Motioner i Första kammaren, Nr 199 (Motion 1933:199 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 199.

Nr 199.

Av herr Lindhagen, örn lapparnes fria liv och den svenska administrationens
stela former.

I alla tider har konstaterats svårigheterna att förlika lapparnas fria liv
med de svenska författningarna, ja indirekt även med det norska och det
finska lappväsendet. Lapparnas värld sträcker sig över tre riken.

Lapparna klaga och göra det enhälligt. I riksdagsmotioner och annorledes
har även av mig påkallats uppmärksamhet för detta förhållande,
och senast i en av riksdagen bifallen framställning av år 1930 örn revision
av lappväsendet och dess lagstiftning. Sedan dess har trots den
undersökning, som av riksdagen ifrågasatts, våldsamma sammanstötningar
mellan lapparnas rättsuppfattning och administrationens tvångsåtgärder
givit sig till känna.

Till min kännedom har nu framförts ytterligare bekymmer, som tagit
sig uttryck bland annat i bifogade i Samefolkets egen tidning för december
1932 införda ledande artikel. Det är ord och inga visor. Det påtalas,
att den princip, som bör vara ledande för all lagstiftning eller det helas
väl, här saknas. Det ordas örn godtyckligt tjänstemannavälde och erinras
att det aldrig — ett överdrivet beröm synes mig — tolereras i detta
land, liksom det ej heller varit lagstiftarnas mening att uppmuntra slikt,
institutionen med de underordnade lappfunktionärerna påstås vara mera
baserad på åklagareväsende än den är avsedd att positivt främja samernas
välfärd i gemen. Det ifrågasättes örn icke klyftan i grund och botten
beror på själva systemet.

Det har sitt intresse att återgiva, vad doktor Munthe, som plägat besöka
lapparna för sjukvård varje sommar, berättar örn sina erfarenheter
i den skrivelse till Konungen i slutet av 1932, varmed han avlämnat
den bekanta julgåvan bland annat till lapparna. Däri heter det:

»Beträffande milia små vänner lapparna tror jag vi göra bäst uti, att
lämna viddernas hemlösa barn i fred med sina renar, utan onödigt inkräktande
från vår sida, skyddade av de svagares rätt, förskonade från
vår illa anpassade civilisations tvivelaktiga välsignelser, och från närgångna
turisters onda öga. Lapparna trivas bäst bland sig själva och
veta leva och dö i lust och nöd oss förutan, hur välmenande vår inblandning
än må vara. dag frågade en gång en gammal lapp, hur de hurö sig
åt, örn de blevo sjuka. Hail svarade att kungens doktor besökte dem två
gånger om året, och han tyckte det var alldeles tillräckligt. Jag observerade
för resten under ett par veckors tid mycket noga en av deras
kloka gubbar i sin praktik och misstänkte starkt, att han inte var dummare
än jag. Men när lapparna bli gamla och orkeslösa måste vi taga
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 3 sunil. Nr 193—199.

42 Motioner i Första kammaren, Nr 199.

hand om dem. Vår kloka drottning visste det väl, när hon skapade sitt
hem för fattiga lappar i Karesuando, och jag vore glad örn dessa medel
användas i samma syfte.»

Det hemställes,

att riksdagen ville till regeringen frambära dessa
upprepade bekymmer örn motsatsen mellan lapparnas
fria liv och den svenska administrationens stela former
samt överväga de nya inläggen i samband med
den utredning, som fortfarande lärer pågå inom ramen
för dessa överklagade förhållanden.

Stockholm den 21 januari 1933.

Carl Lindhagen.

Bilaga.

Lappadministrationen.

(Ledare i »Samefolkets egen tidning» för december 1932.)

Ingen torde kunna med bärande skäl göra någon invändning mot det
påståendet, att örn lappadministrationen, gemenligen kallad lappväsendet,
skall bliva till varaktig nytta och gagn, fordras först och främst, att
denna administration mottages med förståelse samt omfattas med förtroende
av den befolkningsgrupp, det gäller. De renskötande samerna
måste tydligen ha ett samförståndsintresse med administrationen. Sker
ej så, blir helt naturligt följden den, att de tvenne i renskötselns tjänst
intresserade parterna draga åt var sitt håll. Det behöves ju inga vidare
utläggningar, för att var och en skall förstå, att en dylik utveckling är
i hög grad beklaglig. Meningen var väl ändå icke från början, att de
renskötande samerna och för resten samerna i gemen skulle stå som up
penbara motståndare till det administrativa systemet.

