Motioner i Första kammaren, Nr 195

Motion 1929:195 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 195.

!

Nr 195.

Av herr Lindhagen, om omedelbar och fullständig svensk avrustning.

De sakliga skäl, som allvarligt och uppfordrande tala för en omedelbar
och fullständig svensk avrustning just i vår tid, hava ej kunnat undgå att
under de gångna åren frambäras även inom riksdagen. Denna uppfattning
stödes instinktivt av stora lager bland vårt folk.

Grunderna för ett sådant ställningstagande till militärväsendet ha belysts
från olika sidor i framlagda motioner. För min del tillåter jag mig särskilt
hänvisa till ganska omfattande framställningar vid 1924 års riksdag
om krigsväsendets avrustning och folkförbundets fulländning.

Nästan varje år som går skänker nya erfarenheter till förmån för den
svenska avrustningen. Det kommer att framstå allt klarare för eftervärlden,
att världskriget även haft vinningar. Det har realpolitiskt sopat bort de
tre stora militärmonarkierna, Hohenzollern, Habsburg och Romanow. Redan
detta är en mäktig fredsgaranti.

Det har i stora drag genomfört nationernas självbestämningsrätt inom
Europa genom att skapa en kedja av nya frigjorda folkstater, grundade på
nationalitetsprincipen. Det otroliga har således inträffat i följd av kriget.

Ur kriget har ock framgått grundläggandet av ett folkförbund. Detta är
visserligen ännu ett kristidsbarn. Det har råkat in nu i tre återvändsgränder.
Det vill minska rustningarna med bibehållande av rustningarnas
ofärd, lösa säkerhetsfrågan med bevarande av osäkerhetens grundvalar samt
skapa skiljedom i vitala frågor utan lagar eller erkänt rättstillstånd att
döma efter. Med god vilja kan av detta frö dock bliva ett senapskorn, vilket
växer ut till ett träd, som överskuggar världen.

Vad som i avrustningsfrågan emellertid framstår som viktigast, det är att
genom fredsslutet i kriget skapats i hjärtat av Europas fyra avrustade stater:
Tyskland, Österrike, Ungern och Bulgarien. Mången invänder, att dessa
länder icke äro avrustade. Tyskland är dock förbjuden att hava någon
luftflotta eller krigsindustri. Den får behålla allenast en liten maktlös sjöflotta
och dess beväpnade styrka är begränsad till högst hundra tusen man,
avsedd att utgöra en ordningsmakt. Det vore en stor lyftning för fredens
flykt över världen, om andra länder inskränkte sig åtminstone till vad sålunda
är tillåtet. De tyska representanterna i Geneve hava energiskt protesterat
emot talet, att Tyskland icke skulle vara avrustat.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 3 saml. 50 häft. (Nr 195—200.)

1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 195.

För övrigt, icke har detta inverkat nedsättande på Tysklands anseende i
världen. Folkförbundets medlemmar stodo med hatten i hand och tiggde,
att Tyskland skulle förena sig med dem, trots att det var avväpnat. Det
spelar samma inflytelserika roll som förut vid internationella förhandlingar.
Det är icke vapnen utan det tyska arbetet och landets traditioner i fredliga
värv, som fortfarande skapa landets prestige. Denna kan ingen makt fråntaga
tyskarna, lika litet som dylika landvinningar kunna berövas andra
nationaliteter.

Det är väl nu en livsfråga för mänskligheten, att ny uppslutning sker
till de ovannämnda staternas avrustning. Denna vinst av världskriget hotar
annars att gå förlorad. Då äventyra vi att falla hopplöst tillbaka i militärväsendets
armar.

Det är beklagligt, att denna nydaning och dess konsekvenser icke uppmärksammas
i den parlamentariska politiken. Man må bemöda sig på olika
sätt att väcka åtminstone diskussion. Svaret utebliver och de tillfrågade
blicka förstrött ikring sig liksom för att undgå det obehagliga spörsmålet.

Gärna skall medgivas, att eu allmän avrustning icke kan i detta ögonblick
komma till stånd. Det finnes stater, som hava stora besittningar och
intressesfärer uti främmande världsdelar. Deras ekonomi och maktställning
äro sedan länge sammanvävda med dessa fördelar. De anse sig därför nödsakade
att behålla sitt inflytande genom vapenmakt, utan vilket det eljest
skulle gå förlorat,

De genom världskriget nybildade europeiska staterna sitta ännu så osäkra
i sadeln, att de ej våga avrusta, och hatet mellan Balkanfolken är ej heller
någon fredspredikan.

Vi finna således, att krigen och följaktligen ej heller militärväsendet kan
avskaffas utan med undanröjande av deras orsaker. Den kanske viktigaste
förutsättningen för borttagande av krigsfaran är således de asiatiska och
afrikanska folkens frigörelse. Kan det ej ske på fredlig väg, såsom man
vill hoppas, kommer lösningen genom ett nytt världskrig mellan världsdelar
och raser.

En allmän anslutning äger rum till Kellogpakten, kanske därför att den,
såsom så ofta skett, söker avskaffa kriget med bibehållande av dess orsaker.
Därmed har icke sagts något ringaktande mot de många bidragen till att
med fredens idé söka revolutionera hjärnorna. Skada blott att av ovan
angivna orsaker ej någon officiell sympati också finnes till hands för Sovjets
förslag om allmän avrustning, vilket ju borde vara konsekvensen av utfästelsen
att avstå från att bruka vapen.

I ett sådant tidsläge bör det väl framstå åtminstone som en diskutabel
fråga, om ej sådana länder som de skandinaviska skulle gagna dem själva
och mänskligheten i högsta grad genom en uppslutning just nu till den avrustning,
som skett i Europas medelpunkt. Mången tror, att vi äro uppfordrade
därtill och att det således borde vara ingenting mindre än vår plikt.

3

Motioner i Första kammaren, Nr 195.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen i anledning av försvarsbudgeten ville
lios Kungl. Maj:t begära förslag om en omedelbar oeh
fullständig svensk avrustning i anslutning till den avrustning,
som enligt fredsslutet i världskriget redan
genomförts i Tyskland, Österrike, Ungern och Bulgarien.

Stockholm den 21 januari 1929.

Carl Lindhagen.

-