Motioner i Första kammaren, Nr 197 (Motion 1931:197 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 197.

Kr 197.

Av herr Lindhagen, örn utredning rörande nationens uppoffringar
för studiet av främmande språk.

I två föregående motioner har berörts språkfrågan såsom en fundamental
del av världsproblemet. Det har erinrats att världens språkfråga befinner
sig fortfarande på den lägsta nivå, som kan uppfinnas. Denna ordning
bidrager till ofred mellan nationerna. Den betecknar en obeskuren arvedel
av vad vi bruka kalla medeltidens mörker.

Tiden rör sig nu med vetenskapliga utredningar, statistik och konstaterande
av erfarenheterna. Då samtiden emellertid ej förstått att ägna
någon officiell förståelse åt förenämnda angelägenhet finnas ej heller i
arkiven eller departementen några förberedelser för bedömandet. Egentligen
behöves ej sådant material, ty saken är klar. Men till bruk för de
obotfärdiga i världsproblemets språkfråga behöver åtminstone i grova drag
sättas på papperet allt det praktiska lidande, alla de arbetstimmar, alla
de omkostnader, alla de grusade förhoppningar, som skolbarn och även
vuxna få vederfaras i detta land för att, som det så vackert heter, lära
sig främmande språk.

Varje individ, som varit utsatt för denna inkvisition ofta under hela
sitt liv och i varje händelse under de produktivaste åldrarna, är i tillfälle
att deklarera vad denna samhälleliga utsugning av livskraft till
föga nytta kostat honom. I min skola fingo vi slita med latin, grekiska,
tyska, franska och engelska. Därifrån förde jag med mig ett levande hat,
som jag närt i livet, nämligen oviljan mot alla dessa språks grammatikor.
Däremot Ängö vi aldrig läsa ett ord svensk grammatika. Det brukades
icke på den tiden och det var åtminstone i så måtto en förståndig tid.
Nu lär skolungdomen plågas även med detta elände. Men jag tror, att
vår äldre årgång kan skriva sitt modersmål lika grammatikalisk! som den
yngre onödigtvis plågade skolgenerationen.

Man säger att barnet bör skolas i ett språks logik. Vad vill nu detta
säga, när varje nationalspråks väsende ligger i dess saknad av en logisk
byggnad?

Nåväl, när man kom till universitetet märkte jag genast, att jag icke
lärt mig synnerligen mycket mer än något magert ordförråd och några
grammatikaliska katekesläxor, vilka senare snart glömdes bort och glömdes
med nöje. Ty lidandet är ju ingen kär hågkomst. Det gällde då, att
spilla bort en myckenhet tid på att lära sig läsa en bok på de tre för -

Motioner i Första kammaren, Nr 197.

tryckarspråken, engelska, tyska och franska. D. v. s. vid universitetet
gällde det läroböcker på originalspråken i tyska och engelska. Franska
böcker lästes mest i form av romaner under ferierna, ty det tyckte jag
dock var ett vackert språk och trodde även att det var det viktigaste.

På det sättet lärde man sig omsider läsa de tre språken. Detta var ju
också det viktigaste. Återstod emellertid skrivandet och talandet. Oviljan
mot de främmande språkens skripta från svenska var i skolan lika stort
som mot grammatikorna. Det var ju samma plåga i olika former. Talandet
övades icke alls på den tiden i skolan. Det fick man under en lång
mannaålder nödtorftigt tillägna sig i den mån utflykter till utlandet stodo
tili buds och även lektioner i hemlandet tillgrepos.

Det kan konstateras, att det är ytterst få medlemmar av förtryckta
språkfamiljer, som kunna i tal flytande behärska något av de tre privilegierade
språken. Det är därföre så gott som regel, att vid internationella
diskussioner medlemmar från de åsidosatta språkfamiljerna läsa sina anföranden,
förut med omkostnad nedskrivna till något av de tre härskande
språken.

Det ifrågasättes nu, att i grova drag bedöma kvantiteten av de uppoffringar
i möda, tid och penningar, som den svenska nationen årligen
påtvingas för att lära sig främmande språk. Det blir ju svårare att överskåda
individernas bördor efter skolans avslutande liksom privatlektionernas
konton under skoltiden. Men för de offer, som bringas i skolor
av olika slag, bör ett resultat kunna vinnas, som ger en någorlunda föreställning
om det oerhörda i missförhållandet. Mot detta skall då vägas,
vilka verkliga fördelar all denna plågade skolungdom kan antagas hava
åtnjutit av så mycket offerväsende på det improduktiva språkområdet.

En sådan inblick eller eftertanke hur man vill kalla det hör ock kunna
väcka initiativ till reformer. Man säger ofta att skolbarnen måste betungas
med en myckenhet matematik — deras andra stora plåga vid sidan
av de främmande språken — därför att exempelvis några, kanske ämna
bli ingenjörer. På samma sätt säger man, att alla böra lära sig minst
ett helst alla tre »kulturspråken» blott därför, att några kanske behöva
kunna dem för ett i framtiden valt yrke. Är det icke riktigare att sortera
pålagorna på ett rimligt tätt och låta specialisering i viss språkkunskap
bli deras ensak, som sedan ägna sig åt yrken, där denna språkkunskap
erfordras.

Ingenting kommer att bättre möjliggöra en sådan förnuftig åtskillnad
än införande efter internationell överenskommelse av ett neutralt, logiskt
och lättlärt världsspråk, som inläres i alla världens skolor. Då behöver
det stora antalet människor icke mer än sitt modersmål och världspråket.
De som önska insikter i ett eller annat nationalspråk än sitt eget, står
det fritt, att av lust eller tvång ägna sig åt sådana studier, utan att behöva
betunga hela mänskligheten för sin skull med olidliga språkbördor.

När jag år 1911 väckte min första världsspråksmotion i andra kam -

Motioner i Första kammaren, Nr 197.

maren — man trodde, att det var den första, som framförts i något parlament
— så blev kammarens dåvarande talman Svartling särdeles uppmärksam.
Efter avgörandet tillkallade lian mig och Edvard Wawrinsky,
vilken senare understödde motionen. Talmannen utvecklade då själv de
fördelar av den nya ordningen, som jag här sist ovan betonat. Och han
tilläde: »jag har aldrig hört talas om denna sak förr, men jag förstår,
att det måste vara en särdeles förståndig och omskapande reform.»

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära någon
utredning beträffande omfattningen av de bördor i
möda, tid och omkostnader, som det improduktiva studiet
av främmande språk må antagas årligen pålägga särskilt
skolungdom och det allmänna, ävensom i vad
mån detta offerväsende må antagas ha avkastat motsvarande
nytta.

Stockholm den 31 januari 1931.

Carl Lindhagen.

nihang lill riksdagens protokoll 19:11

.1 sand

r>0 hafi. (Nr 199—197.)