Var ligger egenligen felet till att lappadministrationen i själva verket
är så impopulär1! Orsakerna äro många, och det skadar icke att taga
upp ämnet till några allvarliga reflexioner. Vi lia vid ett flertal tillfällen
haft anledning uttala beklaganden över lappadministrationens
misslyckanden, men anledningen till förnyade påminnelser återkomma
ideligen. Enbart den anledningen att ett tjugotal samer i skrivelse hänvänt
sig till J. O. för att få rättvisa gent emot, vad de anse vara ett utpräglat
lappfogdevälde, säger ju en hel del, Avasjöhistorien likaså, för
att nu icke tala örn den irritation, som skapades genom tvångsslakten.

Det är ingalunda vår avsikt att förneka samernas skuld. Nog brister
det åtskilligt här och var i renskötselns planmässiga utövning, något
som Samefolkets egen tidning vid olika tillfällen haft anledning att med

Motioner i Första kammaren, Nr 199.

skärpa fästa renskötarnas uppmärksamhet på, förvissad om, att man genom
målmedvetet upplysningsarbete når ett varaktigare resultat än genom
maktåtgärder. Vad som emellertid icke kan slätas över i längden,
är den beklagliga erfarenhet, som gjorts under årens lopp, att lappväsendets
män, lappfogdar och s. k. lapptillsyningsmän, i allmänhet sakna nö
dig insikt, smidighet och anpassningsförmåga att, utan irriterande makt
åtgärder, inflytelserikt göra sig gällande. Man får icke förvåna sig över
att en renskötare med självaktning icke vill vidkännas deras ledning i
det praktiska livet i renskogen. Detta i synnerhet som lapptillsynings
männens åtgöranden inskränka sig vanligen till, att de, när allt utan
deras åtgöranden är ordnat, infinna sig, vanligen med en rundlig matsäck,
till renskiljningsgärdena och där med en känsla av överflödighet
tillbringa dagen för att sedan, när allt är undanstökat, återvända till be
kvämligheten och rapportera till lappfogden örn skiljningarna, som de
åstadkommit och varit drivfjädern till. Under sådana förhållanden får
man, som sagt, inte undra på, att renskötarna fråga sig, vad egentligen
dessa tjänstemän ha att uträtta.

Men kanske beror klyftan och bristen på det nödiga inflytandet i grund
och botten på själva systemet?

Institutionen med de underordnade lappadministrativa funktionärerna
är nog mera baserad på åklagarväsende än den är avsedd att positivt
främja samernas välfärd i gemen. Tillsynen avser nämligen efterlevnad
av renbeteslagen och att vaka över, att inte olaga bosättningar ske på
kronans marker. Detta övervakande sträcker sig dock i regel inte längre
än att beivra överträdelser av samer, som man rår på. Överträdelser av
den icke samiska befolkningen (exempelvis bofastas hundar, som jaga
ren, eller när renar fällas i timmerhyggena) ser man helst att få slippa
ifrån, beroende på att man då riskerar att komma i harnesk med en star
kare befolkning, som genast skulle opponera sig och göra sig kvitt lapp
väsendet. I känslan härav kan man förstå, att lappadministrationen i
samernas föreställningsvärld inte framträder förtroendeingivande i den
utsträckning, det skulle erfordras.

