggande
behovet är av varaktig natur. Just i dessa tider äro riskerna för
felbedömning i sådant hänseende synnerligen stora. Särskilt i smärre städer
kan bostadsreserven vara tillfyllestgörande för normala förhållanden, under
det att den kanske är alltför ringa för att möta en plötslig stark påfrestning.
En för försvarsändamål nystartad eller utvidgad industri i en stad
kan, såsom jämväl de i propositionen åberopade förhållandena antyda, föranleda
en plötslig bostadsbrist, vilken emellertid vid närmare övervägande
måste betraktas såsom tillfällig. Stora betänkligheter möta därför åtgärder
som syfta till att i dylika situationer för bostadsproduktion engagera betydande
kapital, vilket med en till visshet gränsande sannolikhet icke framdeles
kan komma att normalt förräntas.

Om man likväl även i de fall propositionen åsyftar anser sig böra vidtaga
åtgärder i överensstämmelse med vad som föreslagits, måste det enligt vår
mening på det allra starkaste framhållas, att här är fråga om avhjälpande
av ren bostadsnöd. Det synes så mycket viktigare att detta hålles klart,
som riksdagen, efter vad föredragande departementschefen i propositionen
tillkännagivit, snart har att vänta förslag örn principiellt liknande åtgärder
i mycket större utsträckning, baserade på 1940 års byggnadskostnadssakkunnigas
nyligen avgivna betänkande. På åtgärderna i det ena och andra
fallet måste helt olika synpunkter läggas; i nu förevarande fall är det fråga
örn avhjälpande av bostadsnöd, i senare fallet blir det huvudsakligen fråga
om lämpliga åtgärder för motverkande av arbetslösheten inom byggnads Bihang

till riksdagens protokoll 1941. 3 sami. Nr 11)9.

710 41

Motioner i Första kammaren, Nr 199.

industrien. Dessa tvenne olika saker måste uppenbarligen behandlas från
skilda utgångspunkter. Riksdagen torde sålunda klart böra tillkännagiva,
att ett bifall till förevarande proposition icke får tolkas såsom ett godtagande
även för andra fall av de utlåningsprinciper, som i propositionen
föreslås.

En förtjänst lios propositionen är, att däri klart uttalas vad som eljest
lätt kail* bli bortskymt genom att här formellt är fråga örn utlämnande av
lån med återbetalningsskyldighet, nämligen att meningen är att lämna subventioner
av allmänna medel. Allenast med mycket lätt hand beröres emellertid
det förhållandet, att omständigheterna kunna föranleda att subventionen
icke blott kommer att omfatta förmånen av en lägre ränta än den
allmänt rådande, utan att det till och nied kan hända, att det utlånade
kapitalet går förlorat. I departementschefens yttrande talas det blott helt
allmänt örn »förlustrisker», men det resoneras över huvud icke angående
frågan, hur det allmänna skall ställa sig, örn det icke finnes möjligheter att
få lånen inlösta, och dock ligger en dylik eventualitet enligt vår uppfattning
nära. Den skymtar redan däri, att lånegränsen, enligt vad nu uttryckligen
föreslås, icke skall vara beroende av taxeringsvärdet, d. v. s. det i allmänhet
pålitligaste värdet för lånegränsernas fixerande, utan får rättas efter byggnadslånebyråns
värdering, som väl närmare torde komma att ansluta sig
till de faktiska kostnaderna. Det inses då lätt, att lånegränsen kan komma
att ligga avsevärt högre än taxeringsvärdet. I sådana fall lärer det vara
uppenbart, att tertiärlånet till större eller mindre del förr eller senare kan
gå till spillo. För att detta icke skall inträffa erfordras att byggnadskostnaderna
— på sätt byggnadskostnadssakkunniga åsyfta — bringas ned högst
väsentligt. Detta i sin tur är emellertid särskilt beroende på örn arbetslönerna
kunna nedbringas. Övervägande skäl tala för att man eljest kar
att räkna med eventualiteten att den övre gränsen för tertiärlånen kommer
att bli belägen på sådant sätt att även kapitalet till väsentlig del äventyras.
Det behöver icke närmare utvecklas, att detta ökar betänkligheterna mot de
ifrågasatta hjälpåtgärderna.

Det bör i direktiven för byggnadslånebyrån uttryckligen uttalas, att värderingen
bör ske på sådant sätt att ovan antydda risker för kapitalförluster
i möjligaste mån undvikas.

Vad speciellt räntesiittningen beträffar synes det böra åligga byggnadslånebyrån
att beakta att den föreslagna räntelättnaden icke kommer att verka
därhän, att fastighetsägaren försättes i en otillbörligt gynnad ställning i förhållande
till ägarna av de äldre husen, för vilka förvaltningskostnaderna
tyngas av högre räntor. Icke minst med hänsyn till att tertiärlånen föreslås
skola få motsvara så mycket som 35 procent respektive 45 procent av fastighetens
uppskattade värde, synes vad sålunda berörts vara synnerligen betydelsefullt.
Förslaget innebär ju nämligen att tertiärlånen skulle få ligga
mellan 55 och 90 procent i flerfamiljshus och sålunda få utsträckas även
över hela sekundärlåneområdet. Vad gäller hyrorna i de fastigheter, som
sålunda subventionerats, är givetvis angeläget tillse att dessa icke bestämmas

3

Motioner i Första kammaren, Nr 199.

till sådana belopp, att illojal konkurrens äger rum med ägarna till befintliga
fastigheter. Hyrorna i de subventionerade fastigheterna böra därför — till
förekommande av oro och irritation på hyresmarknaden — icke få understiga
vad som gäller för likartade lägenheter på orten ifråga.

Med åberopande av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen vid behandling av Kungl. Maurts proposition
nr 165 måtte beakta de synpunkter och önskemål vi här framställt.

Stockholm den 21 mars 1941.

E. A. Lindblom.

John Björck.

Gustaf Velander.