Slitningar lia ju alltid mer eller mindre förekommit mellan renskötseln
och odlingsintresset. Och så lia vi ju Norge. På olika sätt har man sökt
förebygga olägenheterna. Omkring år 1913 gick man sålunda in för en
kraftig utökning av tillsynen över renskötseln, då bland annat lapptillsyningsmannainstitutionen
tillkom, åtföljd av biträdande lappfogdar,
med resultat att man ofta på lappsammanträdena fått se flera lappadministrativa
funktionärer än de människor, med vilka sammanträdet
skulle äga rum. Det har alltid gnisslat och rått delade meningar om lappadministrationen
från denna tid. Oell nog måste det sägas, att det åtminstone
i början låg något förödmjukande och osympatiskt över det hela,
när man exempelvis bevittnade, hurusom lapptillsyningsmännen, som re
kryteras bland timmertummare, f. d. fjärdingsman och lantbrukare, strö
vade omkring mellan kåtorna, ofta företrädesvis spionerande, i vad mån
renskötarna voro i renskogen eller icke. Stämningar på renvårdarna ut
delades till höger och vänster, med resultat att opinionen mot lappväsendet
växte. Och örn det också inte var en direkt protest häremot, så var
del dock en av drivfjädrarna till, att samerna år 1918 samlades till råd
slag vid landsmöte i Östersund. Folk reser sig, när det går till ytter
ligheter.

Vågorna lia visserligen lågt sig, men lapplagstiftningen har dock un -

Motioner i Första kammaren, Nr 199.

der senare tid gått ut på att förstärka medlen för lappadministrationen,
och man kan nog säga, att den för närvarande utvecklats till ett lappfogdevälde,
som på samerna i gemen utövar ett förmynderskap, vilket är
ägnat att irritera. Vad skall man, för att nämna ett exempel, säga om
att föreläggandena avseende den stora tvångsslakten i fjol saknade t. o. m.
besvärshänvisning? Det är ju detsamma som att utgå ifrån, att det inte
är så kinkigt med lapparna.

Vid ett tidigare tillfälle ha vi också haft anledning fästa uppmärksamheten
på ännu en mörk punkt i lappväsendets annaler, nämligen Avasjö
affären. Rätteligen borde väl även denna affär ha dragits inför J. O.,
men det är icke alltid så lätt för obygdens folk att finna vägar till lindring
i betrycket.

Men samebefolkningen saknar väl dock icke allt inflytande, säger nu
någon. Den har ju rätt att säga sitt ord vid de s. k. lappsammanträdena.
Må så vara, men i sanningens intresse är det nog icke för mycket sagt,
örn man uttalar den meningen, att lappsammanträdena icke lia någon
större betydelse. Antingen nu samerna blivit hörda eller ej — i en del
fall skola nämligen »lapparna höras» — är det dock i realiteten så, att det
är lappfogdens och lapptillsyningsmännens mening, som tillmätes den
största betydelsen och förblir utslagsgivande.

Vi nämnde nyss landsmötet i Östersund år 1918, föregånget av en skarp
opinion mot åtskilliga irriterande moment, vilka gjorde livet äventyrligt
och vanskligt för samefolket. Det är icke utan att alla förutsättningar
åter finnas för ett dylikt landsmöte. Opinionen mot en i ovist nit skapad
administrativ lagstiftning, vilken håller på att fostra ett godtyckligt
tjänstemannavälde, växer sig allt skarpare. Klyftan mellan samerna och
administrationens tjänstemän blir allt bredare. Förtroendet brister och
följes av misstro och hätskhet.

Utvecklingen kan icke gärna gå i samma spår som hittills. Den princip,
som bör vara ledande för all lagstiftning, nämligen det helas väl, äger
giltighet, även när det gäller samernas levnadsförhållanden. Lappväsendet
i sin nuvarande gestaltning har skapat en irritation, som närmar sig
bristningsgränsen och det är hög tid, att en ändring till det bättre sker.

En ljuspunkt kunna vi blicka på. Och denna är den enighet varmed
samerna uppträda, när de samlas till rådslag i sina bekymmersamma angelägenheter.
Nu gäller det att bygga vidare på enighetens säkra grund.
Endast fasthet i uppträdandet förmår giva oss den rätt, vi söka. Hovsamt
må vi framföra våra krav, men sakligt starka skola de vara. Godtyckligt
tjänstemannavälde har för övrigt aldrig tolererats i detta land,
liksom det ej heller var lagstiftarens mening att uppmuntra slikt.

3S0218. